Nämnvärt?

En förälder skriver om sitt barns första dag på skolan. Hur läraren förkortar och till och med ändrar barnens namn till något som hon tycker är lättare. Jakub blir Jakob, Joaquin blir Joakim, Theodor blir Theo – det blir helt ju andra namn. Hon bara bestämmer det, så där auktoritärt som bara en småskolelärare kan göra. Över barnens huvud. Läskigt!

Petitesser tycker någon kanske. Men jag tycker inte det. Jag tycker det är rätt viktigt med rätt namn. Speciellt när människor kommer från fjärran land, då kan de väl åtminstone få ha sitt rätta namn kvar? Namnet är en del av vår identitet. För mig är mitt namn – och hur det stavas – viktigt. Jag vill att det ska vara rätt. Efternamnet är jag inte så noga med, men förnamnet är jag lite petig med. Turligt nog är mitt förnamn – Jaana – lätt att uttala, trots att det inte är svenskt. För den delen har jag inte heller något emot att bli kallad för Ister eller Ninja Ister, jag är bekväm med det också, jag har ju levt med de aliasen så länge (språktaliban-Anna, är det rätt pluralform av alias?). Det var Lillebror som kom på namnet Ister, för mer än femton år sedan, för han ville kunna skilja på mig och min syster (aka Monster), vi undertecknade alltid med Sister när vi kommunicerade med honom … eftersom jag var störst – inte bara äldst – blev jag Ister. Min Älskade kallade mig också ofta för Ister, det var ju det namnet jag använde i våra första mail till varandra, han sa sällan Jaana, bara när han var irriterad på mig. Efternamnet har jag bytt så många gånger att jag ibland säger fel själv när jag är stressad, så det är jag inte så noga med! Jag är faktiskt inne på mitt femte efternamn om man räknar med dubbelnamnet jag använde ett tag …

Dottern, som heter Emilia, kallades för Billabilla när hon var liten, det var hon själv som började med det. Men när hon sedan började på dagis när hon var 2 1/2 år och fröken frågade vad hon hette svarade hon ”Emilia” och så blev det, Billabilla föll bort, det var hennes eget val. Sedan i tonåren blev det Billa igen, främst var det hennes vänner som kallade henne så. Jag kan visserligen fortfarande tänka och säga Billabilla ibland, speciellt när hon ligger i min famn och vill bli kliad på huvudet. Så hon är både Billabilla, Billa och Emilia – alla de namnen är hon, bara lite olika delar av henne. Men hon är inte Emmilie eller Emily, definitivt inte.

Billabilla & Ister aka Emilia & Jaana

Jag kan ha lite problem med nätvänners AFK-namn, för jag har ofta lärt känna dem med nät-alias och då kan det vara svårt att komma ihåg det riktiga namnet. Lottchenn, Ken, Puppe, Basic – det är nästan omöjligt att tänka och säga deras AFK-namn, trots att jag numera känner till namnen. Men det är som om de blir till andra människor när jag hör deras AFK-namn, men bara nästan. Märkligt hur det kan bli och jag hoppas på att de känner sig nöjda med sina nät-namn, att det är okej att kalla dem med alias – förhoppningsvis har de själva valt namnet och är nöjda med det.

På jobbet träffar jag en hel del människor från olika länder och jag gör allt för att lära mig uttala deras namn korrekt. Visserligen är det svårt ibland att komma ihåg namn som man aldrig har hört förut men jag försöker i alla fall, det händer att jag har fusklappar med fonetisk skrift för att komma ihåg. Dessutom är det så ibland att jag inte har en aning om om vad människan heter i tilltalsnamn när de har fyra, fem namn som kommer efter varandra och alla är lika obegripliga för mig. Men aldrig har någon tagit illa upp när jag har frågat, aldrig har någon tagit illa upp när jag har försökt att uttala dessa märkliga sche-ljud långt nere i halsen – möjligen har de skrattat lite åt mina försök och då själva kommit med förslag på enklare uttal. De flesta blir faktiskt glada när jag försöker, även om det blir fel. Det händer också att jag får reda på vad de ”konstiga” namnen betyder också – Özlem, bara för att ta ett exempel, betyder längtan, på turkiska. Vackert att heta så, eller hur?

Så låt människorna få behålla sina namn. Alla människor är värda att bli benämnda rätt.

Annonser

16 Responses to Nämnvärt?

  1. hmm77 skriver:

    Ååå vilket underbart inlägg!!! Ska lägga det sista vakna barnet här hemma och sedan skriva en kommentar om mina tankar som du väckte nu!!! 😉

  2. Hmm77 skriver:

    Tillbaka 🙂 .
    Jag har ett vanligt förnamn men ett lite ovanligt finskt efternamn. Jag näst intill hatade mitt efternamn när jag var liten, jag hatade att alltid bokstavera det, förklara vad det betydde osv… Samtliga utom min närmaste familj ( dvs pappa och farfar) försvenskade namnet så vi var väldigt få med namnet… Min pappa fick bara 2 döttrar, min syster valde sin makes efternamn.
    Plötsligt var det bara jag kvar som kunde föra namnet vidare.
    Och idag är jag väldigt glad att jag gjorde det! Min make tog mitt namn, våra 4 pojkar bär det…
    Och oj vad de kommer att få bokstavera! Till saken hör att jag växt upp i Tornedalen där finska, eller meän kieli, som det heter var ”fult” förut..man fick inte prata det på rasterna i skolan osv… Så det är med stolthet jag nu berättar om namnet för sönerna!

    • Ninja Ister skriver:

      Mitt efternamn är ett finlandssvenskt efternamn, en försvenskning av ett finskt efternamn. Det är bara jag som heter det, i Sverige alltså. Jag får oftast bokstavera det, men det gör mig inget, det är min enda länk till min Älskade och jag ämnar att heta det resten av mitt liv. Han var en finlandssvensk sverigefinländare, en båtflykting som flydde bastun!

      Mitt flicknamn var (förmodligen) ett förfinskat svenskt efternamn, så det känns bara rätt att ha ett försvenskat finskt efternamn.

      Jag hade en identitetskris när jag var kring 11-12årsåldern, då ville jag inte ha mitt finska förnamn, jag ville ha ett svenskt namn, men det gick över ganska snabbt, numera är jag bara glad över att ha ett namn som inte är så vanligt i Sverige.

      Det är viktigt med namn. Namnet är en del av identiteten.

  3. Lottchenn skriver:

    Det är okej, FÖR DIG, att kalla mig Lottchenn.
    /Lottchenn aka Lottchenn

  4. Tizzel skriver:

    Vilket intressant inlägg. Jag skämdes lite när jag kom på mig själv att jag faktiskt tycker det är jättesvårt med alla utländska namn som i mina svenska öron låter både konstiga och svåruttalade. Jag ska definitivt försöka skärpa till mig och försöka bli bättre på att lära mig efter den här tankeställaren!!
    Intressant också med bloggnamnen. Jag tror vi är många som växte ihop med sitt alias. Tizzel kommer alltid vara en del av mig efter åren på AB.

    • Tizzel skriver:

      Växte ihop med VÅRT bloggnamn menar jag förstås!! (Hoppas jag klarar mig undan språkpolisen…) 😉

    • Ninja Ister skriver:

      Ister var jag långt före AB-bloggen, men Ninja Ister blev jag där. Nu är jag riktigt nöjd med Ninja Ister, det passar mig perfekt!

      Ditt riktiga namn vet jag nog inte ens … du är Tizzel!

  5. Schwester skriver:

    Och mig går det bra att DU kallar Schwester!

    • Ninja Ister skriver:

      Bra, för jag har jätte-jätte-jättesvårt att komma ihåg ditt riktiga namn, det är ju så hemskt ovanligt… och Schwester är ju så mycket enklare att säga!

  6. Linda Mpili skriver:

    Jag gillar när folk försöker säga mitt efternamn. Både det förra och nuvarande. Säg och säg fel, istället för att bara ignorera eller ens försöka. På upprop var det så mkt lättare om de bara sa nåt halvfel istället för låååång pauus. ”hur säger man det häääär då?”

  7. Karolina skriver:

    Jag tror jag läst dig sedan 2007 då jag själv bloggade på AB. Jag tror jag aldrig kommenterat hos dig men nu är det dags.
    Ja, namnet är oerhört viktigt och personligt.
    Jag är uppvuxen med ett utländskt efternamn och jag har aldrig fått heta vad jag heter. Mitt utländska men inte komplicerade efternamn har lika många formationer av folk som försökt uttala set. Sällan har någon frågat.
    Vid en vigsel tog jag makens svenska namn. Vid en skilsmässa tog jag och skapade MIG ett EGET efternamn. Ett par år senare när sonen föddes behöll var jag nog med att ge honom ett internationellt förnamn som på inget sätt kan missuttalas i Sverige. Alexander. Han har alltid gjort om det till ett eget smeknamn och har idag två namn som han vill bli kallad för. Inget av dem är Alex. Och ändå…samtlig personal på dagis kallar honom för Alex. Trots påpekanden. Och sonens frustration. Och det skojiga är att alla de underbara två- och treåriga barnen kallar honom för vad han vill bli kallad för, nämligen Sanne.
    Så jag tror problemet är enormt. Tack för att du tar upp det.

  8. Karolina skriver:

    Och dessutom, som kuriosa, mitt nya efternamn grundar sig på mitt alias från AB-bloggen.

  9. Karolina skriver:

    Helt rätt gissat. Men vet du. Såna som oss kan flyga. Trots allt. Det är bra. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: