En perfekt ledig dag

Promenerade sakta mak till stan efter en lång förmiddag med en liter kaffe, sedan vidare till Boulognern där jag avnjöt frukost i form av en liten smakportion tjälknul med surkålssallad och tittade på en massa folk som viftade med svenska flaggor. Fortsatte till Konstcentrum för att checka den senaste utställningen, som dock inte var i min smak men helt okej.

Bytte om och stack till Fjärran Höjder och solade. Retade mig vansinnigt på att de hade reklamradio i högtalarna, men hittade mina hörlurar och lyssnade på The Deer Tracks istället, då gick det bättre. Pratade träning i allmänhet och karate i synnerhet med en karateka som råkade vara där samtidigt med mig och insåg alltför sent att solen faktiskt brände – nu bränner axlarna rätt bra, har jag otur kommer de att bränna inatt också.

Tog sedan cykeln och cyklade från ena affären till den andra i jakten på allt jag behöver. Börjar ju bli kräsen, köttet handlas i en butik, glassen i annan och kattmaten i tredje. Räknade ut att det blev närapå 2 mils cykling, bara sådär att jag knappt märkte det!

Nu väntar Åsa Nilsonnes En passande död – en lite annorlunda bok, handlar om en kvinna som får diagnosen Alzheimer och beslutar sig för att arrangera sin död – utan att för den skull begå självmord. Hon beskriver hur det kan tänkas vara när sjukdomen sätter in, när glömskan kommer och det dagliga livet blir jobbigare och jobbigare. Ska bli intressant att se hur hon får till det.

Det känns som en alldeles perfekt ledig dag.

Surrealistisk morgon

Lite jet-laggad är jag nog – vaknade strax före tre och har legat och läst Leif GW Perssons Gustavs grabb ett par timmar. Jag hade lite tveksamheter innan jag började läsa – jag har inte klarat av hans senaste kriminalromaner alls – men denna bok är klart läsvärd. Hans språk är, som vanligt, otroligt rikt, det är ett nöje att läsa. Han berättar med en vacker svenska, med lite svart, ironisk humor men ändå med värme. Helt klart en mycket läsvärd bok – om du inte har läst den, gör det!

Jag läser hans bok som e-bok på min läsplatta, men jag tror nog att jag vill ha den som inbunden i min bokhylla, det är en bok som jag säkert vill bläddra i och läsa i flera gånger. Det där med att bläddra och ströläsa lite här och där är ju inte lika enkelt på en läsplatta, det är inte alls lika enkelt att gå tillbaka några sidor och så fram igen. Läsplattan har ju också nackdelen att jag inte känner hur mycket det är kvar av boken utan jag måste titta på antalet sidor – ibland har jag blivit jättebesviken när boken helt plötsligt har tagit slut! När man läser en pappersbok så känns det ju hur mycket bok man har läst och hur mycket det är kvar. Däremot är det ju betydligt besvärligare att läsa en pappersbok med fler än 300 sidor i sängen – de tenderar ju att bli rätt tunga – och vid resor är ju läsplattan överlägsen, speciellt om man som jag har ett fodral med belysning. Jag upplever ofta att när man ligger i människors gästrum, eller på hotell, att det inte finns någon bra läsbelysning vid sängen, då är läsplattans lampa perfekt!

Den här morgonpiggheten som jag befinner mig i nu är lite märklig, jag njuter i fulla drag av att vara pigg när solen går upp – det hör ju inte till vanligheterna. Visserligen har jag väl sett soluppgångar förr, men då har jag inte hunnit gå och lägga mig. Så jag har tagit vara på efternatten och morgonen; läst och till och med bakat! Tänk om jag kunde vakna pigg varenda morgon, tänk att vakna och vilja gå upp på morgonen istället för att svärandes och halvt gråtandes stappla in i duschen varje morgon.

Men det känns lite surrealistiskt att baka före fem, det gör det allt. Det är nog bäst att gå och lägga sig en stund igen, för säkerhets skull.

Läs-semester

Och vad ska jag skriva om? Det händer ju ingenting nu, jag har underbart händelselösa semesterdagar då jag bara äter, solar, umgås med Dottern och Amerikanen och läser en hel del.

Böcker jag läst; Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar, Konsten att tala med en änkling och Boken om Joe – alla lika fulla av svart humor, precis så där att man fnissar ibland. Den första läste jag på flyget över Atlanten, de andra två vid poolen. Det är väl inga litterära mästerverk, däremot väldigt fulla av dråpliga händelser berättade med en härlig, svart humor.

Därefter läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 – Sjukdomen – lika bra som den första, dock visste jag ju mer nu eftersom teveserien sändes i höstas. Men det var skakande läsning och jag mindes hur rädda vi var för AIDS, hur vi diskuterade smittspridning och hur kvällspressen brännmärkte de HIV-smittade.

På kvällarna har jag roat mig med Richard Dawkins Så gick det till – en resa i evolutionens spår, perfekt kvällsläsning, ett kapitel åt gången. Jag har ju läst någon av hans tidigare böcker också, bla Illusionen om Gud, som jag gillade mycket. Den här boken är dock lite, lite väl invecklad ibland, känns det som – en massa om namn på fossiler som jag inte orkar ta in – men boken fungerar bra som kvällsläsning.

Nu står Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen på tur, därefter blir det Christian Gidlunds I kroppen min – en ung mans berättelse om sin sjukdom och nära förestående död.

Har jag nämnt att jag läser rätt mycket?

 

Läser igen!

Började dagen med en löptur, talade om för kroppen att det minsann inte var något morgonpass eftersom det var eftermiddag i Sverige. Det gick riktigt bra – 40 minuter sammanlagt på asfalt och lite öken. Värmen hade inte hunnit bli allt för besvärande, det var bara kring 25°C vid 8-tiden i morse. Det är lite väl varmt att springa på eftermiddagen då temperaturen ligger kring 35°C.

Här sprang jag

En stund i poolen och lite läsning i solen fulländade förmiddagen – sen blev jag tvungen att gå in, jag nös och ögonen började rinna. Först trodde jag att jag hade fått en förkylning, men det är nog allergi för jag blev bättre inomhus, speciellt efter intag av antihistaminer.

När Dottern kom hem från skolan drog vi iväg och unnade oss både pedi- och manikyr på en salong som drivs av asiat-amerikaner. Jag har lite svårt att hänga med i språket här, än svårare blir det när det talas asiatisk-engelska – jag fattar noll! Men Dottern översatte, så jag fick rätt färg på tånaglarn utan några blommor på. Ett Starbucksbesök gjorde eftermiddagen än mer trevlig, trots att jag fick brain freez när jag drack min Mocca Frappucino alltför snabbt.

Färg på tånaglarna

Avslutade dagen med lite hämtmat från Panda Express – det är snabbmat som bäst; spänstiga grönsaker och välkryddade kött- och kycklingrätter och till mycket bra priser!

Känner mig nöjd och belåten med dagen, har till och med läst ut en bok och börjat med nästa – det var evigheter sedan jag hade ro att läsa så bra som nu. Senaste åren har det bara blivit kvällsläsning, det är nog flera år sedan jag läste så intensivt som senaste två dagarna, jag tror jag tappade förmågan då när min Älskade blev sjuk, all skönlitteratur miste sin tjusning då. Sedan dess har jag i princip bara läst biografier och facklitteratur, i små doser på kvällarna.

Men nu känns skönlitteratur riktigt trevligt igen, kan det vara så att Livet börjar återvända på riktigt nu?

The Deer Tracks

De The Deer Tracks inledde med ett lockrop från urhavet, det gick rakt in i min själ. Det var mäktigt, dovt och svart men ändå sprött och vackert. De fortsatte sedan en ynka halvtimme bara, men jag njöt varje sekund! Det är märkligt vad deras musik berör mig, ändå kan jag inte för mitt liv återkalla musiken i minnet, bara känna förtrollningen i sinnet. Kakafoni, melodi, rytm, röster, gester. Känsla. Känsla.

Jag lyssnade också på Min Stora Sorg – en ung kvinna, Ann-Sofie Lundin som sjunger …visor … på ett annorlunda, elektroniskt sätt. Jag gillade henne, mycket. Om det är fult att må så här, då är jag ful, då är jag ful..

Men The Deer Tracks.

The Deer Tracks går rakt in i min själ.

Förtrollad?

I kväll ska jag ge mig ut. På lokal – närmare bestämt Gasklockorna i stan. Jag insåg att The Deer Tracks spelar där i kväll, på Pushfestivalen.

Jag måste bara få höra dom live igen.

Första gången jag hörde dem var när jag egentligen var och lyssnade på Marit Bergman (tror jag det var) för flera år sedan, men det enda jag kom ihåg från den kvällen var The Deer Tracks som spelade några av sina låtar där. Jag blev alldeles förtrollad av dem – de elektroniska ljuden, den spröda rösten … det var något nytt för mig, det väckte någonting inuti mig.

Så ikväll ska jag dit och lyssna. Läka min själ med lite musik – kanske, kanske bli lite förtrollad igen, vem vet?

Lördagstrevligt folk?

Kände mig lite låg här mot kvällningen och kände att jag behövde något. Funderade ett tag och kollade på vad som var på gång i stan och hittade en spelning av Utrikes Affärer på CC-puben. Och det var precis vad jag behövde – levande musik på en fullsatt krog. Det var trångt, det var varmt och en massa fulla människor men det var alldeles perfekt för att höja min sinnesstämning. Musiken var lite efter-punk-rock-aktig. Jag tror att jag har hört dem förr, någon gång på 80-talet. Passade i alla fall bra på CC-puben, det är ju en liten tät lokal och det var alldeles fullsatt i kväll. Jag stod vid bardisken och fick i mig några Ramlösa medan de spelade och hade trevligt samtal med en kille under pausen.

Tog sedan en promenad hem, för att lugna ner öronen lite. Jag är aldrig rädd när jag går i stan, jag tycker det är lite mysigt att gå ute på naten. Idag stod det ett gäng ungdomar och tog upp hela trottoaren och jag funderade lite på om jag skulle ner på vägen för att komma runt dem, men när jag närmade mig och fick ögonkontakt med en av dem så delade de på sig och släppte mig igenom – och de hejade glatt. En liten stund senare mötte jag två ynglingar som också hejade och när jag var på en av bakgatorna, nästan hemma, så stod det fyra män och rökte i ett gathörn och de hälsade också.

Jag måste ha utstrålat nöjdhet – eller så är lördagskvällens Gävlebor ovanligt trevliga.

En bra känsla

Var och lyssnade på Anna Jansson på biblan idag, som jag bestämde igår. Det är alltid intressant att lyssna på en författare och dennes tankar – hur hen tänker vid skrivandet och hur karaktärer kan byggas upp. Anna berättade och läste lite ur sin senaste bok När skönheten kom till Bro och naturligtvis måste jag bara läsa den. Synd att inte alla hennes böcker finns som e-böcker, jag skulle gärna vilja läsa dem på det sättet. Jag har bara läst en eller två av hennes deckare om Maria Wern, som huvudpersonen i böckerna heter, men nu tänkte jag ta mig igenom alla. Hon skriver även böcker för barn och en del studielitteratur om etik för vården – alltså en rätt heltäckande författare, det ska bli spännande att ta till sig hennes böcker nu när jag har fått lyssna på henne.

Under middagen efter föreläsningen diskuterade vi böcker – och livet, så där som det kan bli när fyra kvinnor i medelåldern träffas. Det kan bli så trevliga samtal under sådana förutsättningar och det är så härligt när alla är villiga att samtala, inte föreläsa eller debattera. När jag blir lyssnad på och när jag får lyssna till intressanta synpunkter.

Etik och deckare går väldigt bra ihop; i en bok där grova brott begås och där människornas beteende granskas kan ju vara utmärkta för att sätta igång ens eget tänkande om vad som är rätt och fel – och ibland komma fram till att det kanske inte finns något som är rätt eller fel. Jag brukar gilla deckare där människorna, även bovarna, är mångfacetterade och har alla mänskliga egenskaper, böcker där man till och med kan känna viss sympati – eller medlidande – med förövaren.

Därför tyckte jag att exempelvis Hypnotisören av Kepler var helt värdelös – det var bara en massa våld, detaljerat beskrivet, men förövaren var totalt frånvarande och inte ens i slutet fick man någon slags känsla för varför detta hade skett. Jag vill att en bok lämnar tankar, får mig att fundera över varandet, inte bara beskriver skeendet.

En bra bok ska lämna en känsla efter sig. Den här kvällen lämnade en bra känsla efter sig.

Vysotskij och Baryshnikov

I slutet på 80-talet såg jag filmen Vita Nätter och jag kommer ihåg att jag såg snutten med Baryshnikovs dans massor av gånger, jag tyckte det var så häftigt, jag grät till den första gångerna. Jag älskar att se på bra dans och detta var – och är  fortfarande – bland det bästa jag sett (om man bortser från hennes gråt mitt i alltihop)

Många år efteråt förstod jag att det var Vysotskijs Mina hästar han dansade till och jag hittade översättningen av Ola & Carsten Palmær (där finns hela texten) till Koni priveredlivye, som den heter i original.

På min ena sida avgrunden, på min andra sida stupet
och jag piskar mina hästar längs med branten, längs med djupet.
Jag kan inte andas längre, dricker vind och äter dimma.
och jag vet med farlig glädje: detta är min sista timma.

Trava sakta, mina hästar trava saktare i natt.
Lyd inte min piska, håll ut!
Åh ni vrenskas, mina hästar ni går som ni själva vill.
Vad fick jag gjort? Ingenting. Vad var min sång? Ingenting.

Men jag hetsar mitt spann, men jag sjunger min sång.
Jag har bara skådat stupet. Än är allt inte slut.
—

Alltså. Det här är bara så bra – Vysotskijs röst, så full av ångest och vrede, Barysnikov som förkroppsligar smärtan med sin dans, texten som är så grym … dricker vind och äter dimma…

Totalupplevelse.

Sakta men säkert

Satte upp hyllor i köket idag. Hade först en plan på hyllan Lack från Ikea, en 190 cm lång hylla vars konsoler är osynliga. Tyvärr finns den inte på lokala Ikea, måste beställas. Och det där med att vänta på något, det är inte min starka sida. Så jag funderade en stund där jag gick i butiken och hittade två stycken kortare hyllor, Ekby Järpen, med snygga konsoler – nu blev det alltså sammanlagt en 160 bred hylla, dessutom lite grundare och nättare än Lack. Jag mätte ordentligt, använde vattenpass för att få det rakt och det blev riktigt bra. Jag blir så överraskad när jag lyckas få saker gjorda på rätt sätt, det är kul att överraska sig själv ibland. Nu ska jag bara flytta på lamporna lite, så att de lyser rakt över emaljklockan med bihang som står där och sätta upp några ledlampor under hyllan.

Kökshyllan

Pia Elfström, Gävle Konstgrafiker är konstnären som gjort emaljerna. Jag är stödmedlem i Gävle Konstgrafiker, det innebär att jag betalar en smärre summa per år och för det får jag ett grafiskt blad per år, Årets Blad, och rabatt på grafiska blad som visas på verkstaden. Det innebär att jag har en hel del grafiska blad nu, det är kul att ha konst på väggarna. Konst är nödvändigt, jag behöver saker omkring mig som jag kan fästa blicken på, vackra saker, tänkvärda saker. För stödmedlemskapet får jag också inbjudningar till vernissage och fester lite då och då.

Elkillen var hos mig idag, han kom på överenskommen tid och var mycket trevlig, klappade Chili-Nisse och sa att han var fin – bara det gav honom pluspoäng. Jag ska ha en massa annat gjort också, inte bara installation av fläkt och diskmaskin – jag behöver uttag överallt. Han skrev upp och checkade i det kombinerade el- och städskåpet, beklagade sig lite över att det måste bli utanpåliggande kablar på vissa ställen. Precis som det skulle vara fulare än det som jag har – nu är det ju skarvsladdar och kabelhärvor liggandes överallt. Han hade också några riktigt smarta förslag som jag naturligtvis gick med på. Jag vågade inte fråga vad det kommer att kosta, det visar sig när fakturan kommer.

Sakta men säkert kommer köket att bli som jag vill.