Löpning och praliner

Låg och drog mig halva förmiddagen, kroppen ville inte vakna alls idag. Men jag kom upp så småningom och tog mig en dryg mils jogging och tur var det – för nu regnar det. Visserligen springer jag även när det regnar, men det är helt klart skönare att springa utan regn när det är så kallt. Benen kändes jätte-tunga efter 7-8 kilometer, jag ville bara gena hem men då dök Agnes von Krusenstiernas allé upp, precis som på beställning. Den är exakt 400 meter lång och jag bestämde mig för att springa den lite fortare. Och fortare. Och ännu fortare. När jag äntligen var framme vid alléns slut var jag i princip kräkfärdig. Då kändes det lugnt att lubba de resterande kilometrarna i 6.30 hastighet, det kändes rentav skönt.

Eftermiddagen tillbringades i dojon – ”mina” ungar hade gradering idag. De skötte sig exemplariskt och gjorde riktig bra gradering, allihop. Bra attityd och riktigt bra tekniker. Det var riktigt kul att se dem och det känns häftigt att veta att jag har varit en del i deras utveckling! Och både jag och den andre barntränaren fick varsin blomma av föräldrarna, riktigt gulligt!

Nu ska jag ligga i soffan resten av kvällen och klämma i mig ett par praliner. Typ.

Annonser

2 Responses to Löpning och praliner

  1. Thomas skriver:

    Spännande – hur ser barnens föräldrar på dig? De måste ju vara ungefär samma ålder och förmodligen tränar de inte ens i närheten av vad du gör? Är de imponerade, har de dåligt samvete eller tycker de bara att du är cool?

    • Ninja Ister skriver:

      Jag vet faktiskt inte vad föräldrarna tycker, jag har inte så mycket kontakt med dem – de får inte vara i lokalen när ungarna tränar. Jag är ju lite äldre än de flesta föräldrar också – de är ju kring 35-45… däremot vet jag att några har uttryckt sig positivt att jag just är en äldre kvinna som leder – att ungarna ser att tanter inte bara är några osynliga bullbakare!

      Igår, när jag satt utanför lokalen och kollade in ungarna när de tränade, då pratade jag en hel del med föräldrarna och jag tror någon/några av dem kommer att börja i vår Oldboys/girls-grupp. Jag berättade att jag själv inte började med karate förrän vid 40-årsålder och då blev det genast mer intressant för dem också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: