Pappas tösabit

Tillbringat kvällen med att sortera lite foton, slängde en hel kasse med gamla foton som var värdelösa. Och hittade en hel del foton som väckte minnen… bland annat den här nedanför. Dottern var ju med sin pappa överallt, hon ville alltid hjälpa honom med det han sysslade med. Jobbade han med bilen fick hon räcka fram verktyg åt honom, snickrade han någonting fick hon hålla i hammaren, målade han så var hon där med en egen pensel. Hon visste tidigt vad en ljuddämpare var och hade inga problem med att hitta en polygrip i verktygslådan. Han hämtade henne från dagis varje dag, sommartid med sin moppe, hon fick sitta framför honom och sköta blinkersen och hon var mäkta stolt över att hon minsann blev hämtad med mopopeden och hon älskade – och älskar fortfarande – hans korvstroganoff, serverad ”utan en grönsak i sikte” som hon så nöjt berättade för mig i telefon en gång när jag var bortrest.

Här nedan hjälper hon honom i målandet, en stund senare när han var borta skrek hon på mig och då var hon nästan högst upp på stegen. – Titta mamma vad jag kan, skrek hon, överlycklig över sin bedrift. – Så bra, får jag se hur bra du kan komma ner också, sa jag med hjärtat i halsgropen, men med alldeles stadig röst. Och hon kom ner helskinnad.

Billa o Ivan

Annonser

3 Responses to Pappas tösabit

    • Ninja Ister skriver:

      De hade en mycket bra relation när hon var liten, tyvärr förstörde han en hel del eftersom han valde alkoholen före henne under hennes tonårstid. Det krävdes en hel del pratande för att få henne att förstå att det inte var hennes fel, att det inte var brist på kärlek från hans sida, det var bara att alkoholen tog hans liv i besittning. Tyvärr.

  1. Ken skriver:

    Det finns många böcker om detta, många väldigt bra också. En har jag nyligen läst, av Katerina Janouch, inte fördömande bara nästan saklig ur en anhörigs vinkel. Jag sammanfattade den i 3 delar till henne: Psykologisk thriller, vanmakt, kärlek.

    Jag kan rekommendera den, först undrar man, för det är en tunn historia, sen känns det som att man måste läsa den och nu tänker jag tillbaka på den ibland. Gör med det så har den berört.

    Anhörig heter boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: