Välmåendet efter intervallpass

Natten tillbringades mestadeles vaken så jag var i princip döende när det var dags att kliva upp. När jag stod i duschen, svintrött, och grät över allt elände kände jag  plötsligt att – Nej nu djävlar får det vara nog med jämmer och elände, så djävla illa är inte Livet! Jag bestämde mig för att det var dags att ta sig upp ur hålet, att skåda ljuset igen.

Märkligt nog steg humöret, jag kände redan under cyklingen till jobbet hur livsandarna vaknade. När jag kom till jobbet flöt allting på precis som det skulle, patienterna var nöjda, några blev till och med bra! Jag hann med både förmiddags- och eftermiddagsfika och lunchen var av fullängd och trevlig.

Nu har jag nog klarat det här intervallpasset! Det var Linda och Bettan som i ett tidigare inlägg väckte tanken att jag kunde se sorgehålen som intervallträning; det är bara att lida sig igenom dem, en efter en. Jag kommer att klara dem snabbare och snabbare för varje gång.

Och välmåendet efter ett avklarat intervallpass är inte att förakta – det gäller bara att minnas det nästa gång det är dags!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: