Jag tänker ibland på den sista natten vi hade tillsammans, min Älskade och jag. När han hade kommit hem från sjukhuset efter att ha legat där en vecka och fått dropp. När vi hade fått beskedet att inget fanns att göra, bara smärtlindring återstod.
Jag tänker på hur besvärligt han hade den natten. Han orkade inte flytta sig upp i sängen utan fick be mig om hjälp. Och hur jag drog av mig öronpropparna, klev upp, gick runt sängen och varsamt lyfte upp honom i sängen, varsamt då hans rygg var invaderad av metastaser som smärtade för varje rörelse. En gång, två gånger, tre gånger. Pallade upp honom med kuddar, bytte vatten i hans glas, tryckte på morfinpumpen, krossade en tablett. Hur jag visste att han mådde dåligt av att behöva be om hjälp. Hur jag bad honom att säga till, så fort det var något, jag tvingade honom att lova mig det. Trots att jag visste att han inte skulle göra det i första taget.
Och sen sov jag. Jag sov som en stock tills han väckte mig, jag låg i hans famn, jag låg på hans arm, jag låg med örat mot hans bröst, precis nedanför den inopererade venporten. Jag minns hans värme, hans hud mot min. Och hur stilla han låg för att jag skulle kunna sova.
Och jag är så tacksam över att jag förstod att inte lämna honom ensam hemma den morgonen, att jag ringde och sjukskrev mig. Jag är tacksam över att jag kunde lindra hans ångest när han insåg att det var dags, att jag var hos honom ända tills Livet lämnade honom, att jag talade till honom ända till slutet.
Jag är tacksam över att jag fick lära känna min Älskade och att vi hade ett så bra liv tillsammans, att vi vågade vara i och njuta av nuet. Och att vi vågade tala om hans död och livet som fortsätter efter hans död.
Jag känner en tacksamhet till Livet, konstigt nog. Det är en mäktig känsla, äkta tacksamhet.
Ninja Isters meningslösa 
Du är fin med detta minne.
*nickar*
Det gör ont och känns fint, på samma gång! ❤
Det var fint. Det känns fint.
Fint skrivet av ett fint minne.Kram
*krånglar mig ur kramen*
Jepp
Du fick mig att gråta 06:00 på morgonen, men det känns bra. Jag anar den mäktiga känslan …
Det är ju det. En mäktig känsla att få ynnesten att vara med i dödsögonblicket. Precis som det är lika häftigt när ett Liv föds.
ja, en underbar känsla att känna tacksamhet trotts allt. det är en gåva, att stanna upp och finnas i nuet, och inse när man skall vara kvar.
.. tårarna rann vid läsningen – men det var tårar av stilla glädje för er skull, att ni fick dem sista timmarna tillsammans. Kunde lindra varandras sorg, en stund.
tack för en underbar beskrivning av nuet.
Jag har aldrig förstått tacksamhet riktigt, förrän nu.
Och den är läkande.
Ja, jag får en klump i halsen när jag läser dina ord. Vad fint att ni fick den sista tiden, farvälet tillsammans. ”Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmmer…”
Vi hade en fin tid, hela tiden. Från första början till slutet. Inte gnisselfri alltid, men fin.
Man blir både ledsen och glad över att läsa detta. Glad över att du fick ett minne som gör att du orkar gå vidare i livet och ändå en ledsamhet över att ni inte fick fortsätta dela livet…
Varm kram från Mogi
Visst sörjer jag över den tid som inte blev, men det är lite svårt i längden att sörja det som kanske skulle ha varit. Saknaden är stor, men jag börjar känna glädje över det som har varit.
Tacksamhet.
På nåt sätt ger även denna sorgliga text hopp om livet. Hur nu död kan väcka hopp om livet.. men det gör det!
Bra. Det är det som var andemeningen i min text.
Livet definieras ju av Döden. Kan man inte dö – då är man ju inte levande.
Gråter när jag läser det du så vackert beskriver.
Och helt plötsligt verkar mina egna bekymmer så betydelselösa.
Lämnar en varm kram till dig! ❤
Alla bekymmer är bekymmer. Men ibland kan man kanske stanna upp och tänka efter om bekymren är värda så mycket energi.
Vi kan bara leva i nuet.
Starkt. Otroligt starkt. Jag känner smärtan o det drar i bröstet. Starkt.
Det var en stor upplevelse. Jepp.
Säger också att jag känner tårarna bränna och att mina egna små bekymmer känns så obetydliga i jämförelse…..
Kram från mig med
Fast … dina bekymmer blir ju inte bättre bara för att någon annan har det värre?
Jag förstår att du är tacksam. Du fick vara med om honom och dig. Och han fick ha dig ända till sitt slut.
Ja, jag är tacksam över att han kom i mitt liv.
Så vackert, sorgligt och på något sätt hoppfullt på en och samma gång.
Kram
Livet går ju vidare. Trots allt.
Och hur det än blev – jag har varit med om Honom.
Tårarna trillar, du måste vara den starkaste jag någonsin träffat. Att människor vi älskar en dag lämnar oss, är livets gång, så mycket har jag förstått men att kunna bearbeta sorgen och kunna gå vidare krävs styrka. För ett år sedan förlorade jag min morfar, och först då insåg jag hur mycket jag saknade honom. Jag skäms idag över hur lite jag hälsat på sedan jag blivit vuxen och sorgen känns tyngre än vad den hade behövt göra. Bara jag hade… .Nu talar jag om för dom i min närhet hur mycket jag älskar dom och gillar det dom gör eller någonsin har gjort för mig.
Det är viktigt att tala om för sina kära att de betyder något, vi människor brukar vara lite snåla med det.
Men jag tänker också på att vi talar om för dom att vi vet att de gillar oss – för tänk om jag faller av pinnen plötsligt, då vill jag att mina kära vet om att jag visste… hänger du med?
Så att sorgen och saknaden blir enklare att hantera. Den blir inte lättare, men enklare, utan så mycket skuld.
Du beskriver det så bra. Tacksamhet för det värdefulla mitt i det smärtsamma.
Äkta tacksamhet är mäktigt.
Det ger en ny dimension till Livet.
Du Vän,
underbar läsning, berör mig oerhört.Tacksam för du finns j_u_s_t n_u, i detta ögonblink.Måtte du vara där när jag blinkar igen.Men det beror på mig, om jag vårdar dina ord och andemeningar.Finner tröst i din styrka och följer din väg.
Kärlek till dig!
Jodå. Jag är här.
Kärlek tebax.