Hade träning för ungarna idag, som vanligt på torsdagkvällarna. De var inte så många, bara nio stycken men det var en massa tjafs från början. Jag vill ha ordning på mina träningar, de ska lyssna när jag talar och fokusera på det de gör – är man inte det kan de ju skada varandra, det är trots allt karate vi håller på med. Oftast kör jag med kollektiv bestraffning, med glimten i ögat och ungarna gillar det – 10 armhävningar eller upphopp brukar lugna dem rätt bra och lär dem att komma ihåg reglerna som gäller i dojon. Ibland tjallar de på varandra för att de ska få sin ”bestraffning” eller frågar glatt när det är vattenpaus – för den frågan resulterar alltid i 10 armhävningar.
Men idag funkade det inte och det var två stycken som bara tjafsade med varandra. Hur jag än skärpte rösten och försökte styra upp fortsatte de. Ingen kontroll, inget fokus, gnäll, gnäll, gnäll – han slår ju hårt, han har ingen kontroll bla bla bla – istället för att fightas tjafsade de hur de skulle göra. Respektlösa mot varandra och mot de andra i gruppen som blev störda. Då kom jag ihåg.
Då kom jag ihåg skammen. Skammens funktion i flocken. Jag sa till dem att de fick lov att sätta sig på golvet och titta på. De fick inte delta i nästa två övningar, de fick vara utanför, de fick inte vara med. De såg ut som fågelholkar först, sedan skämdes de. Och de satt ner och såg hur de andra gjorde det som de faktiskt tycker är roligt – fightades. Efter några minuter fick de vara med igen och det var inget mer tjafs under passet.
Jag vet inte om det var rätt, men det kändes rätt att markera allvaret. Karate handlar inte bara om att slåss, karate handlar om respekt också. Respekt för motståndaren, respekt för den som kan mer (= har högre grad), respekt för reglerna i dojon.
Och jag hoppas att de lärde sig något.
Publicerat av Ninja Ister 






