Livets motpoler

Igår var det after work på Skybar, restaurangen i det nya höghuset vid Gavleån. Fantastisk utsikt över stan därifrån och miljön var dämpad, ingen högvolyms-musik där inte. Men maten var lite dämpad, den också. Jag delade på en så kallad planka med korvar, ostar, räkor mm – men det var knappt att jag blev mätt. Beställde då efterrätt – cheesecake med björnbär för det facila priset av 84 kronor. Tänkte mig en rejäl bit cheesecake men fick någon sörja i en liten sillburk! De hade lagt oströran i botten på den lilla glasburken, sedan smulorna och bären ovanpå och locket var på när den kom in. Effektivt sätt att förstöra en cheesecake. Hela kalaset gick på 289 kronor (drack två Loka till maten) och det kändes inte värt pengarna, inte alls. Men som sagt, utsikten och lokalen var fantastiskt fina!

Kvällen för övrigt har tillbringats med studierna, ingen träning denna vecka. Jag har varit så lat att jag har till och med tagit bilen till jobbet, trots att jag bara har två kilometer – den sträckan går jag på 20 minuter, cyklar på 8 minuter. Men bara tanken på att hämta cykeln i källaren och sedan behöva ställa in den i cykelförrådet på jobbet får mig att treva efter bilnycklarna. Visserligen har jag planerat in en massa ärenden direkt efter jobbet, det är ju mycket grejer som ska hämtas och köras bort nu när köksrenoveringen pågår, men jag tycker ändå att det är höjden av lathet att ta bilen för den korta sträckan. Jag tycker så på kvällen i alla fall, på morgonen däremot känns bilen som det mest förnuftiga valet.

Det är tunga morgnar nu, det är nästan omöjligt att komma upp, jag snoozar och snoozar så länge som möjligt – och sedan får jag stressa av bara den. Jag ligger under täcket och försöker känna efter om jag verkligen är frisk nog att gå till jobbet, hoppas på en spontanfraktur i bäckenet eller något annat som skulle kunna rädda mig från att gå upp. Tyvärr är det sällan jag är sjuk så det är bara att kliva upp och fort in i duschen så jag vaknar ordentligt. Det händer att jag gråter i duschen, jag tycker så synd om mig själv för att jag måste upp, jag gråter för att livet är så orättvist och tvingar upp mig varenda j-a morgon. Dock brukar humöret stiga i takt med att jag får i mig kaffe och något matnyttigt, när jag väl kommer ut brukar livet åter kännas värt att levas.

Så här på kvällarna dock känns livet trevligt och mysigt, det är svårt att komma i säng och jag kan ha svårt att somna om jag lägger mig för tidigt. Jag pysslar och läser, tittar på teve och surfar runt och bara mår bra ju senare det blir. Sängen känns inte ett dugg lockande, den är bara irriterande där den påminner mig om att jag måste lägga mig där och sova. Det är så otroligt märkligt att denna säng som är så underbart skön, mjuk, omslutande och varm på morgonen, kan vara så obekväm, kvävande, svettig och ovänlig på kvällen.

Eller så är det bara ännu ett exempel på Livets motpoler – liv och död, natt och dag, morgonsäng och kvällssäng.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: