Alkoholfri!

För nio år sedan slutade jag att dricka alkohol. Här är ett utdrag ur min dagbok, dagen då jag ringde till min arbetsgivare och bad om hjälp med mina alkoholproblem;

”Fredagen den 18 juni 1999

Jag tror inte att detta är riktigt sant. Jag har gjort det. Känslan är lite overklig – vad kommer att hända nu? Nu går det ju inte att backa, hur gärna jag än skulle vilja. Fast jag vill nog inte backa heller. Nu gäller det att ta tag i saken och genomföra detta. Ajajaj. Vilken mardröm att ta fram all denna skam. Vilken känsla av misslyckande, total kaos. Jag fixar inte detta längre själv. Men samtidigt en slags lättnad, nu finns det möjligheter. Det är en känsla av att få tillbaka friheten.

Att kunna välja. Det är ju det jag gör, väljer mitt liv.

Men ska jag göra det öppet? Är det inte att ta i lite för mycket? På ett sätt känns det att jag inte har rätt till det, så besvärligt är det inte, jag borde ju klara det själv. Det är ju bara att ta sig själv i hampan, inte ska väl jag utnyttja andras pengar till detta? Fast å andra sidan – ska jag vänta ännu längre? Tills skammen är ännu större? Tills det nästan är försent. Klarar jag föraktet? För det kommer att finnas folk med den attityden, jag vet inte om jag fixar det.”

Nu – idag – har jag ett liv som jag inte trodde var möjlig för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, alkoholist, alkoholproblem, alkoholism

Ister funderar fetma – del 1

Funderar mycket på feta människor och det förakt dessa människor utsätts för överallt. De anses ha dålig karaktär, vara lata, inte vilja röra på sig. De får alltså skylla sig själva. Skulle någon låta sig opereras med gastric by pass är det inte heller bra, för att det är att fuska sig till normalvikt. Bullshit! Bullshit!

Feta människor – nu talar jag inte om 10-20 kilos skönhetsövervikt utan feta människor, med BMI kring 40 – är svårt sjuka och behöver professionell hjälp för att kunna gå ner i vikt och minska risken för förtidig död.

Det är inte ”bara ändra kostvanor” – hade den ändringen varit enkel skulle väl alla äta sunt, alltid? Dessa människor har nog försökt hela sitt liv att ändra sina kostvanor, bantat otaliga gånger och kan oftast allt om kaloriinnehållet i all mat. Det dagliga ätandet är ofta det som finns i hjärnan hela tiden, ångesten över allt man stoppar i sig dämpas med ännu mer tuggande. Och vem av oss har inte med avsky sett på en fet människa som äter ”onyttigt” och tänkt ”ska han verkligen äta det där, han som är så fet”.

Det är inte heller bara att öka den fysiska aktiviteten – det är grymt att säga så till en människa som kommer upp till 80% av maximal syreupptagningsförmåga av att bara ta en promenad. Det är som att säga till en normalviktig att han ska ut och springa milen varje dag, helst under 45 minuter. En kraftigt överviktig människa kan inte heller sätta sig på en motionscykel – de flesta cyklar tål inte mer än 125 kg. Träning i vatten är skonsamt men där kommer den psykiska delen in – vem vill visa sig för omvärldens äcklade blickar halvnaken?

Visst, de har själva ätit sig till övervikten, men hur många sjukdomar skador är inte självförvållade? Ska vi fördöma alla som har skaffat sig sjukdomar och skador pga sin levnadsstil? Lungcancerpatienten som inte lyckades sluta röka, idrottaren som inte stoppar i tid utan skadar sig, fotbollsspelaren som utsätter sig för knäskador, den ständigt stressade som får hjärtinfarkt – är de också idioter med dålig karaktär och får skylla sig själva?

Varför är vi så fördömande mot feta människor?

Andra bloggar om: fetma, viktnedgång

Söndag förmiddag

Söndag förmiddag tillbringas helst i mocken.

Jag vill oftast komma upp i tid på söndagarna, bara för att få njuta av hela förmiddagen. ”I tid” betyder vid 9-tiden, inte senare än 10. Vi har lite sena vanor, klockan är sällan före 2 när vi släcker under veckosluten. Men det brukar straffa sig i början på veckan – måndagens karatepass kan vara tuffa och är man dessutom ”dåligt sovd” då blir det en pina. Så jag tar en halv Stilnoct ibland på söndagkvällarna för att kunna somna i tid.

Jag har bara en halv Stilnoct kvar. Måste spara på den ett tag till. Jag var förutseende när jag bytte läkare, jag har en på samma ställe som jag jobbar… jag sa till honom att han ska vara restriktiv med all beroendeframkallande medicin till mig, jag är en äkta beroendepersonlighet och ska helt enkelt bara ha sådan medicin under sträng kontroll.

För drygt ett år sedan var det en av kedjeläkarna som skrev ut 100 st Tradolan till mig, för jag hade tandvärk…med två uttag. Jag hade bett om en förpackning om 10 st, då jag vet att jag faller lätt. Tradolan, lätt överdoserat, gör att till och med rengöring av spis känns som trevligt arbete, bokföring går som en dans och sömn känns totalt onödigt. Allting känns bara helt ok, ingenting kan rubba en. Min Älskade befann sig utomlands under två veckor, när han skulle komma hem slutade jag tvärt – ville ju inte vara påverkad i hans närvaro.

Jag kan tala om att abstinensen efter bara 14 dagars användande är i klass med tyngre droger – jag blev liggande med ångest, svettningar, blodtrycksfall mm under drygt ett dygn.

Besvikelsen över att jag åter hade ramlat i missbruksträsket var svår att hantera.

Andra bloggar om: missbruk, medicin