Idag var det ett alldeles lagom karatepass. Förutom att vi fick slå oss fördärvade på mittsar så var det ffa kihon. Mittsorgierna känns i knogarna – vi hade ju inte några handskar eller skydd … det bränner rätt skönt när man träffar lite snett och glider på ytan.
I morgon tänker jag springa, men först sent på kvällen – får väl ta en pannlampa med mig om jag ska på skogsstigarna, annars går det ju utmärkt att hålla sig på cykelvägarna.
På onsdagkväll var jag på ett karatepass, vår Sadistiske Tränare var i form igen; låga ställningar och f-n ta den som fuskar. Jag kan knappt gå än – och det är fredag idag. Tog dock en långpromenad idag, för att mjuka upp ben- och rumpmusklerna.
Idag körde vi nästan bara fight på karaten. Jag är så kass på fighting så det är väl bra att träna på det, men jag gillar kata-pass mycket mer! Jag är lite för gammal för fight, jag är så seg … benen rör sig inte lika raskt på mig som på 20-åringarna … inte armarna heller för den delen. Men jag kämpar på, jag lär mig väl lite varje gång.
Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop min träningsvecka – det är ju karate måndag, onsdag och torsdag, sen ska jag få in två-tre löppass också … dagarna räcker inte till riktigt, jag måste ju få in vilodagar också. Om jag ska lyckas med det så bör jag köra dubbelt någon dag i veckan. Det löser nog sig.
Idag hade vi vår sadistiske tränare som ledde karatepasset, han som lärt oss att smärta bara är en högre form av njutning.
Han körde vad han kallar för japanskt träningspass. Det innebär i princip 90 minuter träning utan pauser, full fart och full kraft hela tiden. Kollektiv bestraffning med armhävningar och/eller sit-ups om någon glömmer sitt kiai eller inte står tillräckligt lågt i ställningarna eller bara för tränaren tycker det.
Första gången jag tittade på klockan och längtade hem var det 70 minuter kvar av passet – massor av sparkar, slag, push-ups och situps kvar… men jag stannade hela tiden ut och gav allt, hela tiden.
Ett katapass idag igen och ljumsken känns helt okej! Vi körde lite Kanku Dai, Jion och sedan Empi. Jag är helt borta när det gäller Empi, den känns bara bakvänd och konstig… hur och när jag ska hitta någon rytm i den känns bara såååå långt borta! För att inte tala om hoppet på slutet – det kommer att krävas mycket gråt och tandagnissel innan jag fixar det.
Men för övrigt var det två givande katapass detta veckoslut, jag är nöjd, har lärt mig massor av nya saker som det gäller att nöta in nu med mera träning. När det gäller mina tekniker så känns de bättre om jag låter kroppen komma ihåg inifrån och ut.
Nedan Empi som lagkata. För att vara tydlig – när jag försöker mig på Empi ser det inte alls ut så, konstigt nog!
Efter 14 dagars total träningsvila, då jag endast fått cykla till och från jobbet, fick jag äntligen gå på ett karatepass! Klubben har kata-läger det här veckoslutet så jag fick mjukstarta med ett katapass; vi tränade Kanku Dai och Jion idag. Så där lagom jobbigt att börja med, men det blir ett pass i morgon också … och sedan blir det vanlig träning på måndag. Får se om ljumsken tål detta. Då kanske, kanske jag kan ta en joggingtur på torsdag.
Och en milstolpe i Dotterns liv har tagits igen – hon övningskörde för första gången idag!
Kvällens karatepass var precis så jobbig som jag hade tänkt mig; nästan bara sparkar hela passet och sen en stund kata på slutet när man är ganska mör i kroppen. Men Heian Nidan som jag gjorde sist idag – den kändes riktigt bra, jag tror att jag gjorde en av de bästa Heian Nidan jag någonsin har gjort. En av vändningarna blev lite fladdrig men övriga kändes inifrån och ut. Och teknikerna kändes bra. YES! Jag behöver den där känslan av att något går bra någon gång också, inte bara känslan av alla fel som finns. Karate är så himla roligt, det är så här och nu. Jag fokuserar på nästa slag, nästa spark – allt utanför är oväsentlig. De 90 minuterna i dojon är som energikickar mentalt, trots att jag fysiskt mer är ett vrak efter ett pass.
Min Älskade var så snäll att han hämtade mig, jag slapp springa hem också. Imorgon börjar den tredje och sista omgången cytostatika som pågår tre veckor, sedan blir det datortomografi och operation. Idag har han mått så bra att han har tryckt i sig en liten pizza förutom Fresubin-dryckerna, förhoppningsvis hinner han få upp vikten lite till innan det är dags för operation.
Dagens LCHF middag: Smörstekta fläskkotletter med bearnaise-sås och gratinerade ostindränkta auberginskivor. Efter träningen blev det några små ölkorvar och några bitar Krutost. Funderar på att köpa Anna JD Jacobssons kokbok, den ser läcker ut. Kostdoktorn skriver lite om den på sin sida.
Det är två kilometer till dojon, så jag sprang till och från karateträningen idag. Dit gick det väl bra, men hem var värre – benen kändes som klumpar på vägen hem, det var ingen spänst alls i steget. Kan bero på att det var rätt mycket kiba-dachi i Heian Sandan-katan som vi körde ett antal gånger.
Idag sprang jag till karateträningen, som uppvärmning inför kvällens katapass. Det var alldeles lagom, två kilometer, alldeles lagom uppvärmning före passet. Sen körde vi Kanku Dai gång efter gång – och nu kan jag nästan komma ihåg ordningen på teknikerna. Nästan. Några veckor till och jag kan klara mig igenom den utan att staka mig, men sista dubbelsparken blir nog besvärlig och det är några tekniker jag har svårt att klara överhuvudtaget. Naturligtvis joggade jag hem också, det tog jag som nedvarvning.
Nedan Kanku Dai, med alla sina 65 tekniker … kiai på teknik 15 och 65 var det någon som sa, jag har inte räknat.
Idag blev det en joggingrunda på förmiddagen, kände ingenting av vaden, körde 5 min gång som uppvärmning, sedan 9/1 två gånger och därefter joggade jag resten. Ingenting kändes det i vaden, helt underbart!
På kvällen blev det ett karatepass, ett ganska lugnt pass med kata (Heian Nidan) och bunkai – dvs tillämpning av katan. Kul. Imorgon blir det ett rent katapass, det ser jag fram emot!
Publicerat av Ister 
Publicerat av Ister 
Publicerat av Ister 
