Inte alla förunnat

Det har gått två år nu sedan min Älskade dog. Första året var smärtsamt, det var mycket första-gången-utan känsla i saker jag gjorde, det gällde att hitta ett sätt att överleva utan honom. Sorgen var närvarande mest hela tiden, glimtarna av glädje bröt dock igenom då och då. Mitt sätt att hålla sorgen stången var att träna; löpning och karate räddade mig många gånger från att gå under. När jag sprang ute i skogen kunde jag gråta hejdlöst, ingen såg ju det. När jag var i dojon var jag bara här och nu, sorgen gick inte att ta in i dojon, den fick stanna utanför. Kaos, sorg, smärta och förtvivlan – de orden kan nog beskriva det första året.

Det här andra året har varit annorlunda, saknaden finns kvar, jag saknar honom varje dag. Skillnaden är att jag inte sörjer varje dag. Att tänka på honom är inte längre bara en bitter smärta utan jag kan allt som oftast tänka på honom med ren glädje. Jag kan också känna tacksamhet över att vi överhuvudtaget hann träffas, att vi fann varandra och fick några riktigt bra år tillsammans. Sorgen och smärtan bryter igenom ibland, men alltmer sällan och jag kommer upp ur träsket fortare.

Det här året har jag också lärt mig att leva med mig själv, lärt mig att göra saker som är bra för mig, göra saker som jag mår bra av. Jag har hittat mig själv – ett slitet, lite flummigt och alltför begagnat uttryck, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det här året har allting blivit normalt, det har många gånger varit smärtsamt att plötsligt slås av insikten det är så här livet kommer att vara. Det är är så här det blir resten av livet, en tanke som ibland varit skrämmande men också utmanande – livet är här och nu och jag måste göra det bästa av det.

Hans kärlek och död har lärt mig mycket om mig själv. Hans kärlek och hans död har lärt mig hur viktigt mitt liv är. Hans kärlek och död har lärt mig hur viktigt det är att lyssna till mig själv och vad jag vill. Hans kärlek och död har lärt mig att njuta mer av mitt liv nu.

Det är inte alla förunnat att få lära sig det.

Annonser

6 Responses to Inte alla förunnat

  1. Anna skriver:

    ”På den första årsdagen bör änkan tänka: Jag höll mig levande” skriver J.C Oates. Trösterikt att läsa att du det andra året gör mycket mer än så.

  2. kyrkis skriver:

    Ur sorgen kommer ofta en mognad. Du visar på det. Tack för att du delar. I morgon ska jag vara samtalsledare för sörjande. Jag tar dina ord med mig i mina egna förberedelser.

    • Ninja Ister skriver:

      Jag känner ibland att jag har haft tur i livet – alla dessa toppar och dalar, alla dessa händelser som fått mig att falla i djupa hål, alla dessa händelser har gjort mig starkare, mera empatisk men framför allt har de lärt mig att uppskatta mitt liv.

  3. SmillaStina skriver:

    Håller med föregående talare ”kyrkis”

    *ger dig en kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: