Hon orkade inte

Fick idag höra att en bekant i periferin hade begått självmord. Hon valde döden, hon orkade inte leva. Jag kände henne inte väl, bara genom vänners vänner, men visste om att hon hade alkoholproblem, att hon var alkoholist. Hon hade genomgått någon behandling, men inte förmått att hålla sig nykter. Vad jag vet så skötte hon jobbet fortfarande, det krävs ju ganska gravt missbruk innan kvinnorna faller igenom och blir parkbänksalkoholister. Senast jag pratade med henne, något år sedan på en fest då hon drack vatten, visade hon fram sina bästa sidor; intelligent och rolig, kunnig i saker som jag inte hade en susning om. Men hon orkade inte att leva. Hennes ångest tog över och (sannolikt) i alkoholdimman, valde hon den vägen som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Jag minns när jag beslutade mig, när jag tog steget och bad om hjälp. Det var en av de stunderna i livet som jag varit som mest rädd, jag var skräckslagen inför en framtid utan alkohol. Jag visste att den dagen var det slut med att döva ångesten med alkohol och det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag, trots att jag visste att jag var beroende, hade väntat länge med att söka hjälp. Det var en skrämmande tanke att bara tänka på ett liv utan att ha möjligheten att bedöva ångesten.

Vad jag inte visste var att ångesten skulle minska med flera hundra procent när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att mitt liv skulle bli så mycket bättre när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att jag faktiskt var en bra människa när alkoholen inte fanns med i bilden.

Alkoholen gjorde mig destruktiv, den fick mig att avsky mig själv, jag skämdes inför mig själv och min svaghet. Jag var en dålig människa. Jag presterade bra – jobbet och hemmet var helt i sin ordning – men jag var en dålig människa som när som helst kunde bli avslöjad. Jag var inte värd att älskas. Jag älskade inte mig själv. Många gånger hade jag skrämmande tankar, speciellt i alkoholdimman kunde de destruktiva tankarna ta över, jag var en dålig människa. Dagen efter hade jag ångest över gårdagens fylla och tankar, som bäst dövades med mera alkohol – och det vanliga var att jag inte slutade när ångesten var dövad utan fortsatte så länge jag kunde.

När jag väl kom till behandling och började hitta mig själv, insåg jag att jag faktiskt var älskansvärd. Det gick några år, mina närmaste vänner fanns kvar och stöttade mig och så smått kom insikten; jag var värd att älskas. Bara för att jag fanns till. Jag behövde inte prestera. Jag behövde inte vara rolig. Jag behövde bara vara jag.

Jag är älskansvärd som jag är.

Och det gör ont när jag tänker på att hon inte kunde hitta glädjen och tillfredsställelsen i ett nyktert liv.
Och det gör ont när jag tänker på vilken skam och ångest som ligger bakom ett så drastiskt beslut. Så mycket smärta att man väljer döden istället för att leva.
Och det gör ont när jag tänker på hennes man, som lever kvar med all den skuld det innebär när en anhörig tar sitt liv.

Att hon inte förstod att hon var älskansvärd.

 
 

Tacksamhet är en behaglig känsla

Efter en rekommendation av Ken The Swede köpte jag Katerina Janouchs bok Anhörig. Jag hade ju hört talas om den boken tidigare, men tänkte att den var som alla andra böcker om alkoholism och anhöriga – och jag har läst massor av sådana böcker. Men den har något speciellt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men något är det. Är det för att jag känner igen mig i hennes berättelse, hennes berättelse väcker mina gamla känslor till liv igen? Någonting extra har den, helt klart. Hon beskriver sina känslor så naket, både sitt hat, men också kärleken som ändå fanns där, hela tiden. Och jag minns. Minns min egen tid med alkoholen och minns tiden då jag valde bort alkoholen, vilket Dotterns far inte gjorde. Och jag minns känslorna, som Katerina beskriver så väl.

Det besinningslösa hatet, mitt i maktlösheten, man känner mot mannen som ligger där, stinkande, snarkande och omöjlig att väcka. Jag minns hur jag själv ville slå ihjäl mitt ex, strypa honom, massakrera honom. Sättet att leta efter tecken på att han har druckit. Hoppet om att det kanske ändå blir bra den här gången. Rastlösheten dagarna innan fyllan. Dagen efter irritationen. Det är så mycket som jag känner igen mig i, trots att mitt ex dock inte var fullt så nedgången som Richard i berättelsen. Det är så mycket som hon väcker inom mig om mitt eget missbruk, tankarna som ständigt kretsade kring nästa glas vin även under de nyktra dagarna, alkoholen som fanns närvarande vare sig jag drack eller inte. Hon väcker även mina barn-känslor, från en barndom där alkoholen flödade vid alla helger och sammankomster och formade oss barn också till att tro att alkohol var nödvändigt för att fira någonting.

Men hon väcker också min tacksamhet, tacksamhet till Livet. Tacksamhet över att jag sedan träffade en man vars liv inte styrdes av alkohol. En man som valde att aldrig dricka när jag var närvarande, bara för att han inte ville stinka alkohol i samma säng som jag, utan att han för den delen på något sätt offrade sig. Först trodde jag ju det, att han gjorde det för min skull, att han offrade sig, men till slut insåg jag att så gör människor i vilkas liv alkohol inte betyder något. Det var bara självklart för honom att inte dricka i mitt sällskap. Han drack med arbetskamrater när han var ute på resa, han kunde till och med bli lite berusad då, berättade han för mig. Men under de dryga sex åren vi fick tillsammans drack han aldrig när han var i mitt sällskap. Han ville vara skärpt och sitt riktiga jag när han var med mig. Han lärde mig hur människor kan vara, hur människor utan alkoholproblem förhåller sig till drickandet.

Hennes bok väcker min tacksamhet till Livet. Livet som har gett mig så mycket erfarenheter, både smärta och glädje. Livet har varit vänligt mot mig, tumlat runt mig ibland rätt hårdhänt, men det har alltid kommit något bra ur det mesta som har hänt.

Tacksamhet är en behaglig känsla att leva i.

Han valde spriten

Hade ett samtal med en vän om fylla och vänner. Hur trist det är när sällskapet fyllnar till, speciellt om man själv inte dricker. Tänkte en stund på det och kom fram till att jag struntar i om mina bekanta är fulla och galna, men människor som betyder något för mig, mina nära vänner och människor jag älskar, om de fyllnar till, då är det obehagligt. När människor som man gillar och bryr sig om blir berusade och osammanhängande är det så sorgligt, för jag känner att för varje gång det sker så dör en bit av min respekt.  Vänskap och kärlek bygger ju på respekt för den andre. Och det är svårt att känna respekt för den som blir full och galen gång på gång.

Äktenskapet med Dotterns far havererade på grund av spriten – jag kunde till slut inte längre se mannen som jag en gång älskade för den bilden besudlades av den fulla mannen, den fyllesjuka mannen. Han var aldrig otrevlig eller våldsam, det var inte det. Han var inte heller en som söp i tid och otid, men lite då och då. När han var nykter var han trevlig och social, en man man kunde lita på. Han tyckte inte heller att han hade problem med alkoholen – alla blir ju lite för fulla ibland, tyckte han. Men han blev för full varje gång han drack. Han drack tills det inte fanns mer att dricka, han drack mycket även om andra i sällskapet höll igen. Och för varje gång jag såg honom packad dog någonting inom mig.  Med tiden gick inte bilden av fyllesvinet att sudda bort längre, den tog över allt mer.  Jag försökte tala med honom, tala om för honom att han dödade min kärlek med sina fyllor. Men han hade ju inga problem med spriten, det var jag som var överkänslig. Och jag trodde på det ett tag, jag trodde att det var jag som hade blivit överkänslig efter att jag själv hade valt bort spriten. Och jag försökte sudda bort bilden av fyllesvinet, försökte hålla fast bilden av den nyktre och trevlige mannen. Till slut gick det inte längre – mannen som jag en gång åtrådde blev äcklig i mina ögon.

Och även om jag intellektuellt vet att alkoholen är en drog, känns det fortfarande sorgligt att han valde alkoholen före mig. Att hans kärlek till alkoholen var starkare än kärleken till mig.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer.

En vän skrev på Facebook att han hade druckit igen, efter lång tid i nykterhet. Han ångrade sig och vill inte göra om det. Jag kände igen mig i hans tankar, nog har jag några gånger efter min Älskades död tänkt tanken. Tanken att supa skallen i bitar, få lite lindring i smärtan, döva känslorna med alkohol. Bara ett glas skulle kunna döva lite. En halvflaska vin är väl inget att tjafsa om. Det är ingen som kommer att veta.

Men så minns jag.

Jag minns den sista fyllan än, torsdagen den 17 juni 1999. Jag minns hur jag cyklade till bolaget, full av förväntan inför kvällens prat med vänninorna. Jag minns känslan av förväntan. Välbehaget. Glädjen som väntade, bara ett par burkar bort. Naturligtvis blev det inte så, jag blev packad rätt fort och minns inte hur jag tog mig hem. Vaknade på morgonen med ångest utan like, ringde och sjukskrev mig. Ringde till en av vänninorna och hennes oroliga frågor fick mig att förstå, helt plötsligt insåg jag att det var läge att göra någonting åt mitt drickande. Det var nog ångesten ihop med hennes äkta oro som fick mig att ta steget. Hon är en av mina äldsta Väninnor och hon har en förmåga att säga saker på rätt sätt, utan att döma. En äkta, kärleksfull medmänniska. Det är inte alla förunnat att ha sådana vänner.

Jag hade tänkt på det tidigare, jag visste att jag drack för mycket, jag visste att jag var över gränsen för missbruk, jag visste att jag var alkoholist. En rätt typisk kvinnlig sådan; hemmet i skick, jobbade och höll fasaden snygg. Och jag förstod nu att det inte längre gick att backa i alkoholkonsumtionen, det var att sluta helt och det skrämde skiten ur mig! Jag minns att telefonsamtalet till min dåvarande chef var en av de svåraste samtalen någonsin. Jag minns att jag nästan fick kramp i strupen, orden bokstavligen fastnade i halsen först. Efter en stund kom de dock fram; jag behöver hjälp mot mitt drickande, jag klarar inte detta själv.

Jag minns skammen, jag minns självföraktet, jag minns självhatet och ångesten. Det var ju jag själv som hade försatt mig i detta. Det var jag själv som hade druckit, ingen hade någonsin tvingat mig. Jag valde destruktiviteten själv. Jag var ingenting värd, jag var en dålig människa, en jävla idiot som hade försatt mig i denna situation. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men jag slutade dricka alkohol.

Det tog lång tid innan jag kände mig trygg i min nykterhet, det var ju helt nytt att leva utan berusning. Det tog tid och terapi att hitta kärleken till mig själv igen. Det tog tid innan jag insåg att jag faktiskt kunde vända all den destruktiva kraften till något positivt, till en konstruktiv kraft. Jag kunde ju använda mig av den styrkan till att göra något konstruktivt, jag hade ju bevisligen förmåga till oerhörd kraft, som jag tyvärr bara använt åt fel håll.

Jag använde min styrka till konstruktivitet istället. Jag valde varje dag att vara nykter och göra någonting positivt för mig själv. Jag började träna, tog hand om min kropp. Jag blev mer närvarande för min Dotter. Jag skilde mig. Jag träffade mitt livs Kärlek.

När jag minns allt detta är det inte alls svårt att låta bli att ta den där flaskan vin som alltid finns i skafferiet. Jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Ister – AA och 12-stegsmetoden

Idag tänkte jag skriva om 12-stegsmetoden och AA, precis som kyrksyster gjorde för ett par dagar sedan.

Jag har genomgått behandling via 12-stegsmetoden och därifrån slussats in i AA, så jag har lite inside information. Och jag tycker inte om 12-stegsmetoden, jag gillar inte sekten AA.

Jag fastnade redan i steg två och tre (Här en länk till samtliga steg och traditioner)

2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.

Utdrag ur min dagbok sommaren 1999, då jag började behandlingen (i min stad finns inget annat alternativ idag heller)

Jag kan inte ta mig till detta att vara maktlös, kapitulera, att lita till en yttre kraft. Jag har ju precis mobiliserat hela mig och litar på att min egen kraft ska leda mig rätt – bara jag får rätt stöd. Och här finns ju bara den förbaskade tolvstegsmodellen – i en eller annan form. Precis som om människorna var lika allihopa.
 
Hur ska jag trovärdigt kunna leda mina patienter till självhjälp om jag inte tror att jag sitter med svaren till mina egna problem? Ingen annan vet svaret åt mig, jag måste bara ha hjälp med att våga möta svaren. Dom finns inom mig. Det är jag övertygad om. I mig själv bor min gud, i mig själv finns svaren och kraften. Inte utanför. Men min kraft är naturligtvis beroende på hur omvärlden bemöter mig, hur omvärlden stödjer mig.

Jag är inte maktlös. Jag har ansvaret för mitt liv och jag har makten över mitt liv. Jag har ingen makt över alkoholen. Och jag har umgåtts tillräckligt med alkoholen. Den ska inte få ta makten över mitt liv igen. Det är det jag behöver hjälp med.

Under hela behandlingstiden förde jag dagbok för att reda ut mina tankar, under hela behandlingstiden hade jag vänner som stöttade mig, hjälpte mig att tro på mig själv. Det blev nog min räddning – och det att jag inte skrevs in på ett behandlingshem utan genomförde behandlingen inom öppenvården, dvs jag bodde hemma.

Efter avslutad primärbehandling, under påbörjad efterbehandling och några månader med dagliga AA-möten kom jag fram till följande;

Målet med 12-stegsmetoden är inte en självständig människa, målet med AA är inte att man utvecklas utan att man blir kvar i AA för all framtid. Man ska aldrig glömma att man är alkoholist, man ska aldrig sluta att gå på möten. AA sägs vara det enda sättet att ta sig ur missbruk, om man slutar att gå på möten kommer man förr eller senare ta sig ett återfall.

När jag kom fram till ovanstående slutsats slutade jag både med efterbehandlingen på behandlingshemmet (två timmar/veckan) och med mina besök på AA-möten.

Och jag har ingen lust att någonsin berusa mig igen, trots att jag inte har varit på ett AA-möte sedan januari 2000.

[Jag kanske redigerar inlägget under dagen, jag vet inte om jag fick till det ordentligt]

Sekt eller botemedel – centrum för debatt om 12-stegsrörelsen. (länken redigerad 110220) Fredrik Somervilles kritik och granskning av 12-stegsrörelsen hjälpte mig att inte svälja allt med hull och hår.