Varför den Trinda Tanten löper

Hur kommer det sig att den Trinda Tanten springer?

En runda kan bli  8-9 km i lugn takt, ungefär 6.50 kilometern. 6.50 är inte fort, långt ifrån, men det är så fort jag orkar springa om jag ska ta mig längre än två kilometer. Läste hos en Runner’s World-bloggare, Sofie, när hon sprang lördagslångt, då håller hon den modesta hastigheten 6 minuter kilometern … de gångerna jag har kommit ner till den hastigheten är lätträknade och då har jag varit mäkta stolt. Men å andra sidan är det inte många löpare som bär på närapå 30 15 kg övervikt heller … enligt testet jag gjorde borde jag, med mina 158 cm, väga 55 kg istället för 84  69,7 kg [Redigerat juli 2011]. Procentuellt är det rätt mycket övervikt att bära på löpspåret… alltså borde jag bli jäkligt snabb och uthållig om jag lägger ifrån mig övervikten! Konditionstestet som brandmännen får göra består av;  gå med  20 kg utrustning i 6 minuter i 8% lutning – det låter som rena barnleken jämfört med mina 30  15 extrakilon i löpspåret tre-fyra gånger i veckan.

Men hur det än är så springer jag, trots att det går långsamt, trots att det är rena pesten och pinan ibland när regnet strilar, trots att jag haltar de första 3-400 metrarna och har ont i knät i cirka två kilometer. Jag springer trots att alla andra rusar förbi mig i spåret, jag springer ändå. Fast jag är en Trind Tant i Medelåldern.  Jag kommer aldrig att springa milen sub 50, knappt sub 60 heller – jag är glad om jag återigen kan springa milen utan att knät svullnar … men jag springer.

Och springer därför att det är helt underbart när jag väl har sprungit ett par kilometer, tankarna flyger och alla olösliga problem tycks helt möjliga att lösa. I löpspåret är det jag som bestämmer takten, det är jag som bestämmer när det är dags att sluta, när det är dags att spurta.  Löpa kan jag göra var som helst, när som helst – det är bara att snöra på sig skorna och öppna dörren! I löpspåret har jag inga graderingar, i löpspåret har jag ingen som hänger över mig och bedömer det jag gör, i löpspåret är jag ensam med mig själv. I löpspåret kan jag gråta ut min smärta, i löpspåret kan jag strukturera kaoset som ibland invaderar min hjärna. Lonesome i löpspåret gör jag som jag vill.

Löpningen är kvalitétstid med mig själv.

[Redigerat juni 2012]