Katastrofen var nära!

Svor som en borstbindare i morse när det var dags att kliva upp – varför, varför har jag ställt upp som tränare åt småbarn på lördagsmorgon klockan 10? Det kändes som om jag hade behövt minst tre timmars sömn till när jag slet mig upp från sängvärmen vid halv nio. Men redan i duschen började dagen kännas bättre så jag stod där en lång stund och förbättrade mina tankar. Passet med ungarna blev roligt, som vanligt – det är faktiskt kul att se hur de försöker göra rätt. Och det är en utmaning att försöka få barn att göra rörelser rätt, instruktionerna måste vara helt annorlunda än till vuxna. Barnen har fullt sjå med att hålla reda på höger och vänster till att börja med – att jag sedan säger fel hälften av gångerna underlättar inte heller. Några av barnen har svårigheter med att korsa mittlinjen – det vill säga att de har svårt att medvetet föra höger hand mot vänster öra – och det gör att det blir lite svårt med vissa grundläggande saker som blockeringar … men det kommer, det kommer.

Tog en sväng till stan och kilade mellan olika butiker, letade efter lavendelblommor att ha i linneskåpet och jag fick leta i många butiker innan jag hittade i en hälsokostbutik. Men nu har jag god doft i linneskåpet igen. Allt detta letande gjorde att knät började värka ordentligt, jag var tvungen att stanna till vid ett fik och ta en kopp kaffe för att vila knät.

På vägen hem stannade på matbutiken och inhandlade lite middagsmat och tog ett paket kaffe också. Jag tog ju det sista kaffet imorse, kom jag på när jag stod där framför kaffehyllan. Tänkte låta bli då jag alltid har ett oöppnat paket hemma, men handlade ändå och tur var väl det – för det fanns inget oöppnat paket hemma! Jag kunde ha blivit utan kaffe i morgon. Det hade varit en katastrof av stora mått, inget jag vill vara med om. Senast det hände var hösten 1990, jag minns den morgonen med fasa än idag – vi var tvungna att dricka te. Te! Te på morgonen är ingen hit för en kaffedrickare.  Jag gjorde iordning någon slags te och vi fick väl ner det också. Men min Handyman, även kallad Exet och Dotterns Far, tyckte att det var så hemskt så han kräktes på vägen till jobbet. Jag minns inte hur jag mådde, jag har försökt förtränga denna vidriga händelse.

Katastrofen var nära, men jag avvärjde den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: