Artros förvärras inte av träning!

Fortfarande vila från träningen, PT:n messade igår att vårt möte var inställt i morse, hon är sjuk. Det gör inget, nu får artrosknät vila lite.

Det här med artrosknän är lite spännande (tja, intressant då) – artros innebär ju att brosket slits ner, normalt är det att ju mindre brosk desto mer besvär. Brosket ligger på benytorna och underlättar ledens rörelse, brosket är glatt och producerar ledvätska, leden smörjs och benytorna kommer inte åt varandra.  När brosket slits ner brukar det yttra sig som nedsatt rörlighet och smärta i knät, framför allt i ytterlägen, först vid belastning senare även i vila. Igångsättningssvårigheter är också ett symtom, det är svårt att komma igång efter att man har suttit en längre stund eller en natts sömn, men efter några steg blir det bättre. Trappgång nedför brukar vara värst, uppför går bättre. Så småningom, om man inte tar ut rörligheten regelbundet kommer knät att bli allt stelare, man börjar undvika att belasta det och man blir svagare i muskulaturen kring knät. Det innebär i sin tur ett knä som blir instabilt som lätt hamnar i lägen där det hamnar i ytterlägen, vacklar åt sidorna och det är smärtande, för det är just där man har minst brosk.

Brosk kan inte nybildas, däremot kan brosket bli lite tjockare av belastning. Så boten mot knäartros är att träna och belasta knät. Trots att det gör ont. Det botar ju inte artrosen, men med ffa stabilitets- och styrketräning kan man få ett knä som i princip är symtomfri. Artros är också ärftligt och förvärras av övervikt och inaktivitet. Min Mamma fick redan i 50-årsåldern tid för operation, men hon började träna knät med promenader och lite övningar som jag instruerade henne i. Hon är nu 75 år och har ännu inte bytt knäled och promenerar ett par timmar om dagen. Tidvis kan dock ett artrosknä göra riktigt ont och svullna, jag minns en gång när Mamma klättrade uppför trapporna på alla fyra … men nu är hon rätt skaplig igen.

Artros förvärras inte av belastning och rörelse, tvärtom. Det är därför jag inte ger mig. Det är därför jag fortsätter att springa. Första 3-400 metrarna haltar jag när jag springer, sen tar det ungefär två kilometer innan det känns någotsånär okej, men sen är det bara att fortsätta springa. Den optimala träningen är dock inte löpning, just för att det gör så ont, utan styrketräning och cykling. Så jag har nu bestämt mig för att gymma hela sommaren för att bland annat bygga upp stabiliteten och styrkan i knät, löpningen ska jag hålla på en låg nivå, kanske max 5 km i terräng ett par gånger i veckan, konditionen håller jag uppe med roddmaskin. Rodden är en mycket trist ersättning för löpning, men det får lov att duga, det håller konditionen (syreupptagningsförmågan) uppe.

För jag tänker inte heller byta ut min knäled de närmaste 40 åren.
För jag tänker fortsätta springa.
För jag tänker fortsätta med karate.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: