Lonesome Runners lov(e)

november 13, 2016

Var till Göteborg i helgen. Bokrelease för Lonesome Runners bok Några varv runt jorden, bara. Det är ett femtiotal Lonesome Runners som har skrivit om löpning, ett kapitel var. En bok som spretar åt alla håll, precis som vi människor. En del kapitel berör inte mig, vissa kapitel får ögonen att tåras, andra göder min lust att springa och en del får mig att skratta högt. En härlig bok skriven av härliga människor som springer.

Människor som jag träffade igår. Som jag egentligen inte känner, men ändå känner så väl. Vi har ju umgåtts i cyberrymden på Facebook där Lonesome Runners har funnits som klubb sedan 4:e juli 2009. Det är en sällsynt trevlig Facebook-klubb, det är ytterst sällan som någon är elak eller mästrande. Alla får vara med – så länge man springer, eller åtminstone försöker springa. Alla får peppning, lika mycket vare sig en springer sin första kilometer utan att stanna eller precis har tagit sig igenom ett ultralopp på 20 mil. Där ingen sak som berör löpning är oviktig, allt från snörning av skorna till strikta löpscheman och styrketräningsråd diskuteras – ofta med massor av humor.

Jag åkte alldeles Lonesome till Göteborg till bokreleasen igår och var lite, lite orolig för att jag kanske inte skulle ha någon att prata med, någon att mingla med – att jag skulle vara Lonesome på riktigt. Och så fel jag fick – jag fick lyssna och prata hela dagen och kvällen! Trevliga samtal om löpning, om skor och skador, men också om andra ting som nästan berörde löpning. Om årets Nobelpris i litteratur, om filmer, om snusning, om slivovic och andra världsliga saker.

Jag är fortfarande full av glädje och välbehag efter gårdagen. Fick så mycket input, så mycket vänlighet, så mycket nya möten, så många härliga människor!

Lonesome Runners – världens största och bästa löparklubb!


En perfekt ledig dag

juni 6, 2013

Promenerade sakta mak till stan efter en lång förmiddag med en liter kaffe, sedan vidare till Boulognern där jag avnjöt frukost i form av en liten smakportion tjälknul med surkålssallad och tittade på en massa folk som viftade med svenska flaggor. Fortsatte till Konstcentrum för att checka den senaste utställningen, som dock inte var i min smak men helt okej.

Bytte om och stack till Fjärran Höjder och solade. Retade mig vansinnigt på att de hade reklamradio i högtalarna, men hittade mina hörlurar och lyssnade på The Deer Tracks istället, då gick det bättre. Pratade träning i allmänhet och karate i synnerhet med en karateka som råkade vara där samtidigt med mig och insåg alltför sent att solen faktiskt brände – nu bränner axlarna rätt bra, har jag otur kommer de att bränna inatt också.

Tog sedan cykeln och cyklade från ena affären till den andra i jakten på allt jag behöver. Börjar ju bli kräsen, köttet handlas i en butik, glassen i annan och kattmaten i tredje. Räknade ut att det blev närapå 2 mils cykling, bara sådär att jag knappt märkte det!

Nu väntar Åsa Nilsonnes En passande död – en lite annorlunda bok, handlar om en kvinna som får diagnosen Alzheimer och beslutar sig för att arrangera sin död – utan att för den skull begå självmord. Hon beskriver hur det kan tänkas vara när sjukdomen sätter in, när glömskan kommer och det dagliga livet blir jobbigare och jobbigare. Ska bli intressant att se hur hon får till det.

Det känns som en alldeles perfekt ledig dag.


Surrealistisk morgon

maj 16, 2013

Lite jet-laggad är jag nog – vaknade strax före tre och har legat och läst Leif GW Perssons Gustavs grabb ett par timmar. Jag hade lite tveksamheter innan jag började läsa – jag har inte klarat av hans senaste kriminalromaner alls – men denna bok är klart läsvärd. Hans språk är, som vanligt, otroligt rikt, det är ett nöje att läsa. Han berättar med en vacker svenska, med lite svart, ironisk humor men ändå med värme. Helt klart en mycket läsvärd bok – om du inte har läst den, gör det!

Jag läser hans bok som e-bok på min läsplatta, men jag tror nog att jag vill ha den som inbunden i min bokhylla, det är en bok som jag säkert vill bläddra i och läsa i flera gånger. Det där med att bläddra och ströläsa lite här och där är ju inte lika enkelt på en läsplatta, det är inte alls lika enkelt att gå tillbaka några sidor och så fram igen. Läsplattan har ju också nackdelen att jag inte känner hur mycket det är kvar av boken utan jag måste titta på antalet sidor – ibland har jag blivit jättebesviken när boken helt plötsligt har tagit slut! När man läser en pappersbok så känns det ju hur mycket bok man har läst och hur mycket det är kvar. Däremot är det ju betydligt besvärligare att läsa en pappersbok med fler än 300 sidor i sängen – de tenderar ju att bli rätt tunga – och vid resor är ju läsplattan överlägsen, speciellt om man som jag har ett fodral med belysning. Jag upplever ofta att när man ligger i människors gästrum, eller på hotell, att det inte finns någon bra läsbelysning vid sängen, då är läsplattans lampa perfekt!

Den här morgonpiggheten som jag befinner mig i nu är lite märklig, jag njuter i fulla drag av att vara pigg när solen går upp – det hör ju inte till vanligheterna. Visserligen har jag väl sett soluppgångar förr, men då har jag inte hunnit gå och lägga mig. Så jag har tagit vara på efternatten och morgonen; läst och till och med bakat! Tänk om jag kunde vakna pigg varenda morgon, tänk att vakna och vilja gå upp på morgonen istället för att svärandes och halvt gråtandes stappla in i duschen varje morgon.

Men det känns lite surrealistiskt att baka före fem, det gör det allt. Det är nog bäst att gå och lägga sig en stund igen, för säkerhets skull.


Läs-semester

maj 8, 2013

Och vad ska jag skriva om? Det händer ju ingenting nu, jag har underbart händelselösa semesterdagar då jag bara äter, solar, umgås med Dottern och Amerikanen och läser en hel del.

Böcker jag läst; Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar, Konsten att tala med en änkling och Boken om Joe – alla lika fulla av svart humor, precis så där att man fnissar ibland. Den första läste jag på flyget över Atlanten, de andra två vid poolen. Det är väl inga litterära mästerverk, däremot väldigt fulla av dråpliga händelser berättade med en härlig, svart humor.

Därefter läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 – Sjukdomen – lika bra som den första, dock visste jag ju mer nu eftersom teveserien sändes i höstas. Men det var skakande läsning och jag mindes hur rädda vi var för AIDS, hur vi diskuterade smittspridning och hur kvällspressen brännmärkte de HIV-smittade.

På kvällarna har jag roat mig med Richard Dawkins Så gick det till – en resa i evolutionens spår, perfekt kvällsläsning, ett kapitel åt gången. Jag har ju läst någon av hans tidigare böcker också, bla Illusionen om Gud, som jag gillade mycket. Den här boken är dock lite, lite väl invecklad ibland, känns det som – en massa om namn på fossiler som jag inte orkar ta in – men boken fungerar bra som kvällsläsning.

Nu står Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen på tur, därefter blir det Christian Gidlunds I kroppen min – en ung mans berättelse om sin sjukdom och nära förestående död.

Har jag nämnt att jag läser rätt mycket?

 


Läser igen!

maj 3, 2013

Började dagen med en löptur, talade om för kroppen att det minsann inte var något morgonpass eftersom det var eftermiddag i Sverige. Det gick riktigt bra – 40 minuter sammanlagt på asfalt och lite öken. Värmen hade inte hunnit bli allt för besvärande, det var bara kring 25°C vid 8-tiden i morse. Det är lite väl varmt att springa på eftermiddagen då temperaturen ligger kring 35°C.

Här sprang jag

Här sprang jag

En stund i poolen och lite läsning i solen fulländade förmiddagen – sen blev jag tvungen att gå in, jag nös och ögonen började rinna. Först trodde jag att jag hade fått en förkylning, men det är nog allergi för jag blev bättre inomhus, speciellt efter intag av antihistaminer.

