Det går framåt

augusti 30, 2017

Nu har det gått en vecka och jag slipper bandaget runt knät, det räcker med stödstrumpa. Benet ser rätt häftigt ut, det har ju fortsatt att blöda inuti och någonstans ska blodet ta vägen så hela benet är missfärgat.  Nätterna är fortfarande lite besvärliga, men det kommer också att bli bättre – det är jag övertygad om. Det är också lite bökigt att göra saker hemma, det kräver en hel del planering att bara sätta på kaffe… för att inte tala om en hel måltid. Det är så lagom kul att sätta sig till bords och upptäcka att en har glömt besticken… många svordomar har hörts i Isternästet senaste dagarna. Men – det går framåt, det gör det.

Hematom längs hela benet

Annonser

Ingen skruv lös!

augusti 28, 2017

Idag tog jag mig en liten bussresa till arbetet, fick prata lite med människor, äta lunch i sällskap och se på mina röntgenbilder efter operationen. Det var ingen sham-surgery han utförde, det är faktiskt en massa bråte i mig nu.

På bilden är det alltså mitt högra underben och knä, nedom den andra skruven uppifrån kan man se en mörk yta – det är där de har sågat bort en bit. Spalten är 9 mm och är förstärkt med en platta och sex (gröna) skruvar. Meningen är att det ska växa in nytt ben där i hålet och plattan+skruvarna ska hålla allt på plats under tiden.

Sex skruvar och en platta.

Nu är det bara att vänta på bentillväxt och hoppas på att skruvarna håller sig på plats. För vem vill ha en skruv lös?


Sham surgery?!

augusti 27, 2017

Det har gått fyra dagar sedan operationen och jag är förvånad över hur lite jag besväras av knät. Jag hade förväntat mig en riktigt tuff vecka med smärta och svårigheter med förflyttningar, men idag har jag inte ens behövt ta morfin, Alvedon har räckt bra. Och jag kan gå korta sträckor med kryckorna utan att det är alltför besvärligt. Klart att det fortfarande gör ont, men inte alls som jag hade förväntat mig. Jag måste också sitta med benet i högläge den mesta av tiden, men svullnaden är inte alltför störande, jag har nästan fullt rörelseomfång i knät.

Det är så att jag börjar misstänka att kirurgen utförde sham-surgery på mig – skar bara ett snitt och låtsades operera mitt ben.


Fixar det här också

augusti 24, 2017

Nu är äntligen mitt knä upprätat. Igår opererades jag med en valgiserande osteotomi (20-30 sekunder in i filmen syns det bra). Det innebär att kirurgen sågar upp en glipa i skenbenets insida, sätter dit platta och skruvar för att staga och sen får benet läka ihop. Då kommer belastningen på knät att skifta från insidan till utsidan – och det är ju insidan av mitt knä som saknar brosk och menisk.

Själva operationen minns jag ju inget av, men kollegan var med och berättade efteråt vad som hade gjorts. Hon berättade att skruvarna jag har är läckert gröna…och jag undrar naturligtvis varför. Kollegan såg också till att jag kom hem på ett säkert sätt, himla tur det.

Ben med drän och plåster.

Jag ligger nu i min soffa – och har gjort så hela dagen – och väntar på att dagarna ska gå. Jag ska stegmarkera och får belasta benet med 20 kg så jag kan ta mig runt skapligt med kryckorna. Dock svullnar benet rätt snabbt så jag får bara ta korta stunder uppe, sen är det högläge igen. Ju mindre svullnad, desto snabbare läkning och mindre smärta. Det kommer att bli några tuffa dagar av inaktivitet.

Men jag fixar nog det här också. Jag är ju en Ninja.

 


Livet är mäktigt

juli 21, 2017

Jag sitter och vakar över min mamma som ligger och är på väg att lämna Livet. Min tuffa, sega mamma!

Hon som växte upp under andra världskriget i nordligaste Finland.
Hon som skickades hemifrån som 9-åring för att ta hand om sin storasyster som låg förlamad efter polio.
Hon som rymde hem flera gånger ända tills morfar sa till om att flickan skulle stanna hemma.

Hon som stickade raggsockor innan hon kunde läsa.
Hon som tvingades skriva med höger, trots att hon var vänsterhänt.
Hon som flyttade söderut för att läsa samtidigt som hon arbetade.

Hon som skaffade sig ett bra arbete på en bank.
Hon som följde sin man till ett nytt land, ett nytt språk.
Hon som arbetade femskift på fabriken.

Hon som födde tre barn.
Hon som alltid välkomnade hem sina barn, oavsett vad de hade gjort.
Hon som älskade och tog hand om sina tre barnbarn.

Henne sitter jag och vakar över nu när hon är på väg att lämna Livet, tacksam över att jag får finnas här.

Livet är mäktigt.


Vila i ingenting

juni 12, 2017

Det känns som om mina ord har sinat eller så är det bara stiltje i mitt Liv just nu.

Inga känslostormar.
Inga förhoppningar.
Inga besvikelser.

Ingenting.

Det är rätt skönt att få vila i ingenting.


Tillförsikt inför sommaren

maj 21, 2017

En lång månad har det varit, bara några dagar efter påskens pånyttfödelse halkade jag och trillade ner i det mörka hålet igen. Jag hängde i bara fingertopparna, jag fick ta till alla mina krafter för att kravla mig upp igen.

Vänner – både cyberrymdsvänner och AFK-vänner har funnits där och orkat med mitt ältande och hjälpt mig att bena ut det ena efter det andra och inte låtit mig sitta med offerkoftan på.

Oron inför knäoperationen finns fortfarande kvar, men inte så tärande som tidigare – det blir vad det blir. Just nu kan jag springa ett par gånger i veckan och det räcker, karaten är det sämre med – men jag tänker komma tillbaka till karaten, på något sätt ska det gå.

Ser med tillförsikt fram emot sommaren, den kanske inte blir riktigt som jag skulle önska mig, men den kommer inte att bli bra ändå.