Inget jobb imorgon heller

mars 5, 2013

Vaknade i morse med huvudvärk och allmänt dåligt mående, men det är ju inget ovanligt, jag brukar känna mig döende när det är dags att kliva upp. Min vana trogen släpade jag mig till duschen och gjorde allt jag brukar göra på morgonen, zombietillståndet brukar försvinna i takt med att jag får i mig kaffe. Så icke idag, jag kände mig lika kass när jag var fullt påklädd och hade fått i mig första baljan med kaffe. Tog fram termometern och insåg att jag faktiskt hade feber – inga toppnoteringar, men dock 38,4°. Så jag kröp ner i sängen igen och ringde kollegan, alltid lika tråkigt att ringa sig sjuk, jag vet ju hur stökigt det blir. Kom faktiskt ihåg att ringa frissan också, hade ju tid inbokad för klippning också idag.

Så jag har sovit på soffan och tittat på Lilyhammer om vartannat hela dagen. Av någon anledning har jag missat denna fantastiska serie med Steve Van Zandt som maffiasnubbe som har fått en ny identitet i Norge. Det är några bekanta som har nämnt serien, men jag trodde att det var något i stil med de svenska serierna som alla talar om (Solsidan med flera) och som jag tycker är såå trista. Jag hade inga större förväntningar när jag hittade det på Netflix, tänkte se ett avsnitt och sen såga det, som vanligt. Men ack så jag bedrog mig – jag tyckte det var vansinnigt roligt! Det är sällan jag skrattar ljudligt åt teveprogram, men nu har jag kraxat högt åt dråpligheterna, Steve Van Zandt är underbar som en invandrad mafioso i det präktiga Norge.

Möbelfirman ringde på eftermiddagen och väckte mig ur min feberdröm, de skulle komma med sängen imorgon. Helt okej, jag hade faktiskt flyttat på mina resårmadrasser redan i söndags, jag hoppades på att den nya sängen skulle komma i veckan, leveranstiden beräknades till 5-6 veckor och det har ju gått 5 veckor.  Den ena av gamla resårmadrasserna står bakom soffan i vardagsrummet och jag har sovit där två nätter, den andra står i hallen och väntar på att bli uppburen på vinden. Och den får nog stå kvar, i mitt nuvarande tillstånd orkar jag knappt tänka på att bära upp den.

Och nej, jag tror knappast jag går till jobbet i morgon heller.

Annonser

Dumheten i landstinget

mars 3, 2013

Jag har följt DN:s serie i hur sjukvård bedrivs i Sverige idag, läst och känt igen mig. Produktionen styr pengarna. Vi producerar alltså sjukvård och får pengar utifrån det, produktionen är också med i lönemonologen (dvs när chefen talar om hur mycket pengar du får för ditt arbete).

I mitt yrke innebär produktion antalet besök jag tar emot –  en pinne för varje besök. Har jag 10 besök en dag får jag 10 pinnar. Genialt eller hur? Det har medfört att produktiviteten har ökat massor hos vissa medan hos andra ligger produktiviteten väldigt lågt. Lite förenklat finns det två sätt att arbeta – det ena är produktivt efter dagens system, det andra är icke-produktivt och premieras inte, tvärtom.

De produktiva arbetar som följer;

En akut rygg  ringer- första besöket, som beräknas ta 20 minuter bokas in då frågar och ev undersöker man patienten. Nästa besök (20 minuter) fortsätter undersökningen och vid tredje besöket (20 minuter) börjar hen med behandling. Det ger 3 pinnar för en timmes arbete. Patienten har fått komma tre gånger, betalat patientavgift tre gånger.

Sedan finns det ett annat sätt som vi icke-produktiva arbetar;

En akut rygg ringer – första besöket beräknas ta 60 minuter – man lyssnar, undersöker och behandlar/instruerar. Ofta bokas ett  uppföljande telefonsamtal (som inte räknas in i produktionen) in ett par dagar efter och visar det sig vid samtalet att fler besök behövs gör man det, annars avslutas patienten (tilläggas bör att 75-80% av akuta ryggar blir helt bra inom 10 dagar, vad man än gör eller inte gör!). Det ger 1 pinne på en timme. Patienten har kommit en gång, betalat en patientavgift.

Lite galet är det allt, jag tycker nog att om patienten klarar sig på ett besök är det bättre än att ha tre besök – för alla parter. Lite galet är det att pinn-produktionen ska bestämma lönen. Lite galet är det när vi jämför produktion mellan de olika sätten att arbeta och när ledningen säger att en pinne är en pinne är en pinne. Lite galet är det när ingen vill ha de multisjuka patienterna, ingen vill ha hembesöken (hembesök tar minst en timme), ingen vill ta hand om de gamla – herregud, det tar ju en kvart innan de har tagit av sig kläderna så man kan undersöka!

Men det värsta av allt.

Jag orkar inte längre bråka, jag orkar inte längre tjata, jag orkar inte opponera mig mot dumheten inom landstinget.


En bukett tulpaner

februari 14, 2013

Lite stökig dag blev det idag på jobbet; jag var sjuk igår och idag var två andra hemma, i morgon är det bara jag på mottagningen. Vi är alltså fyra personer som jobbar, men det är bara tre tjänster – alla jobbar inte heltid så när två personer är sjuka känns det rätt mycket, när tre är borta är det minst sagt lite stökigt. Jag har suttit mest i telefonen idag så fort jag haft en stund utan patient, bokat av och bokat om och stuvat in patienter på tider som inte finns egentligen… Rappa Rosa och Frejdlige Fred kommer förmodligen vilja tala allvar med mig nästa vecka när de inser att jag har klämt in patienter lite här och där i deras tidböcker. Jag insåg vid 17-tiden att jag inte skulle hinna i tid till ungarnas träning och turligt nog kunde en annan hoppa in med kort varsel så jag kunde göra klart innan jag gick hem vid 18-tiden.

Ibland är det skönt att bara rå om sig själv – jag behöver inte stressa hem från jobbet för att hämta ungar eller laga mat, jag kan oftast sitta kvar och jobba färdigt till skillnad från de andra som har ungar att hämta eller tåg att passa. Plusflexen som jag får på det viset plockar jag oftast ut som halvtimmar på morgnarna, det ger en känsla av lyx att komma till jobbet efter åtta.

Har jag sagt att jag gillar mitt jobb? Speciellt idag, på Alla Hjärtans Dag, då en patient kom med en bukett tulpaner åt mig.

Då känns det att det inte kan bli så mycket bättre.


Lite galenskap gör allting trevligare

december 12, 2012

Min tid räcker inte till just nu, jag har alldeles för få timmar på dygnet för att hinna med allt jag skulle vilja. Det vore fint att ha en Infoga dag möjlighet i kalendern – och naturligtvis Ta bort  måndagar (repetera varje vecka i 52 veckor). Det är ju en hel del att sammanställa på vår lilla C-uppsats, det börjar dra ihop sig nu. Det är lite besvärligt att vara två som ska samsas, men å andra sidan är det också lättare att vara två – vi har ju lite olika synsätt och det blir riktigt bra när vi väl kommer överens.

Sen är det ju en massa små före-jul-händelser hela december; graderingar, julfester, Lucia-fika och liknande. Idag hade vi på min hälsocentral ett litet födelsedagskalas – vår testpatient, Kalle Krank, fyller 100 år idag. Han har personnummer 121212-1212, han finns hos många landsting – ibland under namnet Tolvan Tolvansson – i olika journalsystem och hans personnummer är nyligen spärrat hos skattemyndigheten, enligt Dagens Medicin. Det är ju rätt smart att skattemyndigheten har spärrat personnumret, det kunde ha blivit lite trist för killen som hade kunnat förväxlas med Kalle Krank. Denne Kalle Krank har haft en hel del skador och behandlingar under sina år inom datoriserade journaler, vi använder ju honom när vi ska testa hur saker och ting görs i journalsystemet. Han har fått alla sorters mediciner, vacciner, hjälpmedel och remisser hit och dit under våra försök att lära oss dokumentera på bästa sätt. Vi på hälsocentralen tyckte att han var värd att firas och bjöd in honom på grötkalas, naturligtvis sjöng och hurrade vi för 100-åringen och bjöd på en god födelsedagstårta.

Kalle Krank anländer till kalaset

Kalle Krank anländer till kalaset

Han blev lite trött under uppvaktningen.

Han blev lite trött under uppvaktningen.

Naturligtvis hade vi även Landstingsdirektören på plats, det har vi alltid på våra små sammankomster på hälsocentralen, den här gången fick han sitta på kylskåpsväggen i personalrummet med en partyhatt på huvudet, bara hatten i färg som det sig bör.

Det finns en hel del galenskap på min hälsocentral. Det är det som gör arbetsplatsen så trevlig.


Äta upp mina ord

november 12, 2012

Slöat hela dagen – flyttat min lekamen mellan sängen, soffan och fåtöljen. Sov till halv elva, halvsov till något naturprogram på teven på eftemiddagen, suttit och slösurfat på datorn. Och vad har det gett mig? Ont i ryggen. Borde gå till sjukgymnast – eller på ett karatepass.

Fick en blomma i tidningen idag, av en nöjd patient. Jag brukar skämtsamt säga att en sådan gest från patient betyder att jag man utstrålat tacksamhetsbehov. Hmph. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, faktiskt. Hen kanske bara var glad över att få hjälp, eller så kände hen sig tvingad till att tacka offentligt för att jag (och min elev, som faktiskt gjorde allt!) gav signaler om att jag minsann hade gjort henom bättre och behövde tackas extra. (Heter det verkligen hen – henom?). Tänkte igenom situationen och kom fram till att jag agerade som vanligt.

Jaja. Jag får väl äta upp mina ord i morgon på jobbet. Det gör inget – ord innehåller inga kalorier, det är bara att svälja och se glad ut.


Så gott det går

november 4, 2012

Satte igång med rensning av linneskåpet idag, handlade ju på mig en massa lakan för ett tag sedan. Då måste ju gamla lakan rensas bort. Ett av lakanen var Dotterns, med fåglar och sagofigurer på. Det kändes lite galet att slänga eller skänka det till bistånd, tyget är så mysigt. Kom på att jag ju känner till en som kan göra vackra saker av tyger och beslutade mig för att åka dit och lämna påslakanet, hon kanske kan göra något trevligt av det. Sagt och gjort – åkte de 10 milen dit och fick mig en kopp kaffe, en trevlig pratstund och en kasse böcker och bilder med mig hem. Det är onekligen bra att ha tillgång till bil … i vanliga fall kräver ju en resa längre än 1 mil lite mer planerande.

I morgon har jag en semesterdag att se fram emot, jag har tagit semester två måndagar i rad. Jag gillar inte måndagar och måndagar i november är extremt tråkiga, så det är bäst att försöka slippa dem. Jag har ju några dagar kvar att ta ut, det kan hända att jag tar ledigt resten av årets måndagar – det vore inte helt fel.

Det gäller att göra livet så gott det går.


Rapport från sjuksängen

augusti 30, 2012

Jag har varit sjuk, och är fortfarande sjuk. Feber och en massa blåsor i mun och på läppar. Inte influensa alltså, utan jag har nog fått något annat skit i kroppen och nu försvarar kroppen sig med att höja temperaturen för att virus/bakterier ska ha sämre möjligheter att föröka sig. Så jag försöker stå ut med febern, bara ta febernedsättande så att jag orkar duscha och få i mig något ätbart, resten av tiden ligger jag bara och läser, svettas, läser, fryser, lyssnar på radio och försöker överleva denna hemska sjukdom. Efter Alvedon+Ipren får jag ner tempen och då orkar jag göra lite saker, men tanken på att jobba med lite feber är inte alls tilltalande, det vore nog övermäktigt. Och det är väl därför vi har sjukförsäkringen – för att vi ska ha råd att stanna hemma från arbetet när vi är sjuka. Dessutom är det inte bra att jobba med människor, ofta sjuka människor, när man själv har någon okänd smitta.

Det är dock inte kul att vara sjuk när man är ensamboende. Det är ingen som kommer med vatten, glass eller tycker synd om en. Allt får jag göra själv. Bäst är jag på att tycka synd om mig, det klarar jag rätt bra. Jag är också bra på att förse mig med glass – om jag inte orkar skopa upp glass i en skål, då äter jag upp allting i burken. En bra lösning, i alla fall på kort sikt. Tyvärr har det resulterat i att jag inte har mer glass i frysen, bara chokladglass som inte är god – varför lyckas ingen göra en god chokladglass?

En av nackdelarna med att vara sjuk, förutom att jag har satt mina kollegor i en stressituation, är att det blir jäkligt stressigt när jag kommer tillbaka. Då ska ju dessa dagars bokningar tryckas in nästa vecka … och det spräcker ju även nästa veckas schema rätt bra. Som tur är kan jag jobba lite längre, jag har inte för mycket plusflex, tvärtom, jag ligger på minus så jag kan jobba länge på kvällarna utan att för den skull förlora timmar till landstinget. Vi får numera ha 30 plustimmar och 20 minustimmar på vår flex – kommer man över försvinner timmarna, hamnar man under blir det löneavdrag.

Jag har alltid minustimmar på min flex, jag trivs bättre då. Då när min Älskade var sjuk i slutskedet låg jag faktiskt på minus 60 timmar (då fick vi ha +/- 50h) – och jag ångrar inte ett dugg att jag prioriterade livet med honom istället för att komma ikapp med flexen. Sen var det ju en annan sak att ta igen dessa timmar, men jag har för mig att min dåvarande chef (The Best Boss Ever!) bjöd på några timmar, jag fick inget löneavdrag. Men jag förstår inte varför folk vill ha plustid på sin flex, varför en del blir stressade av att ligga på minus – för de flesta blir faktiskt det. Jag blir stressad av att ligga på för mycket plus – tänk om jag dör plötsligt och har 20 timmar plus som jag jobbat helt gratis åt arbetsgivaren? En halv arbetsvecka av mitt liv har då gått till spillo. Nä, minustimmar lugnar min själ.

Resten av kvällen blir soffhäng och jag ska reta mig på alla nyheter, det är ett nöje som min Älskade lärde mig – att zappa mellan samtliga nyhetsprogram från Oddasat (samiska nyheter) till sena Rapport. Man ska sitta och gnälla på nyhetsuppläsarna och hitta fel i deras rapporter och reta sig på vädergubbarnas olika prognoser. Mellan nyheterna ska jag slösurfa och sova lite. För att sedan efter sena nyheter lägga mig i sängen och vakna pigg i morgon.

Har jag tur så kan jag gå till jobbet imorgon och börja reda ut nästa veckas jobb.