Jag hoppas att jag aldrig glömmer.

En vän skrev på Facebook att han hade druckit igen, efter lång tid i nykterhet. Han ångrade sig och vill inte göra om det. Jag kände igen mig i hans tankar, nog har jag några gånger efter min Älskades död tänkt tanken. Tanken att supa skallen i bitar, få lite lindring i smärtan, döva känslorna med alkohol. Bara ett glas skulle kunna döva lite. En halvflaska vin är väl inget att tjafsa om. Det är ingen som kommer att veta.

Men så minns jag.

Jag minns den sista fyllan än, torsdagen den 17 juni 1999. Jag minns hur jag cyklade till bolaget, full av förväntan inför kvällens prat med vänninorna. Jag minns känslan av förväntan. Välbehaget. Glädjen som väntade, bara ett par burkar bort. Naturligtvis blev det inte så, jag blev packad rätt fort och minns inte hur jag tog mig hem. Vaknade på morgonen med ångest utan like, ringde och sjukskrev mig. Ringde till en av vänninorna och hennes oroliga frågor fick mig att förstå, helt plötsligt insåg jag att det var läge att göra någonting åt mitt drickande. Det var nog ångesten ihop med hennes äkta oro som fick mig att ta steget. Hon är en av mina äldsta Väninnor och hon har en förmåga att säga saker på rätt sätt, utan att döma. En äkta, kärleksfull medmänniska. Det är inte alla förunnat att ha sådana vänner.

Jag hade tänkt på det tidigare, jag visste att jag drack för mycket, jag visste att jag var över gränsen för missbruk, jag visste att jag var alkoholist. En rätt typisk kvinnlig sådan; hemmet i skick, jobbade och höll fasaden snygg. Och jag förstod nu att det inte längre gick att backa i alkoholkonsumtionen, det var att sluta helt och det skrämde skiten ur mig! Jag minns att telefonsamtalet till min dåvarande chef var en av de svåraste samtalen någonsin. Jag minns att jag nästan fick kramp i strupen, orden bokstavligen fastnade i halsen först. Efter en stund kom de dock fram; jag behöver hjälp mot mitt drickande, jag klarar inte detta själv.

Jag minns skammen, jag minns självföraktet, jag minns självhatet och ångesten. Det var ju jag själv som hade försatt mig i detta. Det var jag själv som hade druckit, ingen hade någonsin tvingat mig. Jag valde destruktiviteten själv. Jag var ingenting värd, jag var en dålig människa, en jävla idiot som hade försatt mig i denna situation. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men jag slutade dricka alkohol.

Det tog lång tid innan jag kände mig trygg i min nykterhet, det var ju helt nytt att leva utan berusning. Det tog tid och terapi att hitta kärleken till mig själv igen. Det tog tid innan jag insåg att jag faktiskt kunde vända all den destruktiva kraften till något positivt, till en konstruktiv kraft. Jag kunde ju använda mig av den styrkan till att göra något konstruktivt, jag hade ju bevisligen förmåga till oerhörd kraft, som jag tyvärr bara använt åt fel håll.

Jag använde min styrka till konstruktivitet istället. Jag valde varje dag att vara nykter och göra någonting positivt för mig själv. Jag började träna, tog hand om min kropp. Jag blev mer närvarande för min Dotter. Jag skilde mig. Jag träffade mitt livs Kärlek.

När jag minns allt detta är det inte alls svårt att låta bli att ta den där flaskan vin som alltid finns i skafferiet. Jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Annonser

15 Responses to Jag hoppas att jag aldrig glömmer.

  1. Linda Mpili skriver:

    Wow.
    Av ren nyfikenhet och om du vill svara? Varför har du en flaska hemma, det känns så ovanligt bland nyktra alkoholister?

    Jäkligt häftigt i alla fall.

    • Ninja Ister skriver:

      Tja, det har bara blivit så. Ifall jag bjuder på mat vill jag kunna bjuda vännerna på god dryck till. Det finns alltid småflaskor av både vitt och rött.

      Och det går att använda till mat också – en rödvinssås till exempel blir inte bättre av ett dåligt alkoholfritt vin – och alkoholen kokar man ju bort.

  2. hrpinca skriver:

    Att döva smärtorna med alkohol känner jag väl till. Nu, när jag insett att jag är lika galen utan, så behöver jag inte bli full. Till natten tar jag två piller som håller ångesten borta i 24 timmar. Livet är rätt okej för min del.

    Fint berättat, av en jävla upplevelse, av en svår period; nykterheten.

  3. Bokmalen skriver:

    En berättelse som berörde mig väldigt mycket på många plan och av många orsaker.

    Jag hoppas också att du aldrig glömmer!

  4. Schwester skriver:

    Du är stark på många sätt.

  5. Vb skriver:

    Tack kära Ister för att du påminner mig också.Efter senaste dikeskörningen har jag nog aldrig varit allvarligare än nu.Att kämpa för att vara nykter, med i matchen.Så j-a trött på att städa upp efter mig själv, gång på gång.Börjar med en storstädning som säkert tar en lång tid.Men jag är värd det.Terapeuten sa som du till mig, orkar man må så dåligt så länge, så finns det resurser att vända på steken.
    Puss

  6. Henrico skriver:

    ”jag behöver hjälp mot mitt drickande, jag klarar inte detta själv”.

    Tänk vilken styrka det ligger bakom de orden.

    Du är grym Ister. Glöm aldrig det.

  7. Wow, vilket starkt inlägg. Det knöt sig i bröstet på mig och har inte släppt än.

  8. […] Detta skrev jag 18 juni 1999, dagen då jag beslutade mig för att söka hjälp. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: