Ultralopp framför mig

Jag ska ut på Livets ultralopp, igen. Inget millopp, ingen halvmara, ingen marathon – det är ju bara till för amatörer. Jag är ju professionell, har gjort det några gånger, vet vad jag har framför mig.

Så nu har jag ett ultralopp framför mig, i öken, i berg, i sumpmark. På några ställen är det fin asfalt, lite utför ibland. Men det blir långt. Det kommer att göra ont, jag kommer att misströsta, jag kommer att falla och försöka leta efter följebilen, men supporten kommer inte låta mig att bryta.

Jag har den bästa supporten; jag har mina Vänner. De lyssnar, de ser. De väjer inte för min smärta, låter mig inte smita undan. De ställer de rätta frågorna och svarar på mina undringar. De stöttar mig, de finns alltid där. Mina Vänner.

En dag kommer jag i mål. Med skavsår och ömmande muskler. Det gäller bara att uthärda.

Muskelmassan krymper
när man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.

Kristina Lugn

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: