Racerapport från en Ninja

Jag sprang 12-timmarslopp i Växjö i helgen, ditlurad av Linda, som jag sprungit med i Växjö en gång tidigare, då även en 12-timmars. Hon ville ha sällskap i år – och jag ställde upp.

Det var bland det vidrigaste jag har gjort på länge. Jag hade alldeles för få kilometer i benen och började få ont redan efter två mil. Trötta ben, onda knän, smärtande muskelfästen. Och humöret dippade för varje varv. Alla andra såg pigga ut, även 24-timmarslöparna som redan hade sprungit i 12 timmar. Det gick sakta, jag sprang sittande – ni vet så där när man inte sträcker ut knän och höfter ordentligt. Det var jobbigt, tråkigt, smärtsamt och kändes totalt onödigt.

Jag funderade seriöst på att lägga av när vi gick in på åttonde timman och maradistansen var avklarad. Jag skulle ju inte nå mitt tidigare rekord, det var fyra timmar och två mil kvar till personbästa och jag var helt slut i benen, det gjorde ont överallt och jag var fan i mig sämst på allt. Till råga på allt var det en Lonesome Runner, Ingela, som hejade på Ninjan. Hon kände igen mig från FB-gruppen där jag ibland skriver om Tanten och NInjan som slåss inom mig. Där satt hon vid ett supporterbord och hejade fram löpare, även mig.

– F-n, jag har ju ingen Ninja i mig, jag är ju bara en liten sliten Tant, tänkte jag bittert där jag gick raskt på ytterbanan. Vad tror jag att jag är, varför gör jag sådant här, jag behöver inte bevisa något. Jag är dum i huvudet. Jag är ingen Ninja, ingen löpare, jag är bara en liten sliten Tant som är dum i huvudet. Negativa tankar flödade med full kraft inom mig och jag var på väg att ge upp.

Jag hade skrivit ut en karta med en tänkt sträcka från jobbet i Tomelilla till en vän i Malmö och jag hade bara kommit strax bortanför Dalby. Efter åttonde timmen satt jag och stirrade på kartan under en av pauserna och blev bara förbannad. Jag blev riktigt arg, det kändes som om jag fick tag på den djupaste vreden inuti mig och så bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag vara på banan resten av tiden, utan pauser. Nionde timmen hade jag nästan kommit till Staffanstorp på kartan och jag skulle f-n i mig hinna till Malmö!

Och jag gick in i min egen värld och var arg, arg på allt och alla. Arg på mig själv, arg, arg, arg. Arg på alla mina döda, arg på alla mina levande, arg på Livet. Så. Jävla. Arg. Och ont gjorde det. Ont i själen. Ont i kroppen. Ont. Arg och ont och en massa självförakt, patetisk liten sliten Tant, det var så jag kände mig.

Och så var det Ingela som satt där och skrek att jag skulle ta fram Ninjan och låta Tanten förpassas till garderoben. Varenda varv såg jag och hörde henne, hon gav sig inte. Och alla andra som hejade och peppade, såg min uppgivenhet och försökte peppa. Linda som höll tyst och bara gick och sprang med mig, Linda som stod ut med min tjurighet, var bara tyst och fanns där. Giesela, en av oss admins i Lonesome Runners, hon sprang med rosa Lonesome-tisha, vi växlade en blick i samförstånd ibland, något uppmuntrande ord i farten. Och jag kände mig som en liten sliten Tant som var arg och hade ont överallt.

Plötsligt så hände det – Ninjan gav sig till känna och Tanten förpassades till garderoben – jag fick tag i kraften inom mig och kände att jag måste springa, springa fort och jag sprang några varv, fortare än jag borde – och det kändes bättre. Ilskan började ge med sig och jag tog flera varv springandes, gick lite emellanåt och sprang när jag kände för det. Jag visste helt plötsligt att jag måste nå målet, jag kommer att nå målet, det var bara att sätta den ena foten framför den andra. Jag skulle persa, något annat alternativ fanns inte.

Varv efter varv las till och vips! – 165 varv var gjorda och jag fick ringa i rekordbjällran – vilket jag gjorde med besked och välte hela skiten. Men det brydde jag mig inte om, endorfinerna rusade i kroppen – och det var hela 40 minuter kvar av loppet. Jag sprang i rena glädjeyran och klämde till med 11 varv till och hamnade på 66,2 kilometer, sista varvet var bland de snabbaste. Och glädjen var så stor, så överväldigande, så ljuvlig. Jag njöt.

Alla de som hejade på – de är guld värda, utan den supporten hade jag definitivt inte tagit mig ända fram. Utan dom hade jag tappat bort min Ninja, det är jag säker på. Och det hade varit en förlust, en stor förlust. Jag behöver ju min Ninja.

Jag hann inte riktigt fram till vännen i Malmö, men jag hann till Malmö. Och jag vann. Jag vann en sjujäkla seger över min Tant.

Jag är ju en NInja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: