När man jobbar med människor

Har funderat en hel del på detta med prestige på arbetet – speciellt efter Anna Siekas inlägg om hur hon blivit bemött av rektor med flera efter att hon har haft kritiska synpunkter på hur en lärare har bemött sina nya elever. Skrev en del om det i förra inlägget – om allas rätt sitt namn.

Nu har alltså rektorn med flera från skolan reagerat. De har blivit kränkta. De känner sig kränkta, till och med förtal nämns!

Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Hur klokt är det att slå den som visar att man kanske har gjort fel? Visserligen har skolans personal ibland ett elände med alla curlingföräldrar som tror sig vara bästa pedagoger i världen bara för att de har barn, föräldrar som också skriker kränkning om en lärare har tillrättavisat just deras barn – det kan inte alltid vara lätt att vara lärare idag – men att som första reaktion snacka om kränkning och förtal när någon beskriver några händelser som inte var så pedagogiska och respektfulla mot barnen i klassen. Anna Siekas har beskrivit sin upplevelse om vad hon anser vara respektlöst förhållningssätt till barn (ändra på deras namn) och opedagogisk sätt (instruktioner x flera på raken till förstaklassare).

Jag jämför gärna med min egen situation, inom vården är vi ju rätt vana vid att bli utskällda och missnöjda patienter hotar med tidningar lite då och då. För mig är det dock viktigt att bemöta ett missnöje på respektfullt sätt. Om en patient anser att hen har blivit felbehandlad kan jag alltid hänvisa till en kollega, precis som jag hänvisar till någon kollega om en patient tvivlar på min diagnos. Det kommer en hel del patienter som redan har ställt sin egen diagnos genom att läsa på internet – oftast har de då en allvarlig sjukdom och kräver diverse prover och undersökningar – och det krävs ibland tid för att övertyga att det inte rör sig om ALS, MS eller hjärntumör, men det brukar gå, bara jag tar mig tiden.

Men det händer också att patienter känner sig dåligt bemötta. Oftast får vi reda på det via omvägar, få vill säga det rakt ut. Patienter säger det till andra vårdgivare, skriver en insändare, en ”dagens ris” i tidningen – och det är inte kul. Ibland blir man till och med anmäld till Socialstyrelsen. När en patient känner sig dåligt bemött är det allvarligt. Min avsikt är ju aldrig att bemöta någon respektlöst och då måste jag seriöst fundera över vad i mitt beteende som kunde ge patienten den känslan. Om jag då får ett samtal med patienten kan jag ju bli bättre som terapeut, om någon visar på vad jag gör fel, då kan det ju inte vara deras fel? Jag kan ju inte börja skrika om att de har kränkt mig i min yrkesutövning utan att först fundera över varför hen fick känslan av att ha blivit illa bemött. Jag måste kunna lyssna på kritiken, reflektera och förändra om jag betett mig fel. Jag får inte låta prestige komma i vägen, jag får inte låta mitt ego skrika. Jag är till för människorna som kommer till mig. Människorna är inte till för att jag ska få utöva mitt yrke.

När man jobbar med människor måste man kunna släppa på prestigen. Jag kan inte allt, jag gör fel ibland. Och jag är glad över om någon talar om för mig när jag beter mig konstigt (åtminstone några veckor efteråt, när första skammen över fadäsen har lagt sig). För då har jag ju möjligheten att ändra på mig, så att jag blir bättre. Nog slår jag också ifrån mig först, det är aldrig roligt att inse att man har gjort fel, men jag försöker släppa prestigen, försöker se kritiken som något som jag kan lära mig av.

När man jobbar med människor måste man vara prestigelös och ödmjuk. Och med ödmjuk menar jag inte någon slags ”dörrmatteri” – att man ska låta folk trampa på en och bara säga ja till allt – utan att man erkänner att man gör fel ibland och försöker ändra på det, men också är stolt över allt man gör rätt och bra.

När man jobbar med människor måste man släppa sitt ego och sina egna behov av att bli sedd.

Annonser

One Response to När man jobbar med människor

  1. kyrkis skriver:

    Det är så tidstypiskt det där om kränkning. Man får inte kritisera, inte ifrågasätta för då blir folk kränkta. Men den som verkligen blir kränkt tystas ner.

    I övrigt ett bra inlägg om vem som är till för vem. Viktigt att inse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: