Mansbeställning

Tänkte berätta hur det går till att skaffa sig en man, om man nu skulle behöva en sån.

Annonsera efter mail-flirt

Min Älskade hittade jag på nätet, hade precis skilt mig efter 20-årigt förhållande och bodde hos vänner, visade dem hur man kan fixa vänner på nätet, vi hade väldigt roligt när vi sökte…jag var definitivt inte ute efter en karl, jag såg fram emot ensamhet och frihet, varannan vecka skulle jag bara umgås med mig själv och mina vänner…vilket härligt liv jag skulle ha! Men jag ville gärna ha någon att utbyta tankar med, via mail, hade ju haft det tidigare, med både kvinnor och män.

Gjorde en annons på Passagen, inga stora krav, skrev att jag ville ha en mail-flirt. I kravspecifikationen skrev jag bara att han skulle vara minst 180 cm (fråga mig inte varför?!) och att han skulle ha eftergymnasial utbildning. Vi hade lite problem med att hitta ett nick till mig, men det ordnade sig - jag kallade mig för det originella “Skriv_snart!”. I annonsen gav jag inte mycket mer information om mig än ålder och kön och att jag ville ha en mail-flirt.

Jag fick ett 10-tal svar, en del bra och vissa åkte till papperskorgen direkt - hur kan en man tro att jag ska svara på mailet om han börjar med “Min k*k är 19 cm lång”…inte undra på att han är ensam. Lite mer finess bör man ha, det är i alla fall min åsikt…

Jag hade några dolda krav; han skulle ha eftergymnasial utbildning och inga stav- eller syftningsfel i sitt första mail. Så alla de som hastigt hade knåpat ihop ett mail och glömt ett kommatecken, åkte direkt. Jag ville ha en man som kunde uttrycka sig i skrift och göra det väl, det är väl det minsta man kan begära av en mail-flirt, eller hur?

Selektionen av alla svar

Det blev tre män kvar efter att mailen hade korrekturlästs noga, profilerna på männen granskats och godkänts, alla var över 180 cm och hade eftergymnasial utbildning, ingen hade stav- eller kommateringsfel.

Mr X hade skrivit en mysig berättelse hur han ville ha mig med på en virtuell biltur - det lät spännande och jag mailade tillbaka i samma anda. Fick en massa konstiga funderingar tillbaka, jag fick känsla av haschpsykos och så var han borta.

Mr Z verkade vara en rätt trevlig man, i rätt ålder, erfarenhet från andra kulturer, läste en hel del….och tycktes vara helt humorbefriad, vägrade godta mitt alias Ister då han tyckte det var nedvärderande. Delete!

Mr P, som så småningom skulle bli min Älskade, skrev ett mail där han uppgav sitt riktiga namn, berättade lite om sig själv och poängterade absolut sekretess och ärlighet, tyvärr skulle han kanske inte kunna vara så väldigt aktiv i mailandet, han skulle ut och jobba i Kina o Thailand och visste att tiden skulle bli knapp… men jag tyckte det verkade OK ändå och skrev lite mer om mig. Att han vågade komma med några riktigt dåliga skämt gjorde mig mera gynnsamt inställd, han var inte rädd att göra bort sig!

Jag var fortfarande Ister, men la ut några ledtrådar och snart nog hade han listat ut vem jag var, en man med IQ… nu började jag bli intresserad på riktigt! Humor och IQ… för att inte tala om språket i hans mail, detta verkade riktigt bra! Inga varningsklockor ringde, men jag försökte hålla psykopat-radarn igång, tänkte inte låta mig luras in i någonting.

Mailandet fortsatte under 10 dagar innan vi vågade ta telefonkontakt, därefter satt vi i telefon ungefär tre timmar per kväll, förutom mail… mäklaren som jag hade anlitat för husförsäljningen hade svårt att komma fram på telefonen, han klagade att det alltid var upptaget…jag skyllde naturligtvis på tonårsdottern!

Efter 16 dagar skulle vi träffas IRL.

Att tänka på före träffen IRL

Vi hade mailat och talat i telefon under 16 dagar. Vi kallade oss för skärmbos då vi tillbringade i princip all vår lediga tid framför skärmen tillsammans.

Under dessa 16 dagar hade han snärjt mig med sina tankar, förfört mig med sina ord, hjärnorgasmerna var oräkneliga! (Har ni hört talas om fontänorgasmer i hjärnan?!!) Jag hade sällan träffat människor som jag kunde tala med som jag kunde med honom, jag hade aldrig talat så med en man.

Vi hade en hel del gemensamma nämnare; människosyn, de grundläggande värderingarna var liknande, vi hade lika dålig humor och gillade dåliga ordvitsar. Vi var födda i Finland, vi var jämngamla, det visade sig så småningom att vi hade bott 100 meter ifrån varandra i slutet på 60-talet.

Men det var också många olikheter. Han hade levt singel i ett 10-tal år, jag hade precis avslutat 20-årigt förhållande bakom mig, ett förhållande som “gick på vilja” de sista fem åren, jag var mitt ett smärtsamt uppbrott - vem vill såra människor man älskar?

Vi skulle träffas hos honom, hans hem låg 8 mil från mitt, det var ingen sträcka att åka. Dessutom var det min ex-mans vecka att bo i huset, jag hade mina grejer i bilen och sov lite här och där i väntan på en lägenhet. Det passade perfekt för mig att åka till honom…lite slug får man väl vara när man inte har någonstans att bo?

Trots att vi hade pratat om i princip allt, fanns det inga sexuella undertoner, det var underbart! Tidigare mail-vänner hade ganska snabbt glidit in i någon slags “ska vi ses och knulla snart” vilket hade gjort att allt rann ut i sanden…så jag kände mig rätt trygg i tanken att åka och dricka en kopp kaffe hos honom en fredageftermiddag.

Jag meddelade mina närmaste vänner om att jag skulle träffa en nätdate och vi la upp en säkerhetsplan, han kunde ju vara en psykopat!

Mina tankar inför mötet är svåra att beskriva, det var ett virrvarr av spänning och rädsla - tänk om han visade sig vara helt fel? Tänk om han luktar fel, om han rör sig fel… sådana små skitsaker fyllde min hjärna. Tanken på att han skulle ha kunnat lura mig fanns i bakgrunden hela tiden…han var ju alldeles för bra för att vara sann! Han kanske bara var en virtuell skapelse, utsprungen ur någon ondskefull hjärna…

Men jag packade bilen och påbörjade min resa till min nätvän.

Hur träffen IRL kan bli (16 april 2004)

Jag ringde på dörren. Jag vände och tänkte springa iväg, men ångrade mig och stod kvar.

Där stod Han. Jag kunde inte, jag klarade inte, jag förmådde inte möta hans blick, jag var säker på att jag skulle dö om han såg mig. Kramade om honom istället, gick uppför trappan och satte mig i soffan. Hjärnan hade försvunnit, förmågan att tänka var klart nedsatt, reptilhjärnan var dock i funktion och jag fortsatte att andas.

Till slut vågade jag möta hans blick och och sakta växte tilliten. All rädsla, alla farhågor försvann, jag visste att jag hade hamnat rätt. Hela jag fylldes av ett lugn, ett lugn mitt i en känslostorm som jag inte hade upplevt sedan hormonrusningarna i tonåren. Känslan var overklig, överväldigande, jag visste att det nu var allt eller ingenting som gällde.

Jag blottade min strupe - och han kysste den.

Jag åkte därifrån på måndag morgon, direkt till arbetet. Vi kom överens om att träffas till nästkommande veckoslut, alltså åkte jag hem till honom på tisdagen.

Vi kom överens om att träffas varannan vecka, då jag inte hade Dottern hos mig. Efter fyra veckor hade vi blivit turbos, turvist boende, veckan med min Dotter bodde han hos mig, veckan då Dottern var borta bodde vi hos honom.

Vi pratade om att flytta ihop, senare, när Dottern börjar i gymnasiet (hösten 2007). Dottern föreslog att han kunde väl flytta in efter jul, det vore bättre för henne om jag inte var i x-staden jämt. Han flyttade in i januari -05 och i juli -05 hittade vi en lägenhet som vi inte kunde låta bli att köpa.

Jag har med tiden upptäckt flera sidor hos honom som inte uppmärksammades i början, inte hade jag sådana krav, jag trodde inte att män hade sådana förmågor; han ser när det fattas något i kylen och han vet hur man åtgärdar det, han klagar inte när vi är på IKEA utan deltar aktivt i gardinvalet, han fixar frukost åt oss varje morgon. Min kravspecifikation var inte så lång när jag skickade efter honom. Jag ville bara ha någon som kunde stava rätt…

Det blev en liten felexpediering, men man behöver väl inte klaga jämt?! Ångerveckan är för längsedan slut, garantin har jag tappat bort, men den här mannen vill jag tillbringa min tid med…

[Redigering] Vi gifte oss den 16 juni 2008.