Även i de mörkaste stunderna

Ibland känns det som om jag kommer att förgås av sorg och saknad. Vetskapen om att han alltid är borta. Vetskapen om att han aldrig kommer hem igen. Inga mess, inga mail. Nada. För varje dag blir det som var vi längre och längre bort, inga nya minnen kan läggas till.

Och jag blir förbannad över att han är död. Hur fan Livet kan vara så obarmhärtigt och ta honom ifrån mig. Han som var så smart, han som kunde tala om känslor, han som älskade mig. Han som gjorde mig hel med sin kärlek. Han som såg mig, precis som jag är och ändå älskade mig. Han vars ögon lyste av kärlek när han såg på mig. Han som lärde känna mig såsom ingen annan och ändå älskade han mig. Förbannat orättvist är det!

Och någonstans, därinne i mig, även i de mörkaste stunderna känner jag en tacksamhet över att vi överhuvudtaget hann mötas.

Och jag lever vidare.

Annonser

10 Responses to Även i de mörkaste stunderna

  1. Johan skriver:

    Gå in på youtube och lyssna till någon av Thomas Campells föredrag. Om du tycker fysikdelen av föredragen är lite jobbiga så härda ut, det som kommer längre fram får en trovärdigare innebörd om du hör hela föredragen. Synsättet har hjälpt mig med min saknad.

    Här finns hans bok
    http://www.my-big-toe.com/

  2. Jag skriver:

    Det går inte ens att föreställa sig hur svårt det kan kännas varje gång du inser att det inte kommer några meddelanden från honom mer, att han inte finns hos dig mer, att det är oåterkalleligt.
    Att det då glimtar till av tacksamhet för att du har haft honom inger ändå hopp om att livet framöver kan bli bra trots att det är så svårt nu.

  3. Thomas skriver:

    Jag önskar att det fanns något klokt råd, en snabb fix liksom. Men vad finns det att säga?

  4. Bokmalen skriver:

    När jag läser dina ord ”och ändå älskade han mig” så tänker jag genast – därför älskade han dig!

    Kan inte ens föreställa mig den smärta som du känner, men tänker jag du har också förmågan att vara tacksam för att ni träffades.

    • Ninja Ister skriver:

      Det kanske var så, att han älskade mig just som jag är…. jag är nog lite svårälskad, känns det som. Jag har sådana krav … och är lite egensinnig. Det krävs en riktigt trygg människa för att klara det… jag är ju inte den ljuvliga typen, precis.

      Tacksamhet är en bra känsla.

  5. Jag skriver:

    Jag vet inte om det ger något, men… Jag träffade min väninna igår. Hon miste sin man för några år sedan, vår vän, min makes barndomsvän. Hon sa: ”jag saknar honom varje dag, men jag sörjer inte längre.” Det här förvånade hon mig med redan tidigare, att hon så klart skiljde på sörja och sakna, för mig var det samma sak, trodde jag, tills jag hörde det av henne. Det ingav hopp. Och förundran över människors styrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: