Levt färdigt sitt Liv

Idag fick jag bud om att min svärfar, min Älskades far, har dött. Han var gammal – 89 år – så det var inte på något sätt överraskande. Han hade sakta tacklat av fysiskt och så småningom stilla dött, dock helt klar i sinnet ända till slutet.

Han var född 1923 och var som många andra män i Finland, med om kriget mot ryssarna. Efter kriget bildade han familj och de fick sex barn. Hans hustru dog 1997 och samma år dog en av hans döttrar. Han tacklade dock inte av och efter ett par år träffade han sin nya livskamrat, på kyrkogården där de båda var och besökte sina näras gravar.

Jag träffade inte honom mer än 5-6 gånger, men vad jag minns mest är en av de första gångerna. Vi satt vid köksbordet i hans lilla lägenhet, han bjöd på kaffe och vi småpratade om allt möjligt. Sedan kommer Hon, hans nya livskamrat. Och som han lyste upp, jag såg hur blicken fick liv och förälskelsen lyste om honom. Jag kände så väl igen blicken och uttrycket – precis såg ju min Älskade ut när han såg på mig – och jag insåg att denne gamle man, då kring 80 år, var förälskad, precis som vi. Jag insåg att åldern inte betyder något, man har precis samma känslor kvar även som 80-åring! Och det gjorde mig lycklig, det gör mig lycklig än idag att tänka på det. Att han kunde återfinna lyckan. Att det aldrig är försent att finna lycka!

För två år sedan slog Livet till hårt mot honom igen – i början på 2010 dog hans andra dotter, några månader senare hans äldsta son och på hösten dog en till son, min Älskade. Jag förmådde inte ringa till honom och berätta utan bad en av bröderna göra det, jag kunde inte. Det fjärde av hans barn dog och jag förmådde inte ringa. Men han ringde till mig. Han ringde och tröstade mig.

En helt vanlig, ovanlig människa har levt färdigt sitt Liv.

Annonser

7 Responses to Levt färdigt sitt Liv

  1. Lottchenn skriver:

    Herregud, Ister. Vilken styrka en del besitter, blir tvungna att besitta.
    Jag tänker på dig.

  2. Linda Mpili skriver:

    Åh. Hoppet i dina texter om död. Liv och död. alltid hand i hand.

    • Ninja Ister skriver:

      Döden är inte så skrämmande. Den är absolut, men inte farlig. Den är ju bekräftelse på att vi har levt. Så länge vi inte är döda måste vi ju leva så bra som det går. Ta vara på Livet. Och det går ju att göra det. Det går att välja se möjligheter istället för hinder. Så länge vi lever kan vi alltid välja. När vi inte kan välja kan vi åtminstone välja förhållningssätt till det vi inte kan göra något åt.

      Klyschan ”Finns det liv – finns det hopp” stämmer. Det är aldrig hopplöst. Aldrig.

    • Ninja Ister skriver:

      Nä, den är inte farlig. Vi ska dö allihop, förr eller senare. Det är ju bara för de efterlevande det blir jobbigt. Inte för den som dör.

      Eftersom jag inte tror på något liv efter det här livet, är jag övertygad om att det inte är farligt att dö.

      Det är bara något man gör en gång, har man gjort det så är det kört.

      Själv tänker jag vänta ett tag till med att dö. Är min plan, alltså – men planer ändras ju ofta, ibland kan man inte bestämma allt.

  3. Nina skriver:

    Om jag inte trodde på att jag återvänder efter döden till dit jag kom ifrån vid födelsen… Ja, då skulle jag vara skiträdd för att dö..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: