Älskar träning!

Det är så roligt att träna karate nu när jag inte har en massa graderingar hängandes över mig, det är kul att bara försöka bli bättre ändå. Det är roligare nu än för ett år sedan, helt klart. Då var det för att jag måste bli bättre, jag måste klara graderingarna och måste träna alla pass och måste delta i alla läger. Det var mycket måsten och borden hela året fram till graderingen i somras. Jag var lite orolig över att jag kanske skulle drabbas av post-graderings-depression – att när målet med svart bälte var nått, att jag skulle tröttna, att jag skulle tycka det blev tråkigt. Men det blev tvärtom.

Nu gör jag det för att det är så himla roligt! Det blev en kick att klara graderingen, jag insåg att jag faktiskt kan en del, jag insåg att jag kan fortsätta utvecklas, även om jag aldrig blir ”bäst i klassen”. Men jag blir bättre, om jag tränar. Det är jobbigt och svårt många gånger, men jag känner att det finns hur mycket som helst som jag kan bli bättre på – och jag vet att det går att bli bättre, även om jag är till åren kommen. Och det är kul att känna att konditionen räcker – jag orkar utan vidare köra en timme i samma takt som ynglingarna, det är kul! Sen att jag måste göra allting massor av gånger utan det ens blir i närheten av vad ynglingarna klarar, det är detaljer som jag inte behöver bry mig om!

Jag gillar att träna.

Jag älskar att träna karate.

Annonser

8 Responses to Älskar träning!

  1. Islandsmamman skriver:

    Det är stor skillnad på måste och får. Får är mycket roligare. Och säger bä!

  2. Christine Eklundh skriver:

    Karate är inte bara en lisa för själen, den är smidig-görande på damer i mogen ålder!

  3. Anneli skriver:

    Jag tycker du är superinspirerande som tagit svart bälte! Verkligen en förebild för oss andra! Ses på träningen!

    /Anneli

  4. Linda Mpili skriver:

    känner verkligen igen!!

    • Ninja Ister skriver:

      Haha… du älskar att plåga din kropp du också. Till kräkgränsen. Visst är det väl skönt?

      Jag minns i somras när jag sprang fort en gång, när jag insåg att jag kunde persa på 5K – när jag kräktes första gången vid 4 km, bara i farten och sen stod dubbelvikt och kräktes i mål. Och var helt rusig av lycka mitt i allt kräkande – för jag hade verkligen tagit ut mig helt!

      Det är lycka, det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: