Dagens löptur var helt OK, försökte öka på farten lite sista 500 m för att få upp pulsen ännu mera. Det resulterade i helt stumma ben och blodsmak i munnen, men det gjorde inget – jag var ju i princip hemma då.
Tån börjar bli bättre, känns nästan inte alls när jag springer, trots att den fortfarande är svullen. Jag längtar efter att vara helt smärtfri när jag springer – det kommer att bli så skönt, så skönt. Nu lurar jag mig själv igen – det är aldrig skönt att springa!
Jag är glad över att jag beslutade mig för att inte åka på karateläger i helgen, det känns att jag har jobbat hela veckan, det hade blivit för mycket att träna en hel helg också. Fast det hade ju varit kul, det är nog ett bra läger!
Jag kanske håller på att lära mig att sätta gränser? Jag behöver ju inte vara med på allt, hinna med allt alltid. Det går ju faktiskt att säga nej.
Andra bloggar om: träning, löpning, shotokan, karate, shotokan karate,
augusti 31, 2007 kl 3:47 e m
Visst går det att säga nej.
Ibland.:/