Hinner nog längta

I oktober ska jag resa till New York och träffa bästaste Dottern – vi ska ha fyra härliga dagar tillsammans i det stora äpplet (som eliten säger). Jag har aldrig varit där så det ska bli spännande, känner mig riktigt förväntansfull inför resan. Dottern har fått i uppgift att ordna med ett bra hotell, det enda kravet jag har är att det finns tak och fönster. Det jag måste göra i NYC är att springa i Central Park med min Lonesome Runners-kepa på mig. Det är bara ett måste. Sedan har jag tänkt en massa annat också, men de planerna är ännu väldigt vaga och kommer att ändras in i  det sista. Men löpturen i Central Park är inte förhandlingsbar. Det är tur att Dottern också gillar att löpa, trots att hon måste hålla igen lite när hon är ute med mig.

Det är lite trist ibland när hon är därborta och jag är här, saknaden känns tidvis rätt mycket. Speciellt när hon har det jobbigt, då vaknar mamma-generna och jag vill dit och skydda och trösta henne. Men nu har hon ju ett eget liv, hon har en egen familj och en man som stöttar, skyddar och tröstar henne när det behövs. Så mamma behövs inte längre … och det är väl det som är vitsen med föräldrarskapet – att göra sig själv onödig. Hon har blivit vuxen och vågar leva det liv som hon själv vill.

Nu är det bara två månader kvar tills jag ska resa. Jag börjar inte längta än, tids nog hinner jag.

Fina bilder

När jag var och hälsade på Dottern och hennes Amerikan för ett par veckor sedan, var de och tog förlovningsbilder – lite övning innan bröllopsbilderna som ska tas i augusti. Nu har en del av bilderna lagts ut på nätet – och de är så fina tillsammans, de två. Känner mig så glad över att de har hittat varandra, de verkar ha ett förhållande där de växer hela tiden, båda två. Känns bra i modershjärtat att se hur de två passar så bra tillsammans.

Jag måste bara lägga ut länken till bilderna

HÄR ÄR DEN.

Uteslutande bestraffning

Hade träning för ungarna idag, som vanligt på torsdagkvällarna. De var inte så många, bara nio stycken men det var en massa tjafs från början. Jag vill ha ordning på mina träningar, de ska lyssna när jag talar och fokusera på det de gör – är man inte det kan de ju skada varandra, det är trots allt karate vi håller på med. Oftast kör jag med kollektiv bestraffning, med glimten i ögat och ungarna gillar det – 10 armhävningar eller upphopp brukar lugna dem rätt bra och lär dem att komma ihåg reglerna som gäller i dojon. Ibland tjallar de på varandra för att de ska få sin ”bestraffning” eller frågar glatt när det är vattenpaus – för den frågan resulterar alltid i 10 armhävningar.

Men idag funkade det inte och det var två stycken som bara tjafsade med varandra. Hur jag än skärpte rösten och försökte styra upp fortsatte de. Ingen kontroll, inget fokus, gnäll, gnäll, gnäll – han slår ju hårt, han har ingen kontroll bla bla bla – istället för att fightas tjafsade de hur de skulle göra. Respektlösa mot varandra och mot de andra i gruppen som blev störda. Då kom jag ihåg.

Då kom jag ihåg skammen. Skammens funktion i flocken. Jag sa till dem att de fick lov att sätta sig på golvet och titta på. De fick inte delta i nästa två övningar, de fick vara utanför, de fick inte vara med. De såg ut som fågelholkar först, sedan skämdes de. Och de satt ner och såg hur de andra gjorde det som de faktiskt tycker är roligt – fightades. Efter några minuter fick de vara med igen och det var inget mer tjafs under passet.

Jag vet inte om det var rätt, men det kändes rätt att markera allvaret. Karate handlar inte bara om att slåss, karate handlar om respekt också. Respekt för motståndaren, respekt för den som kan mer (= har högre grad), respekt för reglerna i dojon.

Och jag hoppas att de lärde sig något.

Pappas tösabit

Tillbringat kvällen med att sortera lite foton, slängde en hel kasse med gamla foton som var värdelösa. Och hittade en hel del foton som väckte minnen… bland annat den här nedanför. Dottern var ju med sin pappa överallt, hon ville alltid hjälpa honom med det han sysslade med. Jobbade han med bilen fick hon räcka fram verktyg åt honom, snickrade han någonting fick hon hålla i hammaren, målade han så var hon där med en egen pensel. Hon visste tidigt vad en ljuddämpare var och hade inga problem med att hitta en polygrip i verktygslådan. Han hämtade henne från dagis varje dag, sommartid med sin moppe, hon fick sitta framför honom och sköta blinkersen och hon var mäkta stolt över att hon minsann blev hämtad med mopopeden och hon älskade – och älskar fortfarande – hans korvstroganoff, serverad ”utan en grönsak i sikte” som hon så nöjt berättade för mig i telefon en gång när jag var bortrest.

Här nedan hjälper hon honom i målandet, en stund senare när han var borta skrek hon på mig och då var hon nästan högst upp på stegen. – Titta mamma vad jag kan, skrek hon, överlycklig över sin bedrift. – Så bra, får jag se hur bra du kan komma ner också, sa jag med hjärtat i halsgropen, men med alldeles stadig röst. Och hon kom ner helskinnad.

Julmys på gång

Idag har jag inte en susning om vad det här inlägget kommer att handla om. Det har liksom inte hänt någonting alls idag, inte ens meningslösa saker. Men ett inlägg per dag brukar jag producera och gör väl så idag också.

I morgon kommer Monster med Minimonstren (Syster med barn) och då ska vi baka pepparkakor har jag tänkt. Ha riktigt julmys!

Hoppas bara att killarna tycker det också.

Det blev bra till slut

Idag har jag varit i Boulognerskogen – jodå, vi har en sådan i vår stad, det är inte bara i Paris och Skövde det finns Boulognerskog. Jag skulle vara representant för karateklubben under dagen, jag pratade med klubbens huvudtränare och funderade lite på vad jag skulle ha med mig, vad jag skulle säga och annat lite praktiskt, vi kom fram till att jag nog inte behövde gin (karatedräkten). Jag hade tagit semester hela dagen, tänkte att det kunde ju bli kul att snacka med ungar om karate, såg fram emot en lugn och trevlig dag.

Vad vi inte hade förstått var att vi skulle ha kom-igång-träning, klassvis för ungarna. De kom, en klass i taget och förväntade sig 40 minuter karateträning. Som tur var hade jag gin med mig … för jag fick leda 6 pass med karate på det blöta gräset, sista passet i regn. Fötterna i tunna skor i det blöta gräset, tunna yllestrumpor dock vilket gjorde att inte fötterna frös till is de första passen trots att de var genomblöta. Naturligtvis halkade jag och sträckte vänster vad ordentligt, nu haltar jag igen.

Ett pass efter lunch var det dags för mig att dra mig därifrån till jobbet, jag hade en teamträff med patient + två andra vårdgivare inplanerat så jag fick lov att gå in trots semesterdag, det är svårt att ändra en tid som är planerad flera veckor i förväg. Jag cyklade till jobbet i ösregn, regnstället hjälpte inte mycket, turligt nog har jag arbetskläder på jobbet så det var snabbtorkning och byte till torra kläder, mina skor kom jag inte åt i det låsta skåpet (nycklarna hemma)  så jag fick gå i kollegans 43:or, barfota. Naturligtvis hade patienten lämnat återbud, så där satt vi, tre vårdgivare med en timme avbokat för ingenting.

Det kändes riktigt lugnt, trevligt och meningsfullt att cykla till dojon på kvällen och leda en grupp ungar som redan kan en hel del karate.

Störd Dotter?

Dottern städade i sitt rum idag, de är ju två stycken där nu så det blir fort oreda. Hon visade mig hur hon hade organiserat i skåpen; hans och sina kläder, i  funktionsordning – träningskläder, slappakläder, fina kläder. Klädstången där hon har kläder innehåller bara vita galgar och kläderna är i färgordning, där också. Dessutom skäller hon på mig om jag inte skruvar på locken ordentligt på schampoflaskorna och de övriga geggamojorna som jag passar på att testa när hon är här.

Hon har nog en liten autistisk störning av något slag.