Hon orkade inte

Fick idag höra att en bekant i periferin hade begått självmord. Hon valde döden, hon orkade inte leva. Jag kände henne inte väl, bara genom vänners vänner, men visste om att hon hade alkoholproblem, att hon var alkoholist. Hon hade genomgått någon behandling, men inte förmått att hålla sig nykter. Vad jag vet så skötte hon jobbet fortfarande, det krävs ju ganska gravt missbruk innan kvinnorna faller igenom och blir parkbänksalkoholister. Senast jag pratade med henne, något år sedan på en fest då hon drack vatten, visade hon fram sina bästa sidor; intelligent och rolig, kunnig i saker som jag inte hade en susning om. Men hon orkade inte att leva. Hennes ångest tog över och (sannolikt) i alkoholdimman, valde hon den vägen som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Jag minns när jag beslutade mig, när jag tog steget och bad om hjälp. Det var en av de stunderna i livet som jag varit som mest rädd, jag var skräckslagen inför en framtid utan alkohol. Jag visste att den dagen var det slut med att döva ångesten med alkohol och det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag, trots att jag visste att jag var beroende, hade väntat länge med att söka hjälp. Det var en skrämmande tanke att bara tänka på ett liv utan att ha möjligheten att bedöva ångesten.

Vad jag inte visste var att ångesten skulle minska med flera hundra procent när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att mitt liv skulle bli så mycket bättre när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att jag faktiskt var en bra människa när alkoholen inte fanns med i bilden.

Alkoholen gjorde mig destruktiv, den fick mig att avsky mig själv, jag skämdes inför mig själv och min svaghet. Jag var en dålig människa. Jag presterade bra – jobbet och hemmet var helt i sin ordning – men jag var en dålig människa som när som helst kunde bli avslöjad. Jag var inte värd att älskas. Jag älskade inte mig själv. Många gånger hade jag skrämmande tankar, speciellt i alkoholdimman kunde de destruktiva tankarna ta över, jag var en dålig människa. Dagen efter hade jag ångest över gårdagens fylla och tankar, som bäst dövades med mera alkohol – och det vanliga var att jag inte slutade när ångesten var dövad utan fortsatte så länge jag kunde.

När jag väl kom till behandling och började hitta mig själv, insåg jag att jag faktiskt var älskansvärd. Det gick några år, mina närmaste vänner fanns kvar och stöttade mig och så smått kom insikten; jag var värd att älskas. Bara för att jag fanns till. Jag behövde inte prestera. Jag behövde inte vara rolig. Jag behövde bara vara jag.

Jag är älskansvärd som jag är.

Och det gör ont när jag tänker på att hon inte kunde hitta glädjen och tillfredsställelsen i ett nyktert liv.
Och det gör ont när jag tänker på vilken skam och ångest som ligger bakom ett så drastiskt beslut. Så mycket smärta att man väljer döden istället för att leva.
Och det gör ont när jag tänker på hennes man, som lever kvar med all den skuld det innebär när en anhörig tar sitt liv.

Att hon inte förstod att hon var älskansvärd.

 
 

Annonser

11 Responses to Hon orkade inte

  1. Kirr skriver:

    Så tragiskt! Jag är glad att du klarade det. Världen behöver människor som visar att det går att ta sig ur skiten.

  2. Berra skriver:

    Viktigt, viktigt det du skriver. Fortsätt skriva och tala om viktiga saker. Det betyder så mycket att våga tala om detta.

  3. kramgoaullis skriver:

    Jag är glad för din skull att du kom till insikt Ister..Ledsen för kvinnan du här berättar om..

    Jag dricker inte alkohol,men har smakat på det någon gång i ungdomen men tyckte inte om det..Sen finns det alkoholister i min släkt som har bidragit till mitt avståndstagande då jag har sett vad den kan göra med/mot människor.

    Jag är inte emot människor som nyttjar alkohol,men finner det meningslöst och äckligt själv.Och tyvärr är det få enligt vad jag erfarit som behärskar måttlighetens svåra konst..

    *lämnar den obligatoriska Ulliskramen* ;-).

    • Ninja Ister skriver:

      Jag tycker det är så onödigt när liv går till spillo. Vi har bara ett liv och det gäller att vårda det väl. Men jag kan också förstå ångesten hon led av, den är inte lätt att handskas med, det är nästan omöjligt att klara det själv.

  4. Islandsmamman skriver:

    Att överväga självmord är att stå i en förgård till Helvetet med ångesten rytande som en orkan omkring sig. Det är vidrigt. Jag önskar inte någon levande människa den känslan och det gör mig alltid ont att tänka på hur de mått som tagit det steget. Maktlösheten sem deras nära och kära har känt och känner inför det faktum att inget de gjorde räckte, att deras kärlek inte hördes genom ångestens rytande.

    • Ninja Ister skriver:

      Mot alkoholen har inte anhöriga så mycket att komma med, det är en kraftfull drog som tar över. Den tar över kärleken till partnern, till barnen – ja, allt. Det blir alkoholen som som bestämmer, det är alkoholen som finns i tankarna hela tiden.

      Alkoholen gör så mycket ont. Och den skapar så mycket ångest, ångest som kan bli övermäktig. Dessutom gör den dig ”dum” under ruset, du gör saker som du aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd.

  5. Ken skriver:

    Älskansvärd, vilket vackert ord.

  6. silver account skriver:

    Vad jag inte visste var att ångesten skulle minska med flera hundra procent när alkoholen inte fanns med i bilden. Vad jag inte visste var att mitt liv skulle bli så mycket bättre när alkoholen inte fanns med i bilden. Vad jag inte visste var att jag faktiskt var en bra människa när alkoholen inte fanns med i bilden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: