Inget jobb imorgon heller

mars 5, 2013

Vaknade i morse med huvudvärk och allmänt dåligt mående, men det är ju inget ovanligt, jag brukar känna mig döende när det är dags att kliva upp. Min vana trogen släpade jag mig till duschen och gjorde allt jag brukar göra på morgonen, zombietillståndet brukar försvinna i takt med att jag får i mig kaffe. Så icke idag, jag kände mig lika kass när jag var fullt påklädd och hade fått i mig första baljan med kaffe. Tog fram termometern och insåg att jag faktiskt hade feber – inga toppnoteringar, men dock 38,4°. Så jag kröp ner i sängen igen och ringde kollegan, alltid lika tråkigt att ringa sig sjuk, jag vet ju hur stökigt det blir. Kom faktiskt ihåg att ringa frissan också, hade ju tid inbokad för klippning också idag.

Så jag har sovit på soffan och tittat på Lilyhammer om vartannat hela dagen. Av någon anledning har jag missat denna fantastiska serie med Steve Van Zandt som maffiasnubbe som har fått en ny identitet i Norge. Det är några bekanta som har nämnt serien, men jag trodde att det var något i stil med de svenska serierna som alla talar om (Solsidan med flera) och som jag tycker är såå trista. Jag hade inga större förväntningar när jag hittade det på Netflix, tänkte se ett avsnitt och sen såga det, som vanligt. Men ack så jag bedrog mig – jag tyckte det var vansinnigt roligt! Det är sällan jag skrattar ljudligt åt teveprogram, men nu har jag kraxat högt åt dråpligheterna, Steve Van Zandt är underbar som en invandrad mafioso i det präktiga Norge.

Möbelfirman ringde på eftermiddagen och väckte mig ur min feberdröm, de skulle komma med sängen imorgon. Helt okej, jag hade faktiskt flyttat på mina resårmadrasser redan i söndags, jag hoppades på att den nya sängen skulle komma i veckan, leveranstiden beräknades till 5-6 veckor och det har ju gått 5 veckor.  Den ena av gamla resårmadrasserna står bakom soffan i vardagsrummet och jag har sovit där två nätter, den andra står i hallen och väntar på att bli uppburen på vinden. Och den får nog stå kvar, i mitt nuvarande tillstånd orkar jag knappt tänka på att bära upp den.

Och nej, jag tror knappast jag går till jobbet i morgon heller.


Dumheten i landstinget

mars 3, 2013

Jag har följt DN:s serie i hur sjukvård bedrivs i Sverige idag, läst och känt igen mig. Produktionen styr pengarna. Vi producerar alltså sjukvård och får pengar utifrån det, produktionen är också med i lönemonologen (dvs när chefen talar om hur mycket pengar du får för ditt arbete).

I mitt yrke innebär produktion antalet besök jag tar emot –  en pinne för varje besök. Har jag 10 besök en dag får jag 10 pinnar. Genialt eller hur? Det har medfört att produktiviteten har ökat massor hos vissa medan hos andra ligger produktiviteten väldigt lågt. Lite förenklat finns det två sätt att arbeta – det ena är produktivt efter dagens system, det andra är icke-produktivt och premieras inte, tvärtom.

De produktiva arbetar som följer;

En akut rygg  ringer- första besöket, som beräknas ta 20 minuter bokas in då frågar och ev undersöker man patienten. Nästa besök (20 minuter) fortsätter undersökningen och vid tredje besöket (20 minuter) börjar hen med behandling. Det ger 3 pinnar för en timmes arbete. Patienten har fått komma tre gånger, betalat patientavgift tre gånger.

Sedan finns det ett annat sätt som vi icke-produktiva arbetar;

En akut rygg ringer – första besöket beräknas ta 60 minuter – man lyssnar, undersöker och behandlar/instruerar. Ofta bokas ett  uppföljande telefonsamtal (som inte räknas in i produktionen) in ett par dagar efter och visar det sig vid samtalet att fler besök behövs gör man det, annars avslutas patienten (tilläggas bör att 75-80% av akuta ryggar blir helt bra inom 10 dagar, vad man än gör eller inte gör!). Det ger 1 pinne på en timme. Patienten har kommit en gång, betalat en patientavgift.

Lite galet är det allt, jag tycker nog att om patienten klarar sig på ett besök är det bättre än att ha tre besök – för alla parter. Lite galet är det att pinn-produktionen ska bestämma lönen. Lite galet är det när vi jämför produktion mellan de olika sätten att arbeta och när ledningen säger att en pinne är en pinne är en pinne. Lite galet är det när ingen vill ha de multisjuka patienterna, ingen vill ha hembesöken (hembesök tar minst en timme), ingen vill ta hand om de gamla – herregud, det tar ju en kvart innan de har tagit av sig kläderna så man kan undersöka!

Men det värsta av allt.

Jag orkar inte längre bråka, jag orkar inte längre tjata, jag orkar inte opponera mig mot dumheten inom landstinget.


En bukett tulpaner

februari 14, 2013

Lite stökig dag blev det idag på jobbet; jag var sjuk igår och idag var två andra hemma, i morgon är det bara jag på mottagningen. Vi är alltså fyra personer som jobbar, men det är bara tre tjänster – alla jobbar inte heltid så när två personer är sjuka känns det rätt mycket, när tre är borta är det minst sagt lite stökigt. Jag har suttit mest i telefonen idag så fort jag haft en stund utan patient, bokat av och bokat om och stuvat in patienter på tider som inte finns egentligen… Rappa Rosa och Frejdlige Fred kommer förmodligen vilja tala allvar med mig nästa vecka när de inser att jag har klämt in patienter lite här och där i deras tidböcker. Jag insåg vid 17-tiden att jag inte skulle hinna i tid till ungarnas träning och turligt nog kunde en annan hoppa in med kort varsel så jag kunde göra klart innan jag gick hem vid 18-tiden.

Ibland är det skönt att bara rå om sig själv – jag behöver inte stressa hem från jobbet för att hämta ungar eller laga mat, jag kan oftast sitta kvar och jobba färdigt till skillnad från de andra som har ungar att hämta eller tåg att passa. Plusflexen som jag får på det viset plockar jag oftast ut som halvtimmar på morgnarna, det ger en känsla av lyx att komma till jobbet efter åtta.

Har jag sagt att jag gillar mitt jobb? Speciellt idag, på Alla Hjärtans Dag, då en patient kom med en bukett tulpaner åt mig.

Då känns det att det inte kan bli så mycket bättre.


Lite galenskap gör allting trevligare

december 12, 2012

Min tid räcker inte till just nu, jag har alldeles för få timmar på dygnet för att hinna med allt jag skulle vilja. Det vore fint att ha en Infoga dag möjlighet i kalendern – och naturligtvis Ta bort  måndagar (repetera varje vecka i 52 veckor). Det är ju en hel del att sammanställa på vår lilla C-uppsats, det börjar dra ihop sig nu. Det är lite besvärligt att vara två som ska samsas, men å andra sidan är det också lättare att vara två – vi har ju lite olika synsätt och det blir riktigt bra när vi väl kommer överens.

Sen är det ju en massa små före-jul-händelser hela december; graderingar, julfester, Lucia-fika och liknande. Idag hade vi på min hälsocentral ett litet födelsedagskalas – vår testpatient, Kalle Krank, fyller 100 år idag. Han har personnummer 121212-1212, han finns hos många landsting – ibland under namnet Tolvan Tolvansson – i olika journalsystem och hans personnummer är nyligen spärrat hos skattemyndigheten, enligt Dagens Medicin. Det är ju rätt smart att skattemyndigheten har spärrat personnumret, det kunde ha blivit lite trist för killen som hade kunnat förväxlas med Kalle Krank. Denne Kalle Krank har haft en hel del skador och behandlingar under sina år inom datoriserade journaler, vi använder ju honom när vi ska testa hur saker och ting görs i journalsystemet. Han har fått alla sorters mediciner, vacciner, hjälpmedel och remisser hit och dit under våra försök att lära oss dokumentera på bästa sätt. Vi på hälsocentralen tyckte att han var värd att firas och bjöd in honom på grötkalas, naturligtvis sjöng och hurrade vi för 100-åringen och bjöd på en god födelsedagstårta.

Kalle Krank anländer till kalaset

Kalle Krank anländer till kalaset

Han blev lite trött under uppvaktningen.

Han blev lite trött under uppvaktningen.

Naturligtvis hade vi även Landstingsdirektören på plats, det har vi alltid på våra små sammankomster på hälsocentralen, den här gången fick han sitta på kylskåpsväggen i personalrummet med en partyhatt på huvudet, bara hatten i färg som det sig bör.

Det finns en hel del galenskap på min hälsocentral. Det är det som gör arbetsplatsen så trevlig.


Äta upp mina ord

november 12, 2012

Slöat hela dagen – flyttat min lekamen mellan sängen, soffan och fåtöljen. Sov till halv elva, halvsov till något naturprogram på teven på eftemiddagen, suttit och slösurfat på datorn. Och vad har det gett mig? Ont i ryggen. Borde gå till sjukgymnast – eller på ett karatepass.

Fick en blomma i tidningen idag, av en nöjd patient. Jag brukar skämtsamt säga att en sådan gest från patient betyder att jag man utstrålat tacksamhetsbehov. Hmph. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, faktiskt. Hen kanske bara var glad över att få hjälp, eller så kände hen sig tvingad till att tacka offentligt för att jag (och min elev, som faktiskt gjorde allt!) gav signaler om att jag minsann hade gjort henom bättre och behövde tackas extra. (Heter det verkligen hen – henom?). Tänkte igenom situationen och kom fram till att jag agerade som vanligt.

Jaja. Jag får väl äta upp mina ord i morgon på jobbet. Det gör inget – ord innehåller inga kalorier, det är bara att svälja och se glad ut.


Så gott det går

november 4, 2012

Satte igång med rensning av linneskåpet idag, handlade ju på mig en massa lakan för ett tag sedan. Då måste ju gamla lakan rensas bort. Ett av lakanen var Dotterns, med fåglar och sagofigurer på. Det kändes lite galet att slänga eller skänka det till bistånd, tyget är så mysigt. Kom på att jag ju känner till en som kan göra vackra saker av tyger och beslutade mig för att åka dit och lämna påslakanet, hon kanske kan göra något trevligt av det. Sagt och gjort – åkte de 10 milen dit och fick mig en kopp kaffe, en trevlig pratstund och en kasse böcker och bilder med mig hem. Det är onekligen bra att ha tillgång till bil … i vanliga fall kräver ju en resa längre än 1 mil lite mer planerande.

I morgon har jag en semesterdag att se fram emot, jag har tagit semester två måndagar i rad. Jag gillar inte måndagar och måndagar i november är extremt tråkiga, så det är bäst att försöka slippa dem. Jag har ju några dagar kvar att ta ut, det kan hända att jag tar ledigt resten av årets måndagar – det vore inte helt fel.

Det gäller att göra livet så gott det går.


Rapport från sjuksängen

augusti 30, 2012

Jag har varit sjuk, och är fortfarande sjuk. Feber och en massa blåsor i mun och på läppar. Inte influensa alltså, utan jag har nog fått något annat skit i kroppen och nu försvarar kroppen sig med att höja temperaturen för att virus/bakterier ska ha sämre möjligheter att föröka sig. Så jag försöker stå ut med febern, bara ta febernedsättande så att jag orkar duscha och få i mig något ätbart, resten av tiden ligger jag bara och läser, svettas, läser, fryser, lyssnar på radio och försöker överleva denna hemska sjukdom. Efter Alvedon+Ipren får jag ner tempen och då orkar jag göra lite saker, men tanken på att jobba med lite feber är inte alls tilltalande, det vore nog övermäktigt. Och det är väl därför vi har sjukförsäkringen – för att vi ska ha råd att stanna hemma från arbetet när vi är sjuka. Dessutom är det inte bra att jobba med människor, ofta sjuka människor, när man själv har någon okänd smitta.

Det är dock inte kul att vara sjuk när man är ensamboende. Det är ingen som kommer med vatten, glass eller tycker synd om en. Allt får jag göra själv. Bäst är jag på att tycka synd om mig, det klarar jag rätt bra. Jag är också bra på att förse mig med glass – om jag inte orkar skopa upp glass i en skål, då äter jag upp allting i burken. En bra lösning, i alla fall på kort sikt. Tyvärr har det resulterat i att jag inte har mer glass i frysen, bara chokladglass som inte är god – varför lyckas ingen göra en god chokladglass?

En av nackdelarna med att vara sjuk, förutom att jag har satt mina kollegor i en stressituation, är att det blir jäkligt stressigt när jag kommer tillbaka. Då ska ju dessa dagars bokningar tryckas in nästa vecka … och det spräcker ju även nästa veckas schema rätt bra. Som tur är kan jag jobba lite längre, jag har inte för mycket plusflex, tvärtom, jag ligger på minus så jag kan jobba länge på kvällarna utan att för den skull förlora timmar till landstinget. Vi får numera ha 30 plustimmar och 20 minustimmar på vår flex – kommer man över försvinner timmarna, hamnar man under blir det löneavdrag.

Jag har alltid minustimmar på min flex, jag trivs bättre då. Då när min Älskade var sjuk i slutskedet låg jag faktiskt på minus 60 timmar (då fick vi ha +/- 50h) – och jag ångrar inte ett dugg att jag prioriterade livet med honom istället för att komma ikapp med flexen. Sen var det ju en annan sak att ta igen dessa timmar, men jag har för mig att min dåvarande chef (The Best Boss Ever!) bjöd på några timmar, jag fick inget löneavdrag. Men jag förstår inte varför folk vill ha plustid på sin flex, varför en del blir stressade av att ligga på minus – för de flesta blir faktiskt det. Jag blir stressad av att ligga på för mycket plus – tänk om jag dör plötsligt och har 20 timmar plus som jag jobbat helt gratis åt arbetsgivaren? En halv arbetsvecka av mitt liv har då gått till spillo. Nä, minustimmar lugnar min själ.

Resten av kvällen blir soffhäng och jag ska reta mig på alla nyheter, det är ett nöje som min Älskade lärde mig – att zappa mellan samtliga nyhetsprogram från Oddasat (samiska nyheter) till sena Rapport. Man ska sitta och gnälla på nyhetsuppläsarna och hitta fel i deras rapporter och reta sig på vädergubbarnas olika prognoser. Mellan nyheterna ska jag slösurfa och sova lite. För att sedan efter sena nyheter lägga mig i sängen och vakna pigg i morgon.

Har jag tur så kan jag gå till jobbet imorgon och börja reda ut nästa veckas jobb.


När man jobbar med människor

augusti 23, 2012

Har funderat en hel del på detta med prestige på arbetet – speciellt efter Anna Siekas inlägg om hur hon blivit bemött av rektor med flera efter att hon har haft kritiska synpunkter på hur en lärare har bemött sina nya elever. Skrev en del om det i förra inlägget – om allas rätt sitt namn.

Nu har alltså rektorn med flera från skolan reagerat. De har blivit kränkta. De känner sig kränkta, till och med förtal nämns!

Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Hur klokt är det att slå den som visar att man kanske har gjort fel? Visserligen har skolans personal ibland ett elände med alla curlingföräldrar som tror sig vara bästa pedagoger i världen bara för att de har barn, föräldrar som också skriker kränkning om en lärare har tillrättavisat just deras barn – det kan inte alltid vara lätt att vara lärare idag – men att som första reaktion snacka om kränkning och förtal när någon beskriver några händelser som inte var så pedagogiska och respektfulla mot barnen i klassen. Anna Siekas har beskrivit sin upplevelse om vad hon anser vara respektlöst förhållningssätt till barn (ändra på deras namn) och opedagogisk sätt (instruktioner x flera på raken till förstaklassare).

Jag jämför gärna med min egen situation, inom vården är vi ju rätt vana vid att bli utskällda och missnöjda patienter hotar med tidningar lite då och då. För mig är det dock viktigt att bemöta ett missnöje på respektfullt sätt. Om en patient anser att hen har blivit felbehandlad kan jag alltid hänvisa till en kollega, precis som jag hänvisar till någon kollega om en patient tvivlar på min diagnos. Det kommer en hel del patienter som redan har ställt sin egen diagnos genom att läsa på internet – oftast har de då en allvarlig sjukdom och kräver diverse prover och undersökningar – och det krävs ibland tid för att övertyga att det inte rör sig om ALS, MS eller hjärntumör, men det brukar gå, bara jag tar mig tiden.

Men det händer också att patienter känner sig dåligt bemötta. Oftast får vi reda på det via omvägar, få vill säga det rakt ut. Patienter säger det till andra vårdgivare, skriver en insändare, en ”dagens ris” i tidningen – och det är inte kul. Ibland blir man till och med anmäld till Socialstyrelsen. När en patient känner sig dåligt bemött är det allvarligt. Min avsikt är ju aldrig att bemöta någon respektlöst och då måste jag seriöst fundera över vad i mitt beteende som kunde ge patienten den känslan. Om jag då får ett samtal med patienten kan jag ju bli bättre som terapeut, om någon visar på vad jag gör fel, då kan det ju inte vara deras fel? Jag kan ju inte börja skrika om att de har kränkt mig i min yrkesutövning utan att först fundera över varför hen fick känslan av att ha blivit illa bemött. Jag måste kunna lyssna på kritiken, reflektera och förändra om jag betett mig fel. Jag får inte låta prestige komma i vägen, jag får inte låta mitt ego skrika. Jag är till för människorna som kommer till mig. Människorna är inte till för att jag ska få utöva mitt yrke.

När man jobbar med människor måste man kunna släppa på prestigen. Jag kan inte allt, jag gör fel ibland. Och jag är glad över om någon talar om för mig när jag beter mig konstigt (åtminstone några veckor efteråt, när första skammen över fadäsen har lagt sig). För då har jag ju möjligheten att ändra på mig, så att jag blir bättre. Nog slår jag också ifrån mig först, det är aldrig roligt att inse att man har gjort fel, men jag försöker släppa prestigen, försöker se kritiken som något som jag kan lära mig av.

När man jobbar med människor måste man vara prestigelös och ödmjuk. Och med ödmjuk menar jag inte någon slags ”dörrmatteri” – att man ska låta folk trampa på en och bara säga ja till allt – utan att man erkänner att man gör fel ibland och försöker ändra på det, men också är stolt över allt man gör rätt och bra.

När man jobbar med människor måste man släppa sitt ego och sina egna behov av att bli sedd.


Släntra in senare

juli 11, 2012

Beslutade mig för att ta en träningsfri dag idag. Skulle egentligen sprungit idag, men sparar det till i morgon då jag ska testa hur det är att springa på asfalt med Fivefingers. Det känns ju riktigt bra när jag springer med dom på löpband, jag får inte alls lika ont i knät som när jag springer i spåret. Det kanske funkar bra att springa på asfalt också, vem vet? Det är värt att prova i alla fall.

I morgon får jag sällskap på jobbet igen. Jag var ju helt ensam hela förra veckan, sen har Flinka Frida varit hos oss på måndagen och kommer alltså i morgon också. Sen blir det en ensam vecka igen innan det är dags för mig att ta semester. Det är lite stökigt att vara ensam sjukgymnast, vi har ju aldrig några semestervikarier så när vi får gå ”kort” när någon är på semester. Det är ju inte riktigt normal verksamhet, det är mest akuta ärenden jag hinner med, inga behandlings- eller träningsserier får plats. Eftersom läkarna också går ”kort” så blir det en hel del patienter som kommer till mig direkt, utan att passera läkare före. I och för sig helt rätt, det ska vara rätt nivå på vården – varför ska en ryggsmärta till läkare först för att läkaren bara ska konstatera att patienten ska till sjukgymnast?  Ofta vill ju läkarna också ha vår bedömning före sjukskrivning (för besvär från rörelseapparaten) och då är det ju smart att vara till sjukgymnast först, man kanske slipper ett läkarbesök på det viset – billigare för alla parter – och läkarna får tid för andra besök. Win-win för alla parter.

Det allra bästa är dock att Flinka Frida börjar tidigt, jag kan flexa in lite senare i morgon – jag släntrar nog in vid halvnio-tiden i morgon. Ljuvligt!


Inte rädd att göra fel

juli 10, 2012

I mitt arbete ingår en del hembesök, men bara hos patienter som inte är inskrivna i hemsjukvård. Patienter som är inskrivna i hemsjukvård ska ha besök av en annan sjukgymnast och besöken dokumenteras i en annan journal, dock i samma system så alla behöriga kan se det. Nu är det inte alltid helt solklart vilka patienter som är inskrivna som hemsjukvårdspatienter, speciellt inte när de kommer hem från sjukhuset. Idag uppstod ett sådant problem, arbetsterapeuten som också ska skilja på hemsjukvård/primärvård undrade hur hon skulle göra och var hon skulle dokumentera  … och om hon skulle prata med mig eller med sjukgymnasten som ska ta hand om hemsjukvårdspatienter för att patienten i fråga behövde en rollator. Nästa år är det meningen att det är kommunen, inte landstinget som ska ansvara för hemsjukvårdspatienter, i år är det fortfarande inom landstinget, men olika administrativa organisationer (divisioner, pratar man om inom mitt landsting).

Arbetsterapeuten är inte så gammal i gamet som jag, hon har bara jobbat ett par år, hon har inte varit med om så många organisationsförändringar – än. Hon hade lagt ner en hel del undersökande verksamhet för att ta reda på vilken organisation patienten hörde hemma för att göra rätt,  men hade inte lyckats med det. Våra chefer är noga med att rätt organisation gör rätt sak och det talas mycket om hur man ska göra på alla möten (som jag ofta lyckas missa). Nästa år kommer det bli ännu mer diskussioner om gränsdragningar – vem som ska göra vad – det är som bäddat för det eftersom man inte, som i många andra landsting, har bestämt sig för ”tröskelgräns” dvs att allt som görs i hemmet kommer att vara hemsjukvård. Det kommer att bli diskussioner om vem som ska göra vad – och den som kommer att dra det kortaste strået är naturligtvis patienten som kanske faller mellan stolarna och inte hör hemma någonstans.  Det kommer att bli irritation mellan vårdgivare, kolleger emellan – för det är ju inte så att man någonstans har luft i schemat utan allt är så tajt som det går.

Jag föreslog arbetsterapeuten att vi gör ett hembesök hos patienten, gör en bedömning, ger hen de nödvändiga hjälpmedlen och dokumenterar i vår journal. Det kanske blir fel, det kanske är de andra som ska göra jobbet, det vet vi inte förrän efteråt, kanske. Men, det är inte vår uppgift att hålla reda på vilken administrativ enhet som ska stå för vården. Vår uppgift är att se till att patienten får den vård hen behöver. Om det blir dokumenterat i fel journal och gjort av fel personal, so what?

Hon köpte mitt förslag. Hon är redan bra och kommer att bli riktigt bra arbetsterapeut, hon sätter patienten främst och är inte rädd för att göra fel. Sådana arbetskamrater gillar jag och jag är glad över att ha sådana arbetskamrater nära mig.