Träningsbabbel

Gårdagens 1000 meter i bassängen på Fjärran Höjderbadet känns ingenstans. Jag hade förväntat mig lite träningsvärk, men icke. Jag simmar bröstsim – för det mesta 1000 m – så det gäller att ta i om man ska få någon pulshöjning, men min teknik behöver nog finslipas lite mera. Får jobba på det – jag köpte sommarkort för 600 kr så nu gäller det att besöka stället minst sex gånger till för att tjäna in kortpriset. Jag har gjort i ordning en ”badväska” så nu har jag tre träningsväskor färdigpackade – för simning, gym och karate, alla innehåller rena underkläder, en necessär med duschgrejer, handduk, lås och ev låskort. Det ska vara enkelt att komma iväg när lusten faller på!

Under juliveckorna, när jag jobbar ensam på mottagningen, planerar jag in några långluncher och hinner då iväg och både simma och äta, jag gjorde så förra året några gånger och det kändes som om jag hade haft en semesterdag trots att jag jobbade. Det har sina fördelar att ha flextid och bestämma själv över sin tidbok – jag jobbar bara lite längre den dagen, eller någon annan dag. Patienterna brukar vara glada om de får komma klockan 17 istället för kl 13 – det blir en win-win situation!

Körde lite utfallssteg och knäböj idag – knät kändes ingenting! Jag sprang ju lite igår, var ju ”tvungen” till det när ösregnet överraskade mig när jag var på väg hem från stan – det gick jättebra att jogga i klänning och sandaler, blev en knapp kilometer men eftersom jag inte var klädd för löpning så räknas det ju inte. Tycker jag. Får hoppas på att knät tycker detsamma. På onsdag blir det en lugn femkilometersrunda, det ska bli spännande och se hur det går. Kommer smärtan tillbaka så är det väl så, jag tänker springa ändå, jag behöver det för själen. Artrosen, dvs nedslitningen av brosket kommer ju att bli värre med åren, men försämringen går inte snabbare för att man belastar. Tvärtom, det kvarvarande brosket kan bli tjockare och på det viset lindra symtomen. Det är bara så trist att det gör ont de första två kilometrarna, det är mentalt lite jobbigt att komma iväg när jag vet att det kommer att göra ont i början. Sen brukar det ju släppa, blir liksom bedövat, knät känns som en klump bara och då skulle jag kunna fortsätta hur långt som helst. Men längre än en mil gör att knät svullnar dagen efter och det är inte riktigt bra.

Det tar på krafterna att åldras – man måste träna hårt för att orka med att bli gammal.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: