Jag tror det var 2005 som jag började blogga lite smått, jag minns inte riktig var jag hade min första blogg, men 2006 började jag på Aftonbladets blogg och då blev det allt mera frekvent skrivande. När AB-lades ner flyttade jag mina inlägg hit, den här bloggen hade varit en ”träningsblogg” innan, men den fick bli min ordinarie blogg.
Från början skrev jag för att min Älskade reste mycket i jobbet, han tyckte om att läsa om mitt görande när han befann sig på andra sidan jordklotet. Så småningom utvecklades min blogg att bli alltmer funderande över diverse meningslösheter och viktiga saker. Här har jag skrivit om kärlek, här har jag skrivit om träning, här har jag skrivit om bröllop och begravningar. Jag har vältrat mig i min sorg här efter min Älskades död, jag har skrivit om ensamheten efter Dotterns flytt. Men jag har också skrivit om den nya tiden som har kommit, glädjen över att återigen våga ge mig hän. Glädjen över en ny människa i mitt liv.
Jag har fått en hel del cybervänner och några har jag träffat i köttvärlden också. En del av cybervännerna har jag aldrig någonsin träffat, men de har funnits där och hjälpt mig många gånger att inte sjunka när tungsinnet har kommit över mig. Många är det också som har varit med och glädjts (det heter nog inte så, men ni fattar va?) med mig i mitt nya Liv. Bloggen har varit min ventil för både sorg och glädje. Men nu känns det inte så längre.
Jag censurerar mig här.
Jag vill inte skriva längre om mina tankar. Jag vill inte skriva om min glädje, jag vill inte skriva om min förälskelse, inte om mina farhågor inför framtiden, inte om mina funderingar – det blir bara någon slags krystade dagboksinlägg då och då. Ett tag funderade jag på att sätta bloggen bakom lösenord, men det kändes konstigt. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte.