Svart bälte

Dagarna går och det känns bättre för varje dag, åtminstone säger jag det till mig själv, jag vet inte hur mycket jag lurar mig själv till att tro det, men det gör inget. Vissa självlögner är nödvändiga.

Hydran börjar ge sig, huvuden som försöker sticka upp kickas ner på en gång, utan pardon. Förebygger med en hel del fysisk aktivitet – om det så är bara några push-ups, en kort promenad eller en löptur.  Jag läser texter som ger näring, ord som lindrar. Jag talar med människor, jag hämtar energi från de som är mina vänner.

Nu är det bara smärtan och skammen över det självförvållade nederlaget som är kvar. Jag släppte garden medvetet, trodde i min enfald att jag var så jävla bra. Och stryk fick jag.

Men jag ska ha svart bälte i det här också.

Väckte hydran

Ibland gör jag saker som jag vet att jag inte borde. Jag anser mig vara normalbegåvad, men ändå gör jag saker som jag vet skadar mig. Den här gången visste jag vad jag gav mig in på, men ändå gjorde jag det. Jag visste exakt vad jag gjorde, det var ingen som tvingade mig, jag valde helt själv.

Jag såg en möjlighet och blixtsnabbt vaknade hydran och det dödliga huvudet tog över, med min goda vilja. Jag visste att den fanns där, lurandes och jag matade den f-n! Dag efter dag gav jag den mat, ljög för mig själv – medvetet – och blev alltmer fixerad.

Jag visste vad jag gav mig in på och ändå, ändå gjorde jag det. Normalbegåvad, jag?

Försökte svälta ut hydrans huvuden, men de poppade upp igen, ännu flera, måste hålla dom i schack, mata mera! För att fortsätta med detta skulle jag bli tvungen att ljuga. Ljuga för en människa som jag gillar och respekterar. Där någonstans vaknade intellektet.

Och då kom skammen.

Då kom skammen. Jag talade om det för mina vänner, som fanns där, igen. De fanns där och jag fick mod, jag fick styrka ur deras lyssnande, deras stöttande.

Jag högg av och eldade upp huvud efter huvud, jag slogs för mitt liv.

Nu finns bara skammen kvar.

Du tror du kuvar mig Liv?

Sockersjuka och kost

Alla mina läsare vet att jag äter LCHF (Low Carb High Fat) vilket innebär att jag undviker kolhydrater i mesta möjliga mån. Från att ha varit en ivrig tallriksmodellsätare med fettundvikande under 30 års tid sadlade jag om 2008 till att äta fett och låta bli kolhydrater. Inga dramatiska förändringar, bara 25 kilos viktminskning under dryga fyra år, lugnare mage och mindre stress över maten.

Det som har varit mest positivt är att jag slipper bry mig om maten – jag äter när jag är hungrig och äter mig mätt, sen väntar jag till nästa gång jag är hungrig. Inga fyra timmar mellan måltider, inga blodsockerfall med bendarr och irritation, ingen paltkoma efter middagen. Jag behöver inte planera ätandet (och skitandet!) för att kunna träna – jag kan springa en mil på fastande mage, likväl som jag kan springa milen bara en timme efter en måltid.

Jag har läst en massa om kost under tiden, hur kroppen reagerar på kolhydrater och fett, hur förbränning i kroppen går till och kommit fram till att kolhydratfattig kost är optimal för mig. Jag är känslig för socker – när jag testade mitt blodsocker under några dagar kunde jag se att jag toppade på 10-11 ibland, så högt borde en icke-diabetiker komma. Så jag var låg nog på gränsen till diabetes, jag misstänker att om jag inte hade tränat – vilket jag även gjorde med BMI kring 35 – skulle jag ha fått diabetes. Muskelarbete är ett av sätten att hålla blodsockret på rätt nivå, vid muskelarbete produceras hormoner som liknar insulin och som tillsammans med insulin reglerar sockerupptaget – utan insulinets fettlagrande egenskaper – det är därför alla diabetiker får rådet att röra sig dagligen. Fysisk inaktivitet i kombination med övervikt, högt blodtryck och diabetes* leder ofta till metabolt syndrom, som är ett livshotande tillstånd som ofta leder till förtidig död i hjärt/kärlsjukdomar.

Vad som skrämmer mig mera är att kostråden till diabetiker (förr kallad sockersjuka) faktiskt är nästan desamma som till icke-diabetiker;  tallriksmodellen med massor av kolhydrater och lite fett. Sedan ska man tillföra insulin  för att reglera blodsockret. Alla kolhydrater blir till socker i blodet, vissa tas upp snabbt, andra långsammare – alltså blir det antingen en långsam eller en snabb blodsockerhöjning, men höjning blir det. Eftersom maten man äter är fettfattig, håller man inte sig mätt länge och senare tids forskning visar att hjärnan reagerar på blodsockersänkningen och signalerar när nivån sänks – man blir sugen. Och när hjärnan signalerar sug är det svårt att stå emot, man stoppar i sig frukt (som i princip innehåller socker blandat med några vitaminer) eller kolhydrater i någon annan form för att snabbt få upp sockret igen. Med tallriksmodellen skapar man effektivt nya diabetiker!

Numera är det tillåtet att rekommendera måttlig lågkolhydratkost för diabetiker, men det går långsamt. Sunt förnuft säger ju att ju färre kolhydrater man stoppar in i kroppen, desto mindre blodsockerhöjning får man – alltså behöver man mindre mängd tillförd insulin utifrån. Låter rätt logiskt eller hur? Men, det har många av (går)dagens dietister inte förstått, de fortsätter att propagera för tallriksmodellen, ofta med broschyrer tillverkade av läkemedelsbolagen som ser en stadigt ökande kundunderlag med dagens kostråd.

Tips på läsning:

Kostdoktorns blogg – kan man läsa mer om diabetes – sockersjuka – hans sida om diabetes torde nog vara den bästa för en nydebuterad diabetiker att läsa! Andreas Eenfeldt är allmänläkare och har även skrivit en bok – Matrevolutionen -  en faktaspäckad bok med mycket referenser om allt man behöver veta om lågkolhydratkost.
Ät dig ner i vikt – Sten Sture Skaldeman – lite lättsammare bok, men klart läsvärd. Sten Sture har själv minskat massor i vikt med LCHF och skriver på ett medryckande sätt.
Hjärnkoll på vikten – Martin Ingvar och Gunilla Eldh – om hur hjärnans belöningssystem och socker funkar. Martin Ingvar är läkare och hjärnforskare, Gunilla Eldh är vetenskapsjournalist och de har tillsammans skrivit en mycket intressant bok.
Fyss – boken om vikten av fysisk aktivitet och hur man ska tänka träning vid olika sjukdomar – en sjukgymnasts bibel!

* Med diabetes avser jag diabetes typ 2, som är den mest förekommande diabetesformen.

Läs även andra bloggares åsikter om Diabetes, Kostdoktorn, LCHF,

Enformig diet

Tredje dagen med feber, inte alls kul. Hela tiden en lätt huvudvärk samt lite småvärk i muskler också, men inte ont i halsen eller snuvig, det gick över på en dag. Märklig sjukdom, ingen riktig influensa, jag ska väl vara tacksam att det bara är feber och huvudvärk, men jag känner mig inte det minsta tacksam över det. Bara irriterad över att kroppen sviker mig.

Jag börjar bli lite rastlös trots att jag har sovit den mesta tiden de två första dagarna. Igår fick jag lov att klä på mig när de kom med min nya säng, då tog jag krafttag och bäddade den också – så jag har sovit i den nya sängen inatt. Ingen skillnad mot sängen tidigare, bara lite annorlunda att komma ur och i sängen – den är av kontinentalmodell och rätt hög. Ska jag sätta mig på sängkanten måste jag ställa mig lite på tå först! Och det luktar ”nymöbel” i sovrummet, måste ha fönstret öppet hela tiden.

Idag ska jag försöka få i mig något annat än rysk yoghurt med mandelkross, nu har jag ätit det till frukost, lunch och middag. Lite enformigt blir det allt, fast jag har ätit det ur olika slags skålar.

Inget jobb imorgon heller

Vaknade i morse med huvudvärk och allmänt dåligt mående, men det är ju inget ovanligt, jag brukar känna mig döende när det är dags att kliva upp. Min vana trogen släpade jag mig till duschen och gjorde allt jag brukar göra på morgonen, zombietillståndet brukar försvinna i takt med att jag får i mig kaffe. Så icke idag, jag kände mig lika kass när jag var fullt påklädd och hade fått i mig första baljan med kaffe. Tog fram termometern och insåg att jag faktiskt hade feber – inga toppnoteringar, men dock 38,4°. Så jag kröp ner i sängen igen och ringde kollegan, alltid lika tråkigt att ringa sig sjuk, jag vet ju hur stökigt det blir. Kom faktiskt ihåg att ringa frissan också, hade ju tid inbokad för klippning också idag.

Så jag har sovit på soffan och tittat på Lilyhammer om vartannat hela dagen. Av någon anledning har jag missat denna fantastiska serie med Steve Van Zandt som maffiasnubbe som har fått en ny identitet i Norge. Det är några bekanta som har nämnt serien, men jag trodde att det var något i stil med de svenska serierna som alla talar om (Solsidan med flera) och som jag tycker är såå trista. Jag hade inga större förväntningar när jag hittade det på Netflix, tänkte se ett avsnitt och sen såga det, som vanligt. Men ack så jag bedrog mig – jag tyckte det var vansinnigt roligt! Det är sällan jag skrattar ljudligt åt teveprogram, men nu har jag kraxat högt åt dråpligheterna, Steve Van Zandt är underbar som en invandrad mafioso i det präktiga Norge.

Möbelfirman ringde på eftermiddagen och väckte mig ur min feberdröm, de skulle komma med sängen imorgon. Helt okej, jag hade faktiskt flyttat på mina resårmadrasser redan i söndags, jag hoppades på att den nya sängen skulle komma i veckan, leveranstiden beräknades till 5-6 veckor och det har ju gått 5 veckor.  Den ena av gamla resårmadrasserna står bakom soffan i vardagsrummet och jag har sovit där två nätter, den andra står i hallen och väntar på att bli uppburen på vinden. Och den får nog stå kvar, i mitt nuvarande tillstånd orkar jag knappt tänka på att bära upp den.

Och nej, jag tror knappast jag går till jobbet i morgon heller.

Föreläsning om LCHF

Var på föreläsning med Andreas Eenfeldt, Kostdoktorn, idag. Två timmar om fetmans historia och hur kolhydrater och fett påverkar vår hälsa. Rätt intressant att se hur fetman fullkomligt har exploderat sedan början på 80-talet, i lättprodukternas fotspår – i USA är bara en tredjedel av befolkningen normalviktiga numera. Riktigt så illa är det inte i Sverige, vi ligger några år efter USA och trenden mot alltfler feta i Sverige tycks ha vänt, precis som antalet hjärtinfarkter tycks ha sjunkit de senaste tre-fyra åren. Så vi kanske inte behöver hamna i samma elände som USA.

Hans föreläsning var på en bra nivå, det var lätt att förstå vad han sa. Det var dock inte så mycket nytt, jag har ju läst en hel del om kost på senare tid, men han hade ett roligt sätt att berätta. Det var nog sisådär 300 personer som var och lyssnade på honom, på Hotell City. Det var flest kvinnor och glädjande nog fanns det en hel del yngre människor där också, förhoppningsvis lär de sig att äta bra mat och slipper bli feta och få metabolt syndrom!

Det läskigaste med dagens kostrekommendationer är att många fortfarande rekommenderar diabetiker att ha kolhydrater som bas i sin kost – ALLA kolhydrater blir till socker och höjer blodsockret, det är bara hastigheten av höjningen som skiljer bra och dåliga kolhydrater åt. Äter man inte kolhydrater så höjs inte blodsockret och då behövs inte insulin, så enkelt är det. Han tog också upp kolesterolet och dess betydelse och att totalkolesterolet inte har så stor betydelse utan det är fördelningen av HDL/LDL (bra/dåliga kolhydrater) som är viktig, har man gott om HDL så kan det faktiskt vara ett skydd mot hjärtinfarkter!

Det kändes helt okej att käka en stor entrecôte med smörstekt svamp till middag idag. Inte bara gott utan nyttigt också!

Lurad av reklamen?

Inhandlat en snarkskena idag. Läst manualen och bitit ihop ordentligt med dräglet rinnande, gjort fel, gjort om. Nu är det meningen att jag ska sova med den i munnen, den ska hindra mig från att snarka. En dyr sak, men jag har 30 dagars returrätt och jag skickar tillbaka den om den inte fungerar. Jag känner en viss misstro och kanske har jag låtit mig luras av reklamen, kanske är det bara skit.

Men.

Tänk om jag kunde vakna pigg en endaste morgon.

 

Sömnrekord?

Åkte på någon slags virus/bakterie i helgen, vaknade i går morse med ond hals och närmare 39°C feber. Ringde jobbet och sov hela dagen, var upp en stund och drack diverse dekokter, drog på mig kläderna, flyttade på bilen – datumparkering – och sov igen. Vaknade i morse vid 9-tiden och halsonda var borta, febern likaså men ryggen värkte av allt liggande – det blev ju närmare 40 timmars sovande i ett sprut! En näve Alvedon och en långsam promenad runt kvarteret tre varv (för att inte vara för långt borta om krafterna tröt) och jag känner mig nästan som en människa igen, bara lite  rosslig i halsen. Tur att jag har semesterdag inbokad i morgon, annars hade jag gått till jobbet, så pass frisk känner jag mig. Men nu blir det en extra dag att ta det lugnt, det är bra. Ingen träning dock, det får vänta till nästa vecka.

Det är rätt häftigt att jag kan sova så mycket, det har hänt förr att jag har sovit bort febern. Det är som om kroppen vet att det bästa är att vila fysiskt för att den ska kunna koncentrera sig på att bekämpa sjukdomen. Men närmare 40 timmar är nog rekord för mig.

Skönhetstalibaner

Katrin Zytomierska skriver i ett inlägg idag att Sats borde skämmas för att de har en tjock tjej, svettig och utan smink på sin reklam. Jag läste inlägget och jag blev alldeles … tom, stum.. och så läste jag om och om igen. Visserligen är hon en provokatör och framför ofta kontroversiella åsikter, men det här gjorde mig beklämd. Litet utdrag;

Det som är negativt är alla överviktiga brudar som väger närmare hundra pannor och som sen bantar ner sig till 70 och så var det bra så. Varför?! Varför slutar man att träna och äta rätt bara för att man ser ut som en människa och inte som en best? Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?

Jag ser på SATS reklam och blir helt matt. Här står Josephine 33 år gammal och ser nöjd ut. Josephine har tränat på SATS i 13 år och så här ser hon ut efter det. Josephine tycker att det är lämpligt att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffish för SATS för på det viset visar hon minsann att hon är nöjd som hon är.

Vad hon säger är ju att människor som är feta ser ut som bestar och att alla bör banta ner sig till dagens skönhetsideal. Man bör inte heller visa sig i bild osminkad och svettig trots att det är tydligt att det är efter ett träningspass – och dessutom vara nöjd med hur man ser ut. Som vanligt blandar människor ofta ihop smalhet med hälsa.

Smal är inte lika med hälsa.

De två hänger inte ihop på det viset att smalhet skulle ge bättre hälsa, däremot ger hälsosam livstil – kost och fysisk aktivitet – ofta lägre vikt. Den här tjejen som tränar två-tre gånger i veckan har sannolikt en betydligt bättre hälsa än en 55 kilos tjej som inte tränar. Jag träffar ju en hel del människor i mitt arbete och jag pratar alltid fysisk aktivitet med dem. Det är inte så sällan som en kvinna säger:

- Jag har aldrig behövt träna, jag håller mig smal ändå.

Vid konditionstest visar det sedan att en sådan kvinna kan ha ett testvärde på 20, vilket är långt under det värdet som anses vara godkänd ur hälsoperspektiv, trots att hennes BMI är kring 20 och midjemåttet långt under 80. Testvärdet är ett värde som man får vid ett konditionstest – 35 anses vara godkänd ur hälsoperspektiv, för att komma in på polishögskolan krävs 45, en skidåkare på elitnivå 75-80.  Att ha ett testvärde under 35 innebär att man ligger i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, ju lägre värde, desto högre risk. Har man dessutom ärftliga faktorer (föräldrar som haft hjärtinfarkt/stroke/högt blodtryck) är riskerna ännu större.

Men.

Har man hög cardiorespiratorisk kondition (dvs testvärde) sjunker riskerna markant. Inte bara i hjärt- kärlsjukdomar utan de som har hög konditionsnivå har lägre dödlighet i flera olika sorters cancer, diabetes och dess följdsjukdomar, de är mindre utsatta för infektionssjukdomar och lever längre än de som har låg konditionsnivå. Studie på studie visar detsamma; har du hög kondition lever du längre. Hög kondition slår ut riskfaktorer som ärftlighet, fetma, högt blodtryck, till och med rökning (fast det finns nästan inga rökare som har hög konditionsnivå!). Och dessa studier är inga observationsstudier med enkäter där man bara ser samband, men inte orsak-verkan. Det är studier som gjorts under lång tid, 10-20 år och man har till och med mätt konditionen i vissa studier och det är mängder som 13000 och 7000 personer som deltagit i studierna – så det är inga små observationsstudier på råttor som man dragit slutsatser ifrån.

I dessa studier ser man följande samband tydligt – ju högre kondition, desto lägre dödlighet. Jo, dödligheten är 100% fortfarande, men förtidig död anses vara högre dödlighet i dessa sammanhang. Du kan alltså vara överviktig och ändå ha en god hälsa.

Hur får man då en hög kondition? Genom att träna sin kondition, dvs träna hjärtat, träna på måttlig aktivitetsnivå. Måttlig aktivitetetsnivå är när du exempelvis promenerar raskt, du ska fortfarande kunna prata, men inte sjunga (Able to talk, but not to sing). Tränar du på mer intensiv nivå, får du bättre resultat, men det räcker alltså med måttlig nivå. Lägsta sammanhängande tid är 8-10 minuter och det ska göras 2-3 gånger i veckan. Men – här gäller, ju mer desto bättre. Kan du hålla dig på en intensivare nivå i 10 minuter i sträck är det bättre, kan du hålla dig på den nivån i en timme är det ännu bättre.

Övervikt och hög konditionsnivå = god hälsa.

Fysisk aktivitet är bra ur flera perspektiv när man har övervikt; den ökar insulinkänsligheten och sänker blodsockret så att risken för diabetes minskar, vilket är en stor riskfaktor om man är överviktig och inaktiv. Fysisk aktivitet har dock en mycket liten effekt på vikten, man får lägga ner många timmar fysisk aktivitet per dag om man ska gå ner i vikt, men intensiv fysisk aktivitet höjer den basala metabolismen med 5-6% under cirka 24 timmar, så lite nytta har man av det. Naturligtvis förbrukar man mer energi (=kcal) när man rör på sig jämfört med att sitta stilla, men det är inte jättestora skillnader – men kanske den skillnaden att man slutar gå uppåt på vågen. En halvtimme fysisk aktivitet om dagen motsvarar 6 kg fett på ett år.

Alltså – se till att du har hög kondition, då lever du längre, även om du är överviktig.

Att Katrin sedan anser att man inte ska visa sig på bild när man är omålad och svettig, trots att det är tydligt att det är efter ett träningspass, det tycker jag är lite märkligt. Det är ren skönhetstalibanism, kvinnoförtryck. Det är klart att Sats ska ha en svettig tjej på bilden, man blir svettig när man tränar hårt. Har man tränat ordentligt, på intensiv nivå, så ska man vara svettig! När jag har kört ett bra karatepass brukar jag vara röd i ansiktet, fullkomligt drypa av svett och håret sitter klistrat på huvudet. Att ens komma på tanken att ha smink inför ett träningspass känns horribelt! Och jag undrar om mina karatekompisar skulle ta mig på allvar om jag kom med läppstift och ögonskugga och rättade till håret efter varje slag? Träning är jobbigt, svettigt och roligt och man får träna fast man är överviktig. Man får visa sig på bild fast man är överviktig.

Framför allt – man får tycka att man är snygg fast man är överviktig. Och ja – jag är överviktig, jag har BMI som ligger kring 27-28. Men mitt testvärde är 43. Jag mår bra i min kropp, min kropp orkar det den behöver och lite till. Den fungerar oftast som den ska, den ger mig glädje, njutning och lust.

Jag har till och med mage (!) att påstå att jag är snygg som jag är. Det ni, skönhetstalibaner!

Rapport från sjuksängen

Jag har varit sjuk, och är fortfarande sjuk. Feber och en massa blåsor i mun och på läppar. Inte influensa alltså, utan jag har nog fått något annat skit i kroppen och nu försvarar kroppen sig med att höja temperaturen för att virus/bakterier ska ha sämre möjligheter att föröka sig. Så jag försöker stå ut med febern, bara ta febernedsättande så att jag orkar duscha och få i mig något ätbart, resten av tiden ligger jag bara och läser, svettas, läser, fryser, lyssnar på radio och försöker överleva denna hemska sjukdom. Efter Alvedon+Ipren får jag ner tempen och då orkar jag göra lite saker, men tanken på att jobba med lite feber är inte alls tilltalande, det vore nog övermäktigt. Och det är väl därför vi har sjukförsäkringen – för att vi ska ha råd att stanna hemma från arbetet när vi är sjuka. Dessutom är det inte bra att jobba med människor, ofta sjuka människor, när man själv har någon okänd smitta.

Det är dock inte kul att vara sjuk när man är ensamboende. Det är ingen som kommer med vatten, glass eller tycker synd om en. Allt får jag göra själv. Bäst är jag på att tycka synd om mig, det klarar jag rätt bra. Jag är också bra på att förse mig med glass – om jag inte orkar skopa upp glass i en skål, då äter jag upp allting i burken. En bra lösning, i alla fall på kort sikt. Tyvärr har det resulterat i att jag inte har mer glass i frysen, bara chokladglass som inte är god – varför lyckas ingen göra en god chokladglass?

En av nackdelarna med att vara sjuk, förutom att jag har satt mina kollegor i en stressituation, är att det blir jäkligt stressigt när jag kommer tillbaka. Då ska ju dessa dagars bokningar tryckas in nästa vecka … och det spräcker ju även nästa veckas schema rätt bra. Som tur är kan jag jobba lite längre, jag har inte för mycket plusflex, tvärtom, jag ligger på minus så jag kan jobba länge på kvällarna utan att för den skull förlora timmar till landstinget. Vi får numera ha 30 plustimmar och 20 minustimmar på vår flex – kommer man över försvinner timmarna, hamnar man under blir det löneavdrag.

Jag har alltid minustimmar på min flex, jag trivs bättre då. Då när min Älskade var sjuk i slutskedet låg jag faktiskt på minus 60 timmar (då fick vi ha +/- 50h) – och jag ångrar inte ett dugg att jag prioriterade livet med honom istället för att komma ikapp med flexen. Sen var det ju en annan sak att ta igen dessa timmar, men jag har för mig att min dåvarande chef (The Best Boss Ever!) bjöd på några timmar, jag fick inget löneavdrag. Men jag förstår inte varför folk vill ha plustid på sin flex, varför en del blir stressade av att ligga på minus – för de flesta blir faktiskt det. Jag blir stressad av att ligga på för mycket plus – tänk om jag dör plötsligt och har 20 timmar plus som jag jobbat helt gratis åt arbetsgivaren? En halv arbetsvecka av mitt liv har då gått till spillo. Nä, minustimmar lugnar min själ.

Resten av kvällen blir soffhäng och jag ska reta mig på alla nyheter, det är ett nöje som min Älskade lärde mig – att zappa mellan samtliga nyhetsprogram från Oddasat (samiska nyheter) till sena Rapport. Man ska sitta och gnälla på nyhetsuppläsarna och hitta fel i deras rapporter och reta sig på vädergubbarnas olika prognoser. Mellan nyheterna ska jag slösurfa och sova lite. För att sedan efter sena nyheter lägga mig i sängen och vakna pigg i morgon.

Har jag tur så kan jag gå till jobbet imorgon och börja reda ut nästa veckas jobb.