För två år sedan låg i vi där, i hans sjukhussäng denna helg. Vi försökte få plats där båda två och hitta en ställning där han var smärtfri, några tryck på morfinpumpen då och då lindrade rätt bra. Vi tittade på teve – flera program handlade om döden och olika kulturers sätt att ta hand om sina döda. Vi talade om döden, om hans nära förestående död. Om begravningar, om det som kommer efter. Han var ateist, han trodde inte på att det skulle komma något efter döden, efter döden är vi bara inte, var han övertygad om. Men han oroade sig för mig, hur jobbigt det skulle bli för mig i början.
- Människor dör hela tiden, världen går inte under för att jag dör, människor dör hela tiden och andra överlever, sa han när han torkade mina tårar. - Du överlever, du kommer att ha ett liv igen, men det blir tungt i början, fortsatte han att trösta mig.
Vi talade om döden den helgen, vi talade om hur han ville bli begravd – Gör som du vill, billigt är bra – och vi gjorde som vi ville, Dottern och jag. Dottern som inte var hans Dotter, men han pratade alltid om henne som sin. Det billigaste alternativet av allt vi skulle välja - damen på begravningsbyrån försökte förtvivlat dölja sin besvikelse när vi hela tiden bara lakoniskt svarade – Det billigaste, på hennes frågor. Direktkremering, bara en urna vid minnesstunden, en enkel blomma runt urnan, endast dödsannons i ena av ortens två lokalblaskor och en i hans hemstads svenskspråkiga tidning.
Minnesstunden/begravningen blev inte i Uppståndelsens eller i Det Eviga Livets Kapell, han retade sig på att de hade namn som syftade på ett liv efter döden, även om båda lokalerna används för borgerliga begravningar. I Gävle Konserthus höll vi till efter att den högste chefen hade gett tillstånd, ingen hade haft någon begravningsakt i lokalerna tidigare. Ett samlingsrum där fönstrena vette mot Gavleån och Milles Musicerande Änglar. Ingen präst, ingen officiant, bara vi allra närmaste, jag talade honom, hans bror talade, vännerna sa några ord – ord som kom från hjärtat följt av musik som han tyckte om. Inga blommor, bara en begäran i dödsannonsen om att istället för blommor kunde man skänka pengar till cancerfonden.
Urnan sänktes i urnlunden där gravstenens utformning och utseende var förbestämt, bara namn och datum, vi väntade med gravsättningen till våren då tjälen hade gått ur, att värma upp jorden för att gräva ner urnan var inte ett alternativ då han skulle ha tyckt att det var slöseri med energi. Det är inte tillåtet att smycka graven, det finns en gemensam plats för blommor och ljus mitt i urnlunden. Det finns plats mitt namn på gravstenen, det är ett dubbelrum för urnor.
Nej, jag var inte dit igår på Alla Helgons Dag, jag var inte dit igår, jag tände inget ljus vid hans grav för att minnas honom.
Han skulle ha fnyst åt sådana tilltag.
Publicerat av Ninja Ister 
