Lonesome Runners lov(e)

november 13, 2016

Var till Göteborg i helgen. Bokrelease för Lonesome Runners bok Några varv runt jorden, bara. Det är ett femtiotal Lonesome Runners som har skrivit om löpning, ett kapitel var. En bok som spretar åt alla håll, precis som vi människor. En del kapitel berör inte mig, vissa kapitel får ögonen att tåras, andra göder min lust att springa och en del får mig att skratta högt. En härlig bok skriven av härliga människor som springer.

Människor som jag träffade igår. Som jag egentligen inte känner, men ändå känner så väl. Vi har ju umgåtts i cyberrymden på Facebook där Lonesome Runners har funnits som klubb sedan 4:e juli 2009. Det är en sällsynt trevlig Facebook-klubb, det är ytterst sällan som någon är elak eller mästrande. Alla får vara med – så länge man springer, eller åtminstone försöker springa. Alla får peppning, lika mycket vare sig en springer sin första kilometer utan att stanna eller precis har tagit sig igenom ett ultralopp på 20 mil. Där ingen sak som berör löpning är oviktig, allt från snörning av skorna till strikta löpscheman och styrketräningsråd diskuteras – ofta med massor av humor.

Jag åkte alldeles Lonesome till Göteborg till bokreleasen igår och var lite, lite orolig för att jag kanske inte skulle ha någon att prata med, någon att mingla med – att jag skulle vara Lonesome på riktigt. Och så fel jag fick – jag fick lyssna och prata hela dagen och kvällen! Trevliga samtal om löpning, om skor och skador, men också om andra ting som nästan berörde löpning. Om årets Nobelpris i litteratur, om filmer, om snusning, om slivovic och andra världsliga saker.

Jag är fortfarande full av glädje och välbehag efter gårdagen. Fick så mycket input, så mycket vänlighet, så mycket nya möten, så många härliga människor!

Lonesome Runners – världens största och bästa löparklubb!


Svart Mamba

september 12, 2016

Nytt kylskåp inhandlat idag – det gick på 10 minuter. Många pengar gick det åt, men å andra sidan var det redan nästan inplanerat i budgeten. Nästan alltså, jag hadet tänkt att vänta till nästa höst, men f-nskapet följde inte min plan. Det fanns inte så mycket att välja på med måtten som mitt kylskåpshål klarar – och det finns inte utrymme för skåpet någon annanstans än där den har stått. En centimeter högre och jag hade fått riva ett skåp … och det har jag definitivt inte lust med. Vill bli klar med köket och matsalen nu, få upp det sista också.

Kvällen har tillbringats tillsammans med Trevligt Sällskap, har sett filmen Kill Bill igen – säkert 100:e gången – men nu på en lite större skärm och med fantastiskt ljud. Jag bara älskar den filmen, så mycket blod och vackert våld. Och musiken. Underbar musik, jag blir så lycklig av att få höra musiken i en bra anläggning. Dessutom är det kul med en kvinnlig hjälte som klarar allt.

Jag vill också vara en Svart Mamba.


Plats för det nya

augusti 8, 2016

En svart rand idag, en bred en.

Känner mig labil, pendlar mellan galenskap och mera galenskap. Ena stunden galen, nästa ångrar jag min galenskap och blir ännu mer galen.

Far som ett jehu och slänger saker, springer runt i ett kaos. Rensar i garderober, rensar i mail, bland foton, bland konton. Bort. Bort. Bort med allt!

Och så stannar jag upp och läser, hittar något som jag aldrig läst förut.

Nya vägar

Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.

Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.

Liv är det som väntar,
det man ej kan veta…
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!

Karin Boye

Jag behöver plats för det nya.


DONBASS!

augusti 2, 2016

Mitt känslotillstånd nu. Kan inte se mig mätt på den här. Jag förstår inga ord, men intensiteten är underbar!

 

DONBASS!
(Och här finns förklaringen till ordet)


Ultralopp framför mig

juli 22, 2016

Jag ska ut på Livets ultralopp, igen. Inget millopp, ingen halvmara, ingen marathon – det är ju bara till för amatörer. Jag är ju professionell, har gjort det några gånger, vet vad jag har framför mig.

Så nu har jag ett ultralopp framför mig, i öken, i berg, i sumpmark. På några ställen är det fin asfalt, lite utför ibland. Men det blir långt. Det kommer att göra ont, jag kommer att misströsta, jag kommer att falla och försöka leta efter följebilen, men supporten kommer inte låta mig att bryta.

Jag har den bästa supporten; jag har mina Vänner. De lyssnar, de ser. De väjer inte för min smärta, låter mig inte smita undan. De ställer de rätta frågorna och svarar på mina undringar. De stöttar mig, de finns alltid där. Mina Vänner.

En dag kommer jag i mål. Med skavsår och ömmande muskler. Det gäller bara att uthärda.

Muskelmassan krymper
när man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.

Kristina Lugn

 


En perfekt ledig dag

juni 6, 2013

Promenerade sakta mak till stan efter en lång förmiddag med en liter kaffe, sedan vidare till Boulognern där jag avnjöt frukost i form av en liten smakportion tjälknul med surkålssallad och tittade på en massa folk som viftade med svenska flaggor. Fortsatte till Konstcentrum för att checka den senaste utställningen, som dock inte var i min smak men helt okej.

Bytte om och stack till Fjärran Höjder och solade. Retade mig vansinnigt på att de hade reklamradio i högtalarna, men hittade mina hörlurar och lyssnade på The Deer Tracks istället, då gick det bättre. Pratade träning i allmänhet och karate i synnerhet med en karateka som råkade vara där samtidigt med mig och insåg alltför sent att solen faktiskt brände – nu bränner axlarna rätt bra, har jag otur kommer de att bränna inatt också.

Tog sedan cykeln och cyklade från ena affären till den andra i jakten på allt jag behöver. Börjar ju bli kräsen, köttet handlas i en butik, glassen i annan och kattmaten i tredje. Räknade ut att det blev närapå 2 mils cykling, bara sådär att jag knappt märkte det!

Nu väntar Åsa Nilsonnes En passande död – en lite annorlunda bok, handlar om en kvinna som får diagnosen Alzheimer och beslutar sig för att arrangera sin död – utan att för den skull begå självmord. Hon beskriver hur det kan tänkas vara när sjukdomen sätter in, när glömskan kommer och det dagliga livet blir jobbigare och jobbigare. Ska bli intressant att se hur hon får till det.

Det känns som en alldeles perfekt ledig dag.


Surrealistisk morgon

maj 16, 2013

Lite jet-laggad är jag nog – vaknade strax före tre och har legat och läst Leif GW Perssons Gustavs grabb ett par timmar. Jag hade lite tveksamheter innan jag började läsa – jag har inte klarat av hans senaste kriminalromaner alls – men denna bok är klart läsvärd. Hans språk är, som vanligt, otroligt rikt, det är ett nöje att läsa. Han berättar med en vacker svenska, med lite svart, ironisk humor men ändå med värme. Helt klart en mycket läsvärd bok – om du inte har läst den, gör det!

Jag läser hans bok som e-bok på min läsplatta, men jag tror nog att jag vill ha den som inbunden i min bokhylla, det är en bok som jag säkert vill bläddra i och läsa i flera gånger. Det där med att bläddra och ströläsa lite här och där är ju inte lika enkelt på en läsplatta, det är inte alls lika enkelt att gå tillbaka några sidor och så fram igen. Läsplattan har ju också nackdelen att jag inte känner hur mycket det är kvar av boken utan jag måste titta på antalet sidor – ibland har jag blivit jättebesviken när boken helt plötsligt har tagit slut! När man läser en pappersbok så känns det ju hur mycket bok man har läst och hur mycket det är kvar. Däremot är det ju betydligt besvärligare att läsa en pappersbok med fler än 300 sidor i sängen – de tenderar ju att bli rätt tunga – och vid resor är ju läsplattan överlägsen, speciellt om man som jag har ett fodral med belysning. Jag upplever ofta att när man ligger i människors gästrum, eller på hotell, att det inte finns någon bra läsbelysning vid sängen, då är läsplattans lampa perfekt!

Den här morgonpiggheten som jag befinner mig i nu är lite märklig, jag njuter i fulla drag av att vara pigg när solen går upp – det hör ju inte till vanligheterna. Visserligen har jag väl sett soluppgångar förr, men då har jag inte hunnit gå och lägga mig. Så jag har tagit vara på efternatten och morgonen; läst och till och med bakat! Tänk om jag kunde vakna pigg varenda morgon, tänk att vakna och vilja gå upp på morgonen istället för att svärandes och halvt gråtandes stappla in i duschen varje morgon.

Men det känns lite surrealistiskt att baka före fem, det gör det allt. Det är nog bäst att gå och lägga sig en stund igen, för säkerhets skull.


Läs-semester

maj 8, 2013

Och vad ska jag skriva om? Det händer ju ingenting nu, jag har underbart händelselösa semesterdagar då jag bara äter, solar, umgås med Dottern och Amerikanen och läser en hel del.

Böcker jag läst; Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar, Konsten att tala med en änkling och Boken om Joe – alla lika fulla av svart humor, precis så där att man fnissar ibland. Den första läste jag på flyget över Atlanten, de andra två vid poolen. Det är väl inga litterära mästerverk, däremot väldigt fulla av dråpliga händelser berättade med en härlig, svart humor.

Därefter läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 – Sjukdomen – lika bra som den första, dock visste jag ju mer nu eftersom teveserien sändes i höstas. Men det var skakande läsning och jag mindes hur rädda vi var för AIDS, hur vi diskuterade smittspridning och hur kvällspressen brännmärkte de HIV-smittade.

På kvällarna har jag roat mig med Richard Dawkins Så gick det till – en resa i evolutionens spår, perfekt kvällsläsning, ett kapitel åt gången. Jag har ju läst någon av hans tidigare böcker också, bla Illusionen om Gud, som jag gillade mycket. Den här boken är dock lite, lite väl invecklad ibland, känns det som – en massa om namn på fossiler som jag inte orkar ta in – men boken fungerar bra som kvällsläsning.

Nu står Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen på tur, därefter blir det Christian Gidlunds I kroppen min – en ung mans berättelse om sin sjukdom och nära förestående död.

Har jag nämnt att jag läser rätt mycket?

 


Läser igen!

maj 3, 2013

Började dagen med en löptur, talade om för kroppen att det minsann inte var något morgonpass eftersom det var eftermiddag i Sverige. Det gick riktigt bra – 40 minuter sammanlagt på asfalt och lite öken. Värmen hade inte hunnit bli allt för besvärande, det var bara kring 25°C vid 8-tiden i morse. Det är lite väl varmt att springa på eftermiddagen då temperaturen ligger kring 35°C.

Här sprang jag

Här sprang jag

En stund i poolen och lite läsning i solen fulländade förmiddagen – sen blev jag tvungen att gå in, jag nös och ögonen började rinna. Först trodde jag att jag hade fått en förkylning, men det är nog allergi för jag blev bättre inomhus, speciellt efter intag av antihistaminer.

När Dottern kom hem från skolan drog vi iväg och unnade oss både pedi- och manikyr på en salong som drivs av asiat-amerikaner. Jag har lite svårt att hänga med i språket här, än svårare blir det när det talas asiatisk-engelska – jag fattar noll! Men Dottern översatte, så jag fick rätt färg på tånaglarn utan några blommor på. Ett Starbucksbesök gjorde eftermiddagen än mer trevlig, trots att jag fick brain freez när jag drack min Mocca Frappucino alltför snabbt.

Färg på tånaglarna

Färg på tånaglarna

Avslutade dagen med lite hämtmat från Panda Express – det är snabbmat som bäst; spänstiga grönsaker och välkryddade kött- och kycklingrätter och till mycket bra priser!

Känner mig nöjd och belåten med dagen, har till och med läst ut en bok och börjat med nästa – det var evigheter sedan jag hade ro att läsa så bra som nu. Senaste åren har det bara blivit kvällsläsning, det är nog flera år sedan jag läste så intensivt som senaste två dagarna, jag tror jag tappade förmågan då när min Älskade blev sjuk, all skönlitteratur miste sin tjusning då. Sedan dess har jag i princip bara läst biografier och facklitteratur, i små doser på kvällarna.

Men nu känns skönlitteratur riktigt trevligt igen, kan det vara så att Livet börjar återvända på riktigt nu?


The Deer Tracks

april 14, 2013

De The Deer Tracks inledde med ett lockrop från urhavet, det gick rakt in i min själ. Det var mäktigt, dovt och svart men ändå sprött och vackert. De fortsatte sedan en ynka halvtimme bara, men jag njöt varje sekund! Det är märkligt vad deras musik berör mig, ändå kan jag inte för mitt liv återkalla musiken i minnet, bara känna förtrollningen i sinnet. Kakafoni, melodi, rytm, röster, gester. Känsla. Känsla.

Jag lyssnade också på Min Stora Sorg – en ung kvinna, Ann-Sofie Lundin som sjunger …visor … på ett annorlunda, elektroniskt sätt. Jag gillade henne, mycket. Om det är fult att må så här, då är jag ful, då är jag ful..

Men The Deer Tracks.

The Deer Tracks går rakt in i min själ.