När Dottern kom hem från skolan drog vi iväg och unnade oss både pedi- och manikyr på en salong som drivs av asiat-amerikaner. Jag har lite svårt att hänga med i språket här, än svårare blir det när det talas asiatisk-engelska – jag fattar noll! Men Dottern översatte, så jag fick rätt färg på tånaglarn utan några blommor på. Ett Starbucksbesök gjorde eftermiddagen än mer trevlig, trots att jag fick brain freez när jag drack min Mocca Frappucino alltför snabbt.

Färg på tånaglarna

Färg på tånaglarna

Avslutade dagen med lite hämtmat från Panda Express – det är snabbmat som bäst; spänstiga grönsaker och välkryddade kött- och kycklingrätter och till mycket bra priser!

Känner mig nöjd och belåten med dagen, har till och med läst ut en bok och börjat med nästa – det var evigheter sedan jag hade ro att läsa så bra som nu. Senaste åren har det bara blivit kvällsläsning, det är nog flera år sedan jag läste så intensivt som senaste två dagarna, jag tror jag tappade förmågan då när min Älskade blev sjuk, all skönlitteratur miste sin tjusning då. Sedan dess har jag i princip bara läst biografier och facklitteratur, i små doser på kvällarna.

Men nu känns skönlitteratur riktigt trevligt igen, kan det vara så att Livet börjar återvända på riktigt nu?


En bra känsla

november 22, 2012

Var och lyssnade på Anna Jansson på biblan idag, som jag bestämde igår. Det är alltid intressant att lyssna på en författare och dennes tankar – hur hen tänker vid skrivandet och hur karaktärer kan byggas upp. Anna berättade och läste lite ur sin senaste bok När skönheten kom till Bro och naturligtvis måste jag bara läsa den. Synd att inte alla hennes böcker finns som e-böcker, jag skulle gärna vilja läsa dem på det sättet. Jag har bara läst en eller två av hennes deckare om Maria Wern, som huvudpersonen i böckerna heter, men nu tänkte jag ta mig igenom alla. Hon skriver även böcker för barn och en del studielitteratur om etik för vården – alltså en rätt heltäckande författare, det ska bli spännande att ta till sig hennes böcker nu när jag har fått lyssna på henne.

Under middagen efter föreläsningen diskuterade vi böcker – och livet, så där som det kan bli när fyra kvinnor i medelåldern träffas. Det kan bli så trevliga samtal under sådana förutsättningar och det är så härligt när alla är villiga att samtala, inte föreläsa eller debattera. När jag blir lyssnad på och när jag får lyssna till intressanta synpunkter.

Etik och deckare går väldigt bra ihop; i en bok där grova brott begås och där människornas beteende granskas kan ju vara utmärkta för att sätta igång ens eget tänkande om vad som är rätt och fel – och ibland komma fram till att det kanske inte finns något som är rätt eller fel. Jag brukar gilla deckare där människorna, även bovarna, är mångfacetterade och har alla mänskliga egenskaper, böcker där man till och med kan känna viss sympati – eller medlidande – med förövaren.

Därför tyckte jag att exempelvis Hypnotisören av Kepler var helt värdelös – det var bara en massa våld, detaljerat beskrivet, men förövaren var totalt frånvarande och inte ens i slutet fick man någon slags känsla för varför detta hade skett. Jag vill att en bok lämnar tankar, får mig att fundera över varandet, inte bara beskriver skeendet.

En bra bok ska lämna en känsla efter sig. Den här kvällen lämnade en bra känsla efter sig.


Läs Gardells bok!

augusti 14, 2012

I natt har jag läst Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Jag kunde bara inte släppa den, jag måste vidare hela tiden, till tonerna av Queen och Freddie Mercury som jag återfann igår. Freddie Mercury som dog i sviterna av AIDS i november 1991, bara ett dygn efter att han hade officiellt bekräftat att han hade AIDS – det var ju fortfarande så skamfyllt.

Gardells bok är en berättelse om bögars liv i Stockholm i början av 80-talet. Då, som nu, reste unga män till huvudstaden för att få vara sig själva, bort från inskränkhetens småstäder. Bort från de som ansåg homosexualitet vara en sjukdom, en styggelse, något man skulle äcklas åt. Dessa unga män reste till Stockholm och levde ut sin sexualitet, i likasinnades närvaro. Unga män var hett eftertraktade. Snabba avsugningar, i bilar, i buskar, pissoarer. Mystiska klubbar. Äldre som tog hand om nykomlingar, äldre som utnyttjade nykomlingar – alla de sorter fanns. Och den mystiska sjukdomen som kom, men som inte riktigt fanns ännu …

Gardell beskriver dessa mäns vanlighet i all den utanförskap de befinner sig i. Han beskriver dom kärleksfullt, från barndomens utanförskap till homosexualitetens gemenskap går deras väg. Gardell skiftar mellan nu och då, mellan nu och sedan och han gör det i precis rätt ögonblick – han har känsla för tajming! Jag kunde inte släppa den när jag väl hade börjat och jag ser fram emot de två kommande.

Mig berör boken även på ett personligt plan, jag har nära som jag redan på 70-talet lärde känna som homosexuella. Det var hysch, hysch då, mycket mer än vad det är idag. Homosexualitet var faktiskt klassad som sjukdom ända till 1979 i Sverige – jag minns debatterna och jag förundrades då också. Hur mina vänners kärlek kunde vara en sjukdom, det var obegripligt. Och när jag läser Gardells beskrivning om hur det kunde gå till i Stockholm på den tiden önskar jag att åtminstone någon av de som jag kände hamnade rätt, att de inte bara blev utnyttjade. För visst har jag hört dom berätta om Bögringen, de olika klubbarna, drogerna och det vilda livet i parkerna. Hur de skaffade pengar, sprit och cigaretter. Fast jag ville nog inte höra allt, orkade inte ta in det. Men Gardell berättar om det. Han berättar kärleksfullt om det, utan att förhärliga, utan att fördöma.

Gardell har skrivit en jävligt bra bok. Läs den! Den finns även nedladdningsbar som e-book och som ljudbok.


Tacksamhet är en behaglig känsla

juni 24, 2012

Efter en rekommendation av Ken The Swede köpte jag Katerina Janouchs bok Anhörig. Jag hade ju hört talas om den boken tidigare, men tänkte att den var som alla andra böcker om alkoholism och anhöriga – och jag har läst massor av sådana böcker. Men den har något speciellt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men något är det. Är det för att jag känner igen mig i hennes berättelse, hennes berättelse väcker mina gamla känslor till liv igen? Någonting extra har den, helt klart. Hon beskriver sina känslor så naket, både sitt hat, men också kärleken som ändå fanns där, hela tiden. Och jag minns. Minns min egen tid med alkoholen och minns tiden då jag valde bort alkoholen, vilket Dotterns far inte gjorde. Och jag minns känslorna, som Katerina beskriver så väl.

Det besinningslösa hatet, mitt i maktlösheten, man känner mot mannen som ligger där, stinkande, snarkande och omöjlig att väcka. Jag minns hur jag själv ville slå ihjäl mitt ex, strypa honom, massakrera honom. Sättet att leta efter tecken på att han har druckit. Hoppet om att det kanske ändå blir bra den här gången. Rastlösheten dagarna innan fyllan. Dagen efter irritationen. Det är så mycket som jag känner igen mig i, trots att mitt ex dock inte var fullt så nedgången som Richard i berättelsen. Det är så mycket som hon väcker inom mig om mitt eget missbruk, tankarna som ständigt kretsade kring nästa glas vin även under de nyktra dagarna, alkoholen som fanns närvarande vare sig jag drack eller inte. Hon väcker även mina barn-känslor, från en barndom där alkoholen flödade vid alla helger och sammankomster och formade oss barn också till att tro att alkohol var nödvändigt för att fira någonting.

Men hon väcker också min tacksamhet, tacksamhet till Livet. Tacksamhet över att jag sedan träffade en man vars liv inte styrdes av alkohol. En man som valde att aldrig dricka när jag var närvarande, bara för att han inte ville stinka alkohol i samma säng som jag, utan att han för den delen på något sätt offrade sig. Först trodde jag ju det, att han gjorde det för min skull, att han offrade sig, men till slut insåg jag att så gör människor i vilkas liv alkohol inte betyder något. Det var bara självklart för honom att inte dricka i mitt sällskap. Han drack med arbetskamrater när han var ute på resa, han kunde till och med bli lite berusad då, berättade han för mig. Men under de dryga sex åren vi fick tillsammans drack han aldrig när han var i mitt sällskap. Han ville vara skärpt och sitt riktiga jag när han var med mig. Han lärde mig hur människor kan vara, hur människor utan alkoholproblem förhåller sig till drickandet.

Hennes bok väcker min tacksamhet till Livet. Livet som har gett mig så mycket erfarenheter, både smärta och glädje. Livet har varit vänligt mot mig, tumlat runt mig ibland rätt hårdhänt, men det har alltid kommit något bra ur det mesta som har hänt.

Tacksamhet är en behaglig känsla att leva i.


Tomorrow is another day

april 22, 2012

Det är tunga nätter nu – jag vaknar fem-sex gånger och går upp. Hittar inte ro. Hittar inte stillheten. Drömmarna är sårande, skrämmande och onda. När morgonen kommer är dock sängen det bästa som finns och jag har oerhört svårt att komma upp.

Det gäller att komma ihåg att detta inte varar för evigt.
Det gäller bara att orka en dag till.

After all … tomorrow is another day, eller imorgon är åter en dag som det står i den svenska versionen.


Trollhares bok

mars 23, 2012

Jag har läst Immanuel Trollhare Brändemos bok Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob. Jag ”känner” Immanuel sedan Aftonbladet-bloggtiden, alltså sedan många år tillbaka. Jag har följt honom under åren som han har gjort sin könskorrigering, följt honom på bloggen alltså, vi har aldrig träffats AFK. Och nu har han skrivit en bok. En självbiografi, som inte bara är en självbiografi utan också en aspis-antropologs studier av människoskapet, hur människor fungerar och vilka regler som styr dem.

För hen är ju ingen människa, hen ser bara ut som en människa. Inte är hen en han, inte en hon heller. Varför ska hen gå på toaletten med en symbol på en kjolklädd människa – hen har ju byxor på sig. Immanuels funderingar kring människoskapet är ibland dråpliga, men ur dråpligheterna skymtar man en människas förtvivlade försök att förstå. Förstå hur världen och människorna är beskaffade. Vad är det som styr människornas beteende.  Immanuel studerar mänskligheten och sätter upp regler för sig själv, regler som ska hålla ordning på hans liv så att han också kan uppträda som människa och inte bli avslöjad.

Regel 124 – Det viktigaste är att hindra ondskan från att lämna min mun. När jag kommer till denna regel i mitt läsande, då känns det som om mitt hjärta brister. Jag får svårt att andas när jag tänker på alla människor, som likt Immanuel tror att de är onda och demoniska bara för att de inte passar in i mallen. Att det är fel på dem. När det är vi, neurotyperna som inte kan se utanför vår egen lilla sfär, som inte vågar se det som inte passar in.

Immanuel beskriver också hur han till slut förstår att han har Aspergers och att han inte är en Sigrid, utan en Immanuel, tyvärr i Sigrids kropp. Han beskriver den mödosamma vägen att bli trodd … och dessa helt inkompetenta kontaktpersoner  och boendestödjare som han får stå ut med, som trycker till honom, som vägrar att kalla honom Immanuel, som försöker fostra honom istället för att stödja, som vägrar att se någon annan värld än sin egen.

Immanuels bok är en bok som alla neurotyper borde läsa, speciellt de som jobbar med människor. Det är en stark berättelse om en aspis som är en transperson som är en människa. Den är välskriven med ibland riktig underbara nya ord; nedmärksamhet, kvinnoskap, människoskap för att nämna några. För han är bra på ord, Immanuel. Kommunikation via skriven text är han mycket bra på och det är ett flyt i texten trots att det förekommer regler och kursiveringar, det är en spännande bok, man vill hela tiden veta hur det går, hur det slutar.

Jag köpte två exemplar av boken och det är jag glad för – nu har jag en jättefin present att ge till en av mina vänner! Boken finns att köpa på Andet utbildning och förlag, skynda dig att köpa den innan den tar slut.

Den får sex Ninjor av fem möjliga.

Läs även andra bloggares åsikter om ,