Uteslutande bestraffning

Hade träning för ungarna idag, som vanligt på torsdagkvällarna. De var inte så många, bara nio stycken men det var en massa tjafs från början. Jag vill ha ordning på mina träningar, de ska lyssna när jag talar och fokusera på det de gör – är man inte det kan de ju skada varandra, det är trots allt karate vi håller på med. Oftast kör jag med kollektiv bestraffning, med glimten i ögat och ungarna gillar det – 10 armhävningar eller upphopp brukar lugna dem rätt bra och lär dem att komma ihåg reglerna som gäller i dojon. Ibland tjallar de på varandra för att de ska få sin ”bestraffning” eller frågar glatt när det är vattenpaus – för den frågan resulterar alltid i 10 armhävningar.

Men idag funkade det inte och det var två stycken som bara tjafsade med varandra. Hur jag än skärpte rösten och försökte styra upp fortsatte de. Ingen kontroll, inget fokus, gnäll, gnäll, gnäll – han slår ju hårt, han har ingen kontroll bla bla bla – istället för att fightas tjafsade de hur de skulle göra. Respektlösa mot varandra och mot de andra i gruppen som blev störda. Då kom jag ihåg.

Då kom jag ihåg skammen. Skammens funktion i flocken. Jag sa till dem att de fick lov att sätta sig på golvet och titta på. De fick inte delta i nästa två övningar, de fick vara utanför, de fick inte vara med. De såg ut som fågelholkar först, sedan skämdes de. Och de satt ner och såg hur de andra gjorde det som de faktiskt tycker är roligt – fightades. Efter några minuter fick de vara med igen och det var inget mer tjafs under passet.

Jag vet inte om det var rätt, men det kändes rätt att markera allvaret. Karate handlar inte bara om att slåss, karate handlar om respekt också. Respekt för motståndaren, respekt för den som kan mer (= har högre grad), respekt för reglerna i dojon.

Och jag hoppas att de lärde sig något.

Pappas tösabit

Tillbringat kvällen med att sortera lite foton, slängde en hel kasse med gamla foton som var värdelösa. Och hittade en hel del foton som väckte minnen… bland annat den här nedanför. Dottern var ju med sin pappa överallt, hon ville alltid hjälpa honom med det han sysslade med. Jobbade han med bilen fick hon räcka fram verktyg åt honom, snickrade han någonting fick hon hålla i hammaren, målade han så var hon där med en egen pensel. Hon visste tidigt vad en ljuddämpare var och hade inga problem med att hitta en polygrip i verktygslådan. Han hämtade henne från dagis varje dag, sommartid med sin moppe, hon fick sitta framför honom och sköta blinkersen och hon var mäkta stolt över att hon minsann blev hämtad med mopopeden och hon älskade – och älskar fortfarande – hans korvstroganoff, serverad ”utan en grönsak i sikte” som hon så nöjt berättade för mig i telefon en gång när jag var bortrest.

Här nedan hjälper hon honom i målandet, en stund senare när han var borta skrek hon på mig och då var hon nästan högst upp på stegen. - Titta mamma vad jag kan, skrek hon, överlycklig över sin bedrift. - Så bra, får jag se hur bra du kan komma ner också, sa jag med hjärtat i halsgropen, men med alldeles stadig röst. Och hon kom ner helskinnad.

Julmys på gång

Idag har jag inte en susning om vad det här inlägget kommer att handla om. Det har liksom inte hänt någonting alls idag, inte ens meningslösa saker. Men ett inlägg per dag brukar jag producera och gör väl så idag också.

I morgon kommer Monster med Minimonstren (Syster med barn) och då ska vi baka pepparkakor har jag tänkt. Ha riktigt julmys!

Hoppas bara att killarna tycker det också.

Det blev bra till slut

Idag har jag varit i Boulognerskogen – jodå, vi har en sådan i vår stad, det är inte bara i Paris och Skövde det finns Boulognerskog. Jag skulle vara representant för karateklubben under dagen, jag pratade med klubbens huvudtränare och funderade lite på vad jag skulle ha med mig, vad jag skulle säga och annat lite praktiskt, vi kom fram till att jag nog inte behövde gin (karatedräkten). Jag hade tagit semester hela dagen, tänkte att det kunde ju bli kul att snacka med ungar om karate, såg fram emot en lugn och trevlig dag.

Vad vi inte hade förstått var att vi skulle ha kom-igång-träning, klassvis för ungarna. De kom, en klass i taget och förväntade sig 40 minuter karateträning. Som tur var hade jag gin med mig … för jag fick leda 6 pass med karate på det blöta gräset, sista passet i regn. Fötterna i tunna skor i det blöta gräset, tunna yllestrumpor dock vilket gjorde att inte fötterna frös till is de första passen trots att de var genomblöta. Naturligtvis halkade jag och sträckte vänster vad ordentligt, nu haltar jag igen.

Ett pass efter lunch var det dags för mig att dra mig därifrån till jobbet, jag hade en teamträff med patient + två andra vårdgivare inplanerat så jag fick lov att gå in trots semesterdag, det är svårt att ändra en tid som är planerad flera veckor i förväg. Jag cyklade till jobbet i ösregn, regnstället hjälpte inte mycket, turligt nog har jag arbetskläder på jobbet så det var snabbtorkning och byte till torra kläder, mina skor kom jag inte åt i det låsta skåpet (nycklarna hemma)  så jag fick gå i kollegans 43:or, barfota. Naturligtvis hade patienten lämnat återbud, så där satt vi, tre vårdgivare med en timme avbokat för ingenting.

Det kändes riktigt lugnt, trevligt och meningsfullt att cykla till dojon på kvällen och leda en grupp ungar som redan kan en hel del karate.

Störd Dotter?

Dottern städade i sitt rum idag, de är ju två stycken där nu så det blir fort oreda. Hon visade mig hur hon hade organiserat i skåpen; hans och sina kläder, i  funktionsordning – träningskläder, slappakläder, fina kläder. Klädstången där hon har kläder innehåller bara vita galgar och kläderna är i färgordning, där också. Dessutom skäller hon på mig om jag inte skruvar på locken ordentligt på schampoflaskorna och de övriga geggamojorna som jag passar på att testa när hon är här.

Hon har nog en liten autistisk störning av något slag.

Dagen efter

Somnade som en klubbad säl vid tio-tiden inatt och sov ända tills något larm gick i någon apparat i huset vid 4-tiden och jag rusade upp och letade efter det mysko ljudet. Det visade sig vara Amerikanskans mobil som var ställd på väckning…

Njuter nu av tystnaden innan alla andra vaknar, jag föredrar att vara uppe först så att jag hinner vakna till och driva ut otrevligheterna med en balja kaffe. Sen ska jag ju vara trevlig hela dagen och det tar på krafterna!

Av gårdagens festligheter syns inte mycket idag – några ballonger kvar på balkongräcket och i kylen finns en rosa marsipanklädd tårta, för övrigt hade jag lyckats planera förtäringen rätt bra då det blev bara lite kvar av allting!

Lillebror hade mattan med sig – vi tog den direkt till Vårt Nya Hem och se så stor och fin den är! Den blev precis så fin som jag tänkte!

Min Allra Bästaste Dotter!

Min bästaste Dotter tog studenten idag – fyra år efter att hon började gymnasiet, då hon inte fick tillgodoräkna sig USA-året alls!

Som hon har växt dessa år! Från en lite blyg och tillbakadragen flicka till en mångfacetterad ung kvinna. Hon har lyckats få med sig det bästa från Sverige; solidaritet och äkthet och det bästa från USA ; social smidighet och framåtanda. Hon passade också på att ordna en mycket trevlig Amerikan när hon var over there och det är med visst vedmod, men stor stolthet som jag kommer att släppa ut henne i världen i höst.

Må Du få ett liv av kärlek och gemenskap, min Allra Bästaste Dotter!

Köpfest till studenten

Vaknade i morse, efter 10 timmars sömn,  med alldeles stela ben och värkande fötter efter gårdagens löptur med Fivefingers. Hade vissa svårigheter med att kravla mig ur sängen, men en dos Voltaren smörjer kroppen bra!

Nu ska jag ut och cykla till en massa ställen och kolla vad smörgåstårtorna kostar. Det blir ju till att fira studenten här nästa vecka – ett 20-tal gäster väntas. Jag har räknat med att om jag handlar lite grejer åt gången så går det inte åt lika mycket pengar. Smart va?

Snart kommer hon hem

Den 24:e juni kommer Dottern hem, tillsammans med Mr A. Jag längtar så enormt efter henne och är väldigt nyfiken på att träffa Mr A.

Det känns som en hel evighet till den 24:e.

Läs även andra bloggares åsikter om Utbytesstudent

Övergreppsprevention

I den hetsiga pedofildebattens skugga har jag funderat mer och mer på vad vi som föräldrar kan göra, för att skydda våra barn.

Jag tänker främst på hur vi lär våra barn integritet, självkänsla och känslan av att bestämma över sin kropp. De som förgriper sig på barn har en osviklig känsla för vilka barn som är utsatta, vilka barn som har låg självkänsla och lätt luras till att göra saker de egentligen inte vill göra.

Det är så lätt, även som förälder, att vara respektlös mot barnens vilja, kränka deras fysiska gräns.

Hur många av oss har inte bett barnet ge en kram/puss till någon som barnet inte spontant har gått fram och kramat? Hur många gånger har man inte stått i dörren hos någon och sagt hejdå och hört mamman/pappan säga åt barnet ; Ge Xxxxx en kram nu när hon går. Hur många av oss har inte fortsatt att krama sitt barn trots att vi har känt att det finns en liten motvilja från barnet (ungen är arg eller bara allmänt sur)?

Att göra så är faktiskt att ta ifrån barnet rätten att bestämma vem hon ger sina kramar/pussar åt. Det är att ta ifrån barnet rätten till sin egen kropp.

Vi måste också lära barnen att könsorganen är privata. Inte fula, inte skamliga, men privata. Man skyler sitt kön när det finns både män och kvinnor, vuxna gör det och barn gör det. (För den skull behöver man inte röra upp himmel och jord när man hittar sin 6-åriga flicka med grannens 6-åriga pojke, undersökandes underlivet med speglar… ).

Ovanstående är bara småsaker, men det är småsaker som varje förälder kan tänka på och har förmågan att utföra, inga stora lagändringar krävs.

Det enda som krävs är lite eftertanke.

Läs även andra bloggares åsikter om pedofili, övergrepp, övergreppsprevention