I oktober ska jag resa till New York och träffa bästaste Dottern – vi ska ha fyra härliga dagar tillsammans i det stora äpplet (som eliten säger). Jag har aldrig varit där så det ska bli spännande, känner mig riktigt förväntansfull inför resan. Dottern har fått i uppgift att ordna med ett bra hotell, det enda kravet jag har är att det finns tak och fönster. Det jag måste göra i NYC är att springa i Central Park med min Lonesome Runners-kepa på mig. Det är bara ett måste. Sedan har jag tänkt en massa annat också, men de planerna är ännu väldigt vaga och kommer att ändras in i det sista. Men löpturen i Central Park är inte förhandlingsbar. Det är tur att Dottern också gillar att löpa, trots att hon måste hålla igen lite när hon är ute med mig.
Det är lite trist ibland när hon är därborta och jag är här, saknaden känns tidvis rätt mycket. Speciellt när hon har det jobbigt, då vaknar mamma-generna och jag vill dit och skydda och trösta henne. Men nu har hon ju ett eget liv, hon har en egen familj och en man som stöttar, skyddar och tröstar henne när det behövs. Så mamma behövs inte längre … och det är väl det som är vitsen med föräldrarskapet – att göra sig själv onödig. Hon har blivit vuxen och vågar leva det liv som hon själv vill.
Nu är det bara två månader kvar tills jag ska resa. Jag börjar inte längta än, tids nog hinner jag.