Inte alls illa

En löptur from hell idag. Förutsättningarna var goda – kring -9°C, lätt vind och någotsånär plogade cykelvägar och jag kände lust att springa.

Men. Min kropp och mitt sinne kom ihåg löpningen med fivefingers och tights, utan handskar eller pannband i lagom plusgrader. Inte det tunga steget med Icebugs med dubbar, underställ och vantar. Det blev en chock att komma ut, jag kom liksom aldrig in i löpningen, det gjorde ont i knät, det gjorde ont i höften, det gjorde ont i ryggen. Steget var stumt, armarna rörde sig i otakt och hjärnan malde på med negativa tankar om alltings djävlighet och jag blev långsammare och långsammare för varje kilometer.

När jag kom hem, efter 8 km kom dock glädjen. Glädjen över att jag trots allt sprang, att jag inte gav upp, att jag inte tog den kortare rundan. Jag gick emot mig själv, jag tog inte den lätta vägen.

Jag vann över mig själv idag. Det är inte illa, inte alls illa.

Annonser

One Response to Inte alls illa

  1. Längtar efter ett sånt pass. Mest förstås efter ett härligt löppass men också efter ett sånt här där man besegrar sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: