Natten blev till gryning

För exakt fyra år sedan sänkte sig mörkret över mig – min Älskade lämnade Livet efter en tids sjukdom. Hans liv ändades, mitt liv stannade och blev till natt.

Jag minns sorgen.
Jag minns smärtan.
Jag minns den oerhörda maktlösheten.

Första året var vidrigt, det gällde bara att genomleva det. Allt skedde första gången, utan honom. Jag tränade som en dåre för att förhindra mig från att bli galen av sorg. Sorgen fanns där, hela tiden, varje dag – skärande, smärtande, vass och sårande.

Andra året gick jag omkring och tyckte att jag borde kanske fortsätta att leva trots att livet faktiskt är taskigt, orättvist och smärtande och att jag kan inte göra någonting annat för att att minska smärtan än att genomleva det, att överleva det. Sorgen och saknaden började mildras, blev mjukare i kanterna.

Tredje året kändes det som om mörkret började lätta, glädjen kom allt oftare. Lusten att göra saker, lusten att leva vaknade igen – jag började sakta gå vidare – sökte mig utåt igen, började plugga. Jag började gilla mitt liv, jag började trivas i mitt eget sällskap. Sorgen och saknaden fanns som en stilla grundton i mitt sinne.

Det fjärde året vaknade kvinnan i mig igen. Helt plötsligt såg jag en gryning skymta i fjärran, en gryning som lovade att det skulle bli dag igen i mitt liv. Jag kände att jag fick en framtid igen.

Jag saknar honom varje dag.
Jag tänker på honom varje dag.
Men jag sörjer inte längre varje dag.

Och jag kan höra hans finlandssvenska dialekt när jag minns våra samtal på sjukhuset: -Människor dör hela tiden. Nu ska jag dö. Du kommer att sörja, ditt liv blir ett helvete i början. Men du kommer och ska gå vidare.

Nu går jag vidare. Lite rädd är jag, men jag går vidare.

Annonser

4 Responses to Natten blev till gryning

  1. Humlan skriver:

    Orden kommer inte till mig. Men jag vill ändå sända en tanke till dig. Och ett tack för inlägget ovan.
    Du är en fantastisk människa och jag är glad att du går genom livet med lätta steg igen.

  2. kyrkis skriver:

    Oj, har det redan gått fyra år… Så trösterikt du skriver. Något att verkligen ge vidare till de som är i ny sorg.

  3. Tant Otto skriver:

    Åh, du skriver så fint om ditt sorgearbete…dina ord tar jag med mig i min egna sorg efter pappa och till mamma som sitter där hon sitter fånge i sin egna kropp oförmögen att uttrycka sin sorg en sorg som hon bär inom sig.
    Tack för dina trösterika ord.

  4. Isgrid skriver:

    Jag har inte tittat in till dig på jättelänge. Nu kom jag från Islin, som jag tittar till ibland, fast hon inte är där, och hamnar i det här fina inlägget. Så fyllt av tröst och framtidshopp. Tack…just nu, var det precis vad mitt inre behövde. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: