Långdistanslöpare med kroppsstrumpa

Flexade ut efter lunch idag, kändes som om flexsaldot hade sjunkit oroväckande – jag hade bara minus 8 timmar. Minussaldot bör ju ligga på tvåsiffrigt, för man vet ju aldrig – det vore ju helt onödigt om jag gick och dog och skulle ha plusflex som försvann i intet. Så jag knappade ut mig strax efter två och skyndade hem för att byta om, en löptur i höstsolen med Lonesome-tröjan på låg i sikte.

Det kändes lite tungt i början, det gör det alltid, men jag bestämde mig för att hålla långsamt tempo, sisådär 6.30 – 7 minuter per kilometer. Dessutom har jag Bitchen (Runkeepers coaching) på intervaller – 4 minuter steady följt av 1 minut slow … mentalt är det jätteskönt att veta att det aldrig är mer än fyra minuter tills jag får gå, om jag vill. Visserligen har jag inte gått en endaste gång de senaste gångerna, men bara vetskapen om att jag får, gör att det blir lättare. För det är lite trist de första 2-3  kilometrarna när knät värker, det brukar släppa efter 20 minuters löpning.

När jag tog mig runt andra varvet i Boulognerskogen, tungt lufsande med mina Asics på fötterna – jag springer inte i Fivefingers på asfalt – då anar jag någonting bakom mig. Jag säger anar, för jag hörde inget för mina egna tunga steg och mitt flåsande. Förbi mig springer en sån där Långdistanslöpare som förmodligen kör intervaller … Ni vet, en man som är 190 cm lång och väger cirka 55-60 kilo, kompressionsstrumpa på hela kroppen (så man ser allt) och springer fort med snoret hängandes och blicken fäst på den magra armen där stora Garminklockan tynger. Jag han inte mer än andas så var han en prick långt borta i periferin!

Jag kände mig som den Trinda Tant i Medelåldern som jag är. Jag kände mig verkligen så en stund. Jag hörde hur tungt mina fötter landade för varje steg, jag kände hur tungt det var att förflytta kroppsmassan framåt, jag kände att jag inte sprang, jag lunkade tungt. Men så tänkte jag – Perkele, jag springer trots att jag är en Trind Tant i Medelåldern!  Jag springer fast jag är tung och kortbent. Han skulle inte heller springa så himla fort med mina korta ben och tunga kropp! Märkligt nog gick sista kilometrarna snabbast, under 6 minuter kilometern på de tre sista, och jag fick ihop nästan 9 kilometer!

Sådeså, din spinkiga expresslöpare. Och i morgon ska jag träna karate, där är det bra att ha lite massa bakom slagen!

Annonser

6 Responses to Långdistanslöpare med kroppsstrumpa

  1. Christine skriver:

    Hur larvigt är inte kroppsstrumpa, då? Varning på det! Kick some ass imorron! Kimme!

  2. Å, hatar de där typerna. Mest kanske för att jag är avundsjuk 🙂

    • Ninja Ister skriver:

      Jag HATAR att de springer så fort och ljudlöst. Och att de har förmågan att plåga sig så.

      Jag har bara lyckats plåga mig en gång med löpning, så där riktigt att jag spydde … f-n vilken lycka det var!

      På karaten däremot kan jag lätt köra tills jag kräks. No problems.

  3. Ken skriver:

    Jag skrev en lång kommentar ang en fd företagsläkare (typ) som sa att det märks på männen när det börjar hänga i brallan, då ger de järnet på löprundor, gymnastik och fan vet allt, men svaret försvann i tomma intet.

    *klappar mej på magen och tänker att slitet är över*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: