Livet är mäktigt

juli 21, 2017

Jag sitter och vakar över min mamma som ligger och är på väg att lämna Livet. Min tuffa, sega mamma!

Hon som växte upp under andra världskriget i nordligaste Finland.
Hon som skickades hemifrån som 9-åring för att ta hand om sin storasyster som låg förlamad efter polio.
Hon som rymde hem flera gånger ända tills morfar sa till om att flickan skulle stanna hemma.

Hon som stickade raggsockor innan hon kunde läsa.
Hon som tvingades skriva med höger, trots att hon var vänsterhänt.
Hon som flyttade söderut för att läsa samtidigt som hon arbetade.

Hon som skaffade sig ett bra arbete på en bank.
Hon som följde sin man till ett nytt land, ett nytt språk.
Hon som arbetade femskift på fabriken.

Hon som födde tre barn.
Hon som alltid välkomnade hem sina barn, oavsett vad de hade gjort.
Hon som älskade och tog hand om sina tre barnbarn.

Henne sitter jag och vakar över nu när hon är på väg att lämna Livet, tacksam över att jag får finnas här.

Livet är mäktigt.


Leva resten av mitt Liv

mars 12, 2017

Det här veckoslutet har gått i tankarnas tecken. Jag har varvat mat, teve och fysisk aktivitet i lagom mängd, hunnit med att tänka rätt mycket.

Det är lite grand som att jag börjar se slutet på mitt ultralopp som jag började när jag blev dumpad, nu vet jag att målet är nära och jag kommer att orka ända dit, segerruset börjar infinna sig sakta men säkert i form av en stilla inre glädje igen.

Jag har snubblat många gånger på vägen, ibland har jag misstagit ett nedförsslut för målet och nästan gett upp, ibland har jag trott att jag aldrig kommer att nå fram, andra dagar har jag varit säker på att jag inte kommer att orka. Mina små sammanbrott har följts av ännu mer belutsamhet och jag har haft människor omkring mig som har gett mig styrka när jag har sviktat.

Snart är jag i mål – det är bara något krön kvar, sen ska jag leva resten av mitt Liv.


Jag tror jag vet

februari 25, 2017

En dag full av funderingar. Tankar hit och tankar dit.

Musik från förr.
Bilder från förr.
Ord från förr.

Jag har blickat bakåt. Till den tiden då jag hade allt. Och tiden därefter, då jag miste så mycket i mitt Liv – min Älskade som dog och Dottern som drog. Men allt det andra också, de som fanns kvar och gav mig kraft att fortsätta.

Har också tänkt på tiden jag trodde skulle betyda något för mig, men som visade sig vara bortslösade dagar. Med ganska mycket likgiltighet tänker jag på senare åren, känns bara märkligt att ha genomlevt det.

Så nu är det dags att blicka framåt, ge mig hän och ta för mig av Livet igen. Jag hinner bli tilltufsad många gånger till i mitt Liv, men jag ska ta mig tusan leva det, inte bara överleva.

Och jag tror jag vet vad jag vill.

 


Gilla läget

februari 23, 2017

Dags att gå till sängs snart. Jag gruvar mig redan, har återigen problem med att somna. Och så vaknar jag mitt i natten, klarvaken. Tankarna far omkring i huvudet, jag har svårt att besluta mig. Eller rättare sagt – jag har svårt att förhålla mig till olika saker. Bestämma mig för om jag ska acceptera eller om jag ska kriga. Bestämma mig för att agera eller att avvakta. Båda alternativen kan vara rätt. Och båda kan vara fel.

Får nöja mig med att gilla läget.


Vett att vara tyst

februari 18, 2017

I mitt huvud finns alla orden.
I mitt huvud är allt så klart.
I mitt huvud säger jag allting rätt.

I verkligheten vill inte orden komma ut.
I verkligheten är allting så komplicerat.
I verkligheten säger jag bara fel ord.

Tur att jag har vett att vara tyst.


Vilken tur att jag är en Ninja

februari 8, 2017

Nu börjar det ljusna vid horisonten – solen går upp vid 8-tiden på morgonen och snart är dagarna ljusa både när jag går till jobbet och när jag kommer hem.

Jag tror också att jag snart har samlat ihop mitt ljus och mod som försvann, det har varit lite jobbigt att inte våga, att hela tiden vara på spänn, att hela tiden tvivla på sig själv, vara rädd för att falla i hålet igen. Rädd. Så vidrigt rädd att åter bli sårad.

Så rädd för närhet att jag hellre stött bort än riskerat att bli sårad igen.
Så rädd för ge mig hän att jag hellre lagt band på mig än riskerat att bli sårad igen.
Så jävla rädd har jag varit.

Men jag är ju en Ninja – och det vet ju alla att Ninjor inte räds för någonting. De slåss. De tar sig fram överallt, de hittar överallt, de ger sig aldrig. De ger sig aldrig.

Vilken tur att jag är en Ninja.


Behöver lite mod

januari 25, 2017

Börjar känna mig helt normal känslomässigt igen, jag kommer att klara mig. Men har en massa skit som jag måste bli av med. Ilska över att jag blev bortkastad, att jag var andrahandsval. Det tog hårdare än jag ville erkänna, det gjorde större skada än jag trodde. Ett hål i min självkänsla. Stor jävla krater!

Skulle vilja ge mig hän, men klarar inte det. Klarar inte ett nej ännu, klarar inte att bli avvisad, då faller jag igen. Då är det bättre att låta bli att ge mig hän. Det är svårt med närhet, svårt med tillit. Men jag vill ha närhet, jag vill känna tillit igen. Inte vara rädd.

Jag skulle behöva lite mod nu. Var kan jag köpa det?