Kanske det som är Livet?

Läser Kristian Gidlunds I kroppen min.

Den väcker så mycket minnen.

När min Älskade blev sjuk. Pumpen med cellgifter på magen, midjeväskan av svart plast som han hade på sig dygnet runt. Operationen. Det raka ärret på magen som avslutades med en liten sväng vid naveln, ärret som han inte ville att jag berörde. Porten vid nyckelbenet, precis där jag brukade ha mitt huvud. Spy- och spottpåsarna han hade med sig överallt. Medicinförpackningar som knappt fick plats i sängbordslådan.

Den väcker så mycket tankar.

Tankar på det att jag inte alltid orkade finnas där under hans sjukdom. Tankar på att jag inte kunde sätta mig in i hans smärta, varken den fysiska eller den själsliga. Tankar på den skuld jag kände för att jag skulle leva vidare medan han skulle dö. Och hur jag alltid skyndade mig hem, var jag än var. Och hur jag slutade skynda hem efter hans död.

Men också tacksamhet.

Tacksamhet över att vi hann träffas.
Tacksamhet över att vi hade en bra tid tillsammans.
Tacksamhet över att jag var där när han lämnade Livet.

Märkliga känslor. Mäktiga känslor.

Det är kanske det som är Livet?

Annonser

One Response to Kanske det som är Livet?

  1. kyrkis skriver:

    Du har varit närkontakt med liv och död. Det förändrar människan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: