Löpning är jobbigt

Precis inkommen från en promenad (6721 steg) – jag var felklädd idag, alldeles för mycket kläder för att det skulle vara skönt. Fick lov att slita av mig hatten och handskarna trots att det snöade, men det kylde ner mig en aningen.

Igår sprang jag den vanliga rundan, det var en nära-döden-upplevelse igen. Ibland frågar jag mig varför jag fortsätter att plåga migsjälv med löpningen, men så kommer jag ihåg hur narkossköterskan blev imponerad av min vilopuls i våras. Då orkar jag lite till.

Jag kan dessutom inte öka löpsträckan så länge jag har min nuvarande vikt – jag är alldeles för tung och jag får ont i skenbenen och fötterna om jag springer längre än 30-40 minuter, dvs 5-7 km, oberoende av vilka skor jag har. Så jag måste löpträna på en högre nivå, dvs nära-döden-upplevelse-pulsen för att få hjärtat att bli starkare.

I vår tänker jag vara mer fokuserad på karaten dessutom, jag gör ett nytt försök till 2:a kyu till sommaren. Men för att klara det måste jag få tillbaka lusten till karate. Det har bara känts jobbigt den senaste terminen, jobbigt att ta sig dit, inte själva träningen, den tycker jag alltid är lika rolig. Det är nog att jag saknar en träningskompis…visserligen är vi många som tränar, men jag saknar JA som slutade när hon fick barn. Hon kanske kommer tillbaka om något år, vem vet.

Här i alla fall en kort snutt från min senaste löprunda;

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, karate, power walk