Livet är mäktigt

juli 21, 2017

Jag sitter och vakar över min mamma som ligger och är på väg att lämna Livet. Min tuffa, sega mamma!

Hon som växte upp under andra världskriget i nordligaste Finland.
Hon som skickades hemifrån som 9-åring för att ta hand om sin storasyster som låg förlamad efter polio.
Hon som rymde hem flera gånger ända tills morfar sa till om att flickan skulle stanna hemma.

Hon som stickade raggsockor innan hon kunde läsa.
Hon som tvingades skriva med höger, trots att hon var vänsterhänt.
Hon som flyttade söderut för att läsa samtidigt som hon arbetade.

Hon som skaffade sig ett bra arbete på en bank.
Hon som följde sin man till ett nytt land, ett nytt språk.
Hon som arbetade femskift på fabriken.

Hon som födde tre barn.
Hon som alltid välkomnade hem sina barn, oavsett vad de hade gjort.
Hon som älskade och tog hand om sina tre barnbarn.

Henne sitter jag och vakar över nu när hon är på väg att lämna Livet, tacksam över att jag får finnas här.

Livet är mäktigt.


Tiden läker

november 9, 2016

För sex år sedan var det snöstorm just denna dag.
För sex år sedan var denna dag en dödens dag.
För sex år sedan sjönk jag.

För sex år sedan, just denna dag,  viskade jag kärleksord till min Älskade när han lämnade mig.

Idag har stormen bedarrat.
Idag har denna dag varit en hyllning till Livet.
Idag flyter jag omkring förnöjt.

Tiden läker.


Hans kärlek bär mig än

november 5, 2016

Allhelgonahelgen. Tiden då vi ska minnas våra döda.

Jag minns.

Hans värme.
Hans blixtsnabba hjärna.
Hans ordskämt på blandspråk.

Jag minns.

Hur han fick mig att kikna av skratt.
Hur han fick mig att diskutera med hetta.
Hur han fick mig att bli en hel människa.

Jag är tacksam.

För att vi hann träffas.
För att vi ändå fick vår tid tillsammans.
För att vi kunde göra ett avslut när vetskapen om ändlighet kom.

Jag minns honom med tacksamhet och kärlek, varje dag.

Hans kärlek bär mig än.

 


Livet väntar ju!

oktober 11, 2016

Sitter på tåget till Uppsala och borde förbereda mig inför dagens studier, men hjärnan segar fortfarande, trots promenaden till stationen. Snoozade i morse istället för att kliva upp när klockan ringde. Hade lagt fram löpkläderna och hade en plan på att springa men det sket sig, det var alldeles för skönt i sängen.

Studierna går skapligt, har fått godkänt på uppgifterna hittills och jag upptäckte att det bara var tvågradig betygsskala – godkänt eller icke godkänt – det innebär att jag inte behöver anstränga mig så mycket utan hålla mig till ”good enough”. Precis lagom nu, jag kan bli lite irriterad av att ha ett väl godkänt att klara… det kräver ju lite mer ansträngning. Och jag vill ju inte anstränga mig i onödan.

Det känns som om jag är på god väg tillbaka till mitt normala jag. Förändrad, ja – men lugnet har återkommit och jag kan återigen tänka klart, är inte i ett kaos längre. Mycket har hänt under hösten hittills och jag ser fram emot vintern, vem vet – jag kanske fortsätter att förändras, kanske till och med utvecklas?

Känner mig tacksam över att jag har så bra Människor omkring mig, både i köttvärlden och cyberrymden, som står ut med mig i mitt kaos och stöttar mig när jag sviktar.

Och inser att Livet väntar på mig – just nu i detta ögonblick.


Sådant samtal

september 1, 2016

Vissa samtal med nära Väninna går rakt in i det innersta. Får frågorna att hopa sig, får en del av svaren att kännas så långt borta medan andra svar blir så självklara.

Vissa samtal med nära Väninna går rakt in i det innersta. Får tankarna att snurra runt, hjärtat att snörpas ihop och ibland, ibland skänker sådana samtal djupa insikter.

Vissa samtal med nära Väninna går rakt in i det innersta. Det är som om ett magiskt skimmer av välvilja, äkthet och ärlighet omger samtalet.

Det är inte alla förunnat med sådana samtal här i Livet.

Sådant samtal har jag haft i kväll.


En vacker gåva

augusti 23, 2016

Vaknar till efter en dryg timmes sömn. I den sömndruckna vakenheten blandas dröm och verklighet och plötsligt förstår jag. Insikten sprider sig som en värme i kroppen och jag blir klarvaken.

Helt plötsligt förstår jag att hudlösheten som jag levt i har gett mig möjligheten att se mig själv som jag är. Förstå vem jag är. Och vad jag kan förändras till. Vad jag har förändrats till.

Känsla av att jag har fått en vacker gåva.


Älskansvärd igen?

augusti 20, 2016

Vaknade före sex i morse, blev lite irriterad först men insåg sedan att jag faktiskt fick en hel lång dag och började dagen med en löptur. Jag kan ju faktiskt springa fortfarande, knät är inte slut. Det gör bara ont.

Resten av dagen har flutit på med en hel del trevligheter. Jag får nya impulser och känner hur jag förändras i varandet. Vaknar till, hittar glädjen och lusten igen. Mina Människor omkring mig visar mig vänlighet och omtänksamhet och jag känner mig priviligerad och tacksam av att ha sådana Människor omkring mig.

Det kan ju hända att jag en vacker dag känner mig älskansvärd igen.


Livet återvänder

augusti 17, 2016

Har sovit dåligt senaste veckorna, vaknat flera gånger per natt och varit vaken en timme eller två. Klarvaken. Arg. Ledsen. Arg, arg, arg! Trött så in i norden, men inte kunnat somna om. Insomningspiller har bara gett mig några timmars sömn, sedan har jag vaknat.

Men det vände denna veckan. Helt plötsligt har jag somnat jag utan större problem och om jag vaknar på natten – vilket jag nästan alltid gör och alltid har gjort – så somnar jag om gott igen.

Jag tror att Livet återvänder till mig igen.


Känsla av tacksamhet

juli 25, 2016

Dagen har varit fylld av små vänliga ting – en löptur där Store Lilleman och jag sprang åt var sitt håll och möttes på halva rundan, en god lunch, bad i sjö i härligt hällregn och några promenader med den Vilda Vovven och Människan. Tystnad och stillhet, samtal med Människan om viktigt och flamsigt.

En känsla av tacksamhet kommer över mig.

Små ting

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet —
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma —
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.
Karin Boye


Livet bär

oktober 30, 2015

Allhelgona-afton, Halloween.

För fem år sedan, just Allhelgonahelgen blev min Älskade inlagd på onkologen. Vi låg där i hans smala säng och tittade ut genom fönstret som vette mot gamla kyrkogården där alla gravar var smyckade med ljus och lyste upp novembermörkret. Vi låg där i hans smala säng och tittade på teven som sände en massa program om döden i olika kulturer. Vi låg där i hans smala säng och talade om hans kommande död. Vad han trodde döden var. Om han var rädd och för vad i sådana fall.

Vi talade om döden. Stilla med långa tysta pauser emellan våra ord. Lite gråt som blandades med komplicerade ordskämt som vi kiknade åt. Men vi talade också om hans död och vad som skulle bli efter hans död. Han hade ju så gärna velat vara med på Dotterns examen. Och han sa till mig att mitt liv först skulle bli för djävligt, men att jag skulle så småningom börja leva igen. Att jag skulle hitta någon ny man att leva med, det var han övertygad om. Jag som knappt vågade, nä ville inte, tänka tanken att han skulle dö, jag ville ju leva med honom! Jag var skräckslagen inför framtiden, utan honom. Han mer stoisk och lugn inför sin död. Ibland undrar jag – gav jag honom inte utrymme nog att sörja.

Och nu, fem år efteråt.

Så annorlunda mitt Liv är nu.  Jag tänder ett ljus på balkongen och minns min Älskade, på Allhelgona-aftonen. Så annorlunda mitt Liv är nu. Jag lever i självsamhet och Dottern är gift i USA. En ny man har kommit in i mitt Liv och ger mig kärlek och meningsfullhet. Jag har funnit en ny ro i min självsamhet och en stor glädje och kärlek i tvåsamheten. Jag trodde inte jag kunde känna så mycket igen, någonsin. Det är annorlunda nu, det är det. Men det är annorlunda på ett bra sätt.

Och nu, fem år efteråt känns det som om mitt liv återigen bär mig.

Jag har ett bra Liv.