Härligt veckoslut

Sov alldeles utmärkt hela natten, när jag väl stängde av datorn inatt, klev upp direkt när klockan ringde. Naturligtvis var det lika besvärligt som vanligt att gå upp tidigt en söndagsmorgon, men jag visste ju att jag skulle få göra roliga saker under dagen, så det kändes en aningen bättre än en vanlig måndagmorgon. Hotellet – eller Bed&Breakfaststället hade ägg till frukost, några skivor av obestämd sorts korv, skivad ost. Sedan var resten kolhydrater. Så jag åt ägg och ost till frukost och jag stod mig väl på det också. Men jag kommer inte att boka in mig flera gånger där, det var inte värt 650 kr natten. Några av de andra tillresta bodde på Dickens Värdshus för 350 kr natten – det lät betydligt bättre. Men när jag försökte boka där via internet påstod sajten att det var fullbokat – vilket det alltså inte var, de andra hade bokat dagen innan.

Nästan fyra timmars träning blev idag också, inte så intensivt dock idag som igår, men tillräckligt för att min kropp ska kännas mör. Jag känner redan nu att ryggmusklerna kommer att värka i morgon, men det gör inget. Träningsvärk är ju en härlig värk, gôtt-ont. Och som jag har lärt mig saker under veckoslutet – karate i både teori och praktik, den Högt Graderade från Huvudstaden har massor av kunskap att förmedla, det gäller bara att suga i sig och försöka komma ihåg så mycket som möjligt. Det roliga är att jag lär mig alltid något nytt på dessa läger, det är alltid några aha-upplevelser och insikter. Det är roligt att utvecklas, även om det går lite trögt ibland.

Jag började ju med karate rätt sent i livet, jag var 42 år när jag klev in i dojon första gången. Jag trodde inte att jag skulle bli så biten, jag trodde inte att jag faktiskt skulle gradera mig och gå vidare efter första graderingen till rött bälte, den graderingen var en traumatisk upplevelse! Jag hade en plan på att bara fortsätta för att det var så roligt, jag trodde aldrig att jag skulle kunna nå Shodan, första svarta bältet. Och som jag beundrade alla som hade svart, jag trodde att de kunde allt. Nu har jag Shodan själv, men inte f-n kan jag mycket för det! Det är nu jag känner att jag börjar kunna träna på karate, hittills har jag försökt lära mig att träna. Det är massor jag kan förbättra mig på, det är massor av kunskap som jag inte har – ännu. Jag blir aldrig bäst i karate, varken i kumite (fight) eller kata (serie förutbestämda tekniker), men jag kan alltid bli bättre. Även om kroppen blir äldre och långsammare kan jag bli bättre i mina tekniker, bättre i tajmingen, bättre i andningen, få bättre förståelse för kata. Det är en härlig känsla, veta att det går att utvecklas!

Så det har varit ett givande veckoslut, både fysiskt men också mentalt – och det är alltid roligt att umgås med människor som man delar något intresse med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: