Vi avvecklar ett hem

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Annonser

8 Responses to Vi avvecklar ett hem

  1. Suttecity skriver:

    Det är en tung bit i livet detta…. skönt att ni kan göra det tillsammans. Det blir en hel del saker under ett liv.. Skickar över en styrkekram.

  2. Tant Otto skriver:

    Det är jobbigt att avveckla någons hem..att bestämma vad som ska sparas och vad som ska få vara kvar..av någon annan än den som äger sakerna är ingen enkel match.
    Har delat upp farmor och farfars hem och även mitt föräldrahem. Så himla underligt kändes det att plocka i saker som betytt mycket för dem som äger dem. Varje gång jag klev in i pappas numera min lägenhet så sa jag högt nu är jag här pappa. Så himla märkligt att sortera och slänga någons saker..det skar i hjärtat mitt att sprida ut alla ägodelar mellan oss.
    Mamma som är dement fick allt som var av värde för henne först..sen delades allt annat mellan oss 4 syskon.
    Hua vad sorgligt!
    Stor kram från mig!

    • Ninja Ister skriver:

      Det är jobbigt att slänga och sortera andras ägodelar. Saker som har betytt något för dom, men inte betyder något för oss. Vad ska vi med hundratals strumpstickor till?

    • Tant Otto skriver:

      Ja det är det som är jobbigt..att värdera andras ägodelar. Det tog emot att göra sig av med pappas och mammas grejer..men man kan inte ta hand om hur mycket som helst.Ångrar att vi gjorde oss av med LP spelaren..Strumpstickor i hundratals kan man ju inte ha..fast jag tog hand om min farmors stickor det finns inte sådana att köpa nuförtiden. Dem är jag så glad över att jag tog hand om.

  3. f skriver:

    Jag har ju också nyligen rensat, slängt och tagit till vara på mitt livs första dödsbo; det efter mamma (och därmed även pappa, mormor och morfar samt deras föräldrar etc). Det var helt enkelt skitjobbigt! För precis som andra sagt så har ju alla dessa saker, även virknålarna, betytt så mycket för en eller flera individer. Vilken rätt har jag att kasta det då?
    Mitt råd, om jag nu har rätten att ge dig nåt, är att försöka hålla sams med dina syskon. Var tydlig med att det är ni syskon, inte deras respektive eller barn eller någon annan, som bestämmer och som också är de som ska dela på allt och ta besluten. Om något av er syskon bestämmer sig för att i sin tur sälja/ge bort/kasta/etc så diskutera igenom och bestäm vad som gäller då; är det okej eller ska saken gå tillbaka till de andra syskonen först tex?
    Är det något som jag lärt mig under denna resa så är det att vara tydlig och inte bara ligga ett, utan tusen steg före. Tänk ut alla om och men innan de händer.
    Stor kram från mig

    • Ninja Ister skriver:

      Vi syskon har inga som helst problem att komma överens – jag trodde att det skulle bli tjafs, gräl och gamande, men nä. Vi är hur trevliga som helst mot varandra… och Lillasysters man har frivilligt hjälpt till massor också.

      Men vi har alltid varit lite konstiga.

  4. f skriver:

    Vi var också trevliga, ödmjuka och allt det är andra positiva mot varandra – i början.

    Mitt råd var i all välmening, vill jag betona (glömde det förut). Det finns ju alltid undantag, t ex såna där ”konstiga” som ni 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: