Nej, jag är sällan rädd

Läsete inlägget Nattankar på kvällen på bloggen Genusdebatten. Om mäns sätt att läsa av omgivningen när de är ute – efter potentiella hot, för att vara förberedda om det händer något.

Insåg att det är så jag också gör när jag är ute på mina kvälls- och nattpromenader alldeles ensam. Jag är sällan rädd, jag har inte råkat ut för något heller (inte sedan jag blev vuxen och slutade dricka). Trots att jag är kvinna har jag av någon anledning alltid litat till min egen förmåga att klara av situationer, även hotfulla. Jag har olika strategier för olika slags obehagligheter – det gäller att lyssna till känslan man får, känns det obehagligt bör jag försöka förstå vad för slags hot det är. Ibland är det inte ett dugg obehagligt att möta ett gäng ynglingar, ibland känner man på långt håll att det är något. Känslan av att det är obehagligt litar jag på, men jag blir inte rädd, bara beredd.

För det första lyssnar jag nästan aldrig på musik när jag är ute sent på kvällen, jag vill höra vad som sker. Om jag mot förmodan skulle lyssna på musik, så är det bara i ena örat för att inte vara helt utesluten ur ljuden som finns.

För det andra är jag förberedd att något kan hända. Visserligen har jag tränat karate i många år, men jag har ingen aning om hur jag skulle reagera i en skarp situation – jag kanske blir livrädd och skriker utan att kunna röra en fena, trots karatekunskaper som funkar bra i en dojo. Jag vet inte och jag är inte ett dugg intresserad av att hamna i en skarp situation, men jag vet att det kan hända.

Om jag hör att någon går bakom mig och håller samma hastighet eller kanske till och med närmar sig – då stannar jag och vänder mig om. Det är svårare att ge sig på den som ser en, det är mycket lättare att anfalla bakifrån. Det ser galet ut, men jag har aldrig blivit nedslagen och kunnat fortsätta min promenad. Det har hänt att jag har bett någon som gått bakom mig att gå förbi, för att jag har upplevt det obehagligt.

Om jag möter två-tre som kommer emot mig och de känns obehagliga, försöker jag få ögonkontakt med någon av dem – och viker undan för dem och går snabbt förbi, med öronen på helspänn efter förändrat stegljud från dem.

Om det finns fler än en väg hem, tar jag den som är mest belyst och befolkad – även om det blir lite längre. Jag genar inte genom parken där belysningen är dunkel. Jag går hellre över vägen än i en gångtunnel mitt i natten. Ser jag någon med det typiska narkotikamissbrukar-kroppsspråket – det lite slängiga, yviga och ryckiga – eller med solglasögon på kvällen, går jag över på andra sidan.

Om det står ett gäng tonårsstinna ynglingar och blockerar trottoaren brukar jag ta ögonkontakt med någon av dem och hälsa, då tror de att jag känner deras morsa eller nåt sånt. (Om, någon mot förmodan skulle säga nåt så har jag en reservplan; Va, är du inte Kevin som gick i dotterns klass?). En gång när jag var riktigt arg när jag var ute, gick jag bara rakt fram och fast besluten om att gå igenom klungan på 8-10 ynglingar, beredd att sparka in kulorna på den som försökte hejda mig – och klungan delade sig, det var till och med en av ynglingarna som tog tag i sin kompis för att han skulle flytta på sig så jag fick plats. De kände min ilska, deras spröt var ute och de agerade utifrån det. De såg att det kom en galning och det var enklast att flytta på sig. Jag är ju inte så stor med mina 158 cm, så något egentligt hot var jag ju inte, men de läste av min ilska/galenhet just då, tror jag.

Jag vet också att det finns galningar därute, jag vet att det finns kniv- och skjutjärnsbeväpnade dårar därute som jag inte kan göra någonting emot om de bestämmer sig för att ge sig på mig. Men jag gör så mycket som möjligt för att avläsa min omgivning efter hot, så att jag slipper hamna i offersituationen i onödan.

Och nej, jag är sällan rädd.

Annonser

7 Responses to Nej, jag är sällan rädd

  1. Bitte K skriver:

    Så otroligt bra skrivet! Så rätt! Vägra vara rädd!
    Det här var så bra att jag delade det på min tidslinje på FB. Det händer inte ofta att jag stöter på sånt som ”förtjänar” det. Det här blogginlägget gör det.

  2. madonnan skriver:

    Bra skrivet och ett viktigt inlägg om olika strategier.

    Själv har jag inte heller varit med om något ute, förutom ett par blottare i min ungdom och någon som tryckte sig mot mig bakifrån i T-banan – jag blev riktigt ARG och fräste ifrån på skarpen så att alla i vagnen skulle höra och se vem som var ett äckel…

    Men är nog lite rädd i mörker när det är tomt. Tycker min cykel ger mig mer trygghet och ställer den ofta vid t-bana eller busshållplats om jag ska vara ute sent. Eller så cyklar jag. Inte klokt egentligen att man ens ska behöva tänka så, men det gäller nog både kvinnor och män att man får vara uppmärksam utomhus…

    Kram

  3. Känner igen mig från mina kvällspromenader också.

  4. Islandsmamman skriver:

    Jag blev utsatt för ett överfall när jag var en 15-årig blyg viol. När han tryckte upp mig mot en vägg, och hans kompisar garvade på trappen bredvid, agerade min reptilhjärna. Upp åkte knät och sen var jag loss. Han ylade, kompisarna garvade ännu högre och jag gick min väg.

    Efter det har jag aldrig varit rädd på riktigt. Vaksam, beredd, ja, men inte rädd. Jag litar på min inre Tigermamma, att jag kommer göra allt för att försvara mig om någon är dum noga att ge sig på mig. Spelar ingen roll om jag är i min hemby eller i London.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: