Livet väntar ju!

oktober 11, 2016

Sitter på tåget till Uppsala och borde förbereda mig inför dagens studier, men hjärnan segar fortfarande, trots promenaden till stationen. Snoozade i morse istället för att kliva upp när klockan ringde. Hade lagt fram löpkläderna och hade en plan på att springa men det sket sig, det var alldeles för skönt i sängen.

Studierna går skapligt, har fått godkänt på uppgifterna hittills och jag upptäckte att det bara var tvågradig betygsskala – godkänt eller icke godkänt – det innebär att jag inte behöver anstränga mig så mycket utan hålla mig till ”good enough”. Precis lagom nu, jag kan bli lite irriterad av att ha ett väl godkänt att klara… det kräver ju lite mer ansträngning. Och jag vill ju inte anstränga mig i onödan.

Det känns som om jag är på god väg tillbaka till mitt normala jag. Förändrad, ja – men lugnet har återkommit och jag kan återigen tänka klart, är inte i ett kaos längre. Mycket har hänt under hösten hittills och jag ser fram emot vintern, vem vet – jag kanske fortsätter att förändras, kanske till och med utvecklas?

Känner mig tacksam över att jag har så bra Människor omkring mig, både i köttvärlden och cyberrymden, som står ut med mig i mitt kaos och stöttar mig när jag sviktar.

Och inser att Livet väntar på mig – just nu i detta ögonblick.

Annonser

Berättar inte vem det är

augusti 30, 2016

Jag har reggat mig på några dejtingsajter, bara för att. Är främst ute efter att få kontakt med någon. Att chatta en stund, att få fråga, att få svara. Dialog i skriven och snabb form. Det är det jag saknar mest i självsamheten, småpratet om allting och ingenting.

Ikväll när jag kom hem från min mycket produktiva shoppingrunda (klänning, jacka, strumpor och sjalar) satte jag mig en stund vid datorn och skulle bara kolla in en av sajterna. Några meddelanden fanns det allt, men inget intressant. Men plötsligt såg jag det – en som skrev en hälsning med ett bekant namn, en av mina bloggföljare sedan många år tillbaka! Han hade listat ut att det var jag och presenterade sig med sitt bloggalias som han hade redan på den tiden vi bloggade på Aftonbladets blogg.

Det blev lite läskig känsla efter ett tag, för han har ju följt mig mer eller mindre sporadiskt under många år men han själv har inte haft en aktiv blogg på länge, vad jag vet i alla fall. Han vet alltså mycket om mig, men jag vet nästan inget om honom. Visserligen är den här bloggen inte hela min värld, mycket är det som jag inte skriver om, men jag blottar mig rätt mycket här också, just för att jag är ganska anonym.

Vi chattade väl en timme eller två, jag har inte så noga koll, men det kändes väldigt trevligt, så trevligt att jag glömde plocka upp mina saker från den produktiva shoppingrundan. Jag behövde inte berätta en massa, han känner ju till de stora händelserna i mitt liv som jag skrivit om. Men jag vet i princip ingenting om honom så jag fick fråga en del. Och det blev ett samtal, tror jag.

Det är lite annorlunda. Men annorlunda behöver inte vara dåligt. Annorlunda kan ju faktiskt vara riktigt bra, det.

Nej, jag berättar inte vem det är.


Vi avvecklar ett hem

februari 14, 2016

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.


Drällardag

oktober 26, 2014

En härlig söndag framför mig – inget inplanerat. Ibland kan jag bli stressad av att inte ha något att göra, men ibland känns det vansinnigt skönt att bara göra det som faller mig in – eller för den delen inte göra någonting alls.

Jag är faktiskt rätt bra på att inte göra någonting. Jag tror att jag kvalificerar mig till eliten, faktiskt. Jag har inga problem med att drälla omkring en hel dag i mocken*, tycker att det är helt okej att gå en hel dag utan att jag öppnar munnen för något annat än mat. Visserligen pratar jag för mig själv, men det gör jag oftast tyst, inom mig.

Jag kan vara inne en hel dag, den fysiska aktiviteten kan bestå av förflyttningar i sakta mak mellan säng-fåtölj-kylskåp-soffa. Den intellektuella aktiviteten kan bestå av läsning av lättläst skönlitteratur eller slötittande på gamla serier på teve.

Det är kul att känna sig duktig på att inte-göra-någonting. Jag tror jag ska träna på att bli ännu duktigare på det idag.

Det blir en drällardag idag!

*morgonrocken


Riktiga män

oktober 5, 2014

Det har varit karateläger i helgen och vi brukar gå ut och äta på lokal efter första dagens pass. Så också nu – vi blev ett gäng som besökte Mezopotamya-restaurangen. Vi var två kvinns och fem karlar – de flesta med 20-30 års erfarenhet av karate. Tuffa karlar – i dojon ser de ut att vara sådana som käkar stål och skiter taggtråd, hårda och skoningslösa. Så det kändes lite häftigt när dessa hårdingar drar upp sina mobiler och stolt visar bilder på sina barnbarn, med ett lyckligt leende över hela ansiktet.

Karate gör män av pojkar. Riktiga män.


Kaos och oberäknelighet

september 28, 2014

Funderar en hel del på medberoende – eller rättare sagt de spår som ett missbruk hos en anhörig lämnar hos en. Det är ju rätt aktuellt nu i och med Sanna Lundells och Anna Söderlunds teveserie i tre delar om missbruk – Djävulsdansen. Det bloggas och twittras lite här och där om medberoende och det är ju skitbra att även anhöriga får komma till tals.  Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Katerina Janouchs bok Anhörig – som berörde mig mycket och nu när jag har sett på Djävulsdansen väcks väldigt mycket funderingar igen.

(Själv är jag lite allergisk mot ordet medberoende – det luktar AA och tolvstegsrörelsen lång väg och jag klarar inte av deras snack om att man är någonting – alkoholist, narkoman, medberoende – och man är det resten av livet och måste ty sig till AA så länge man lever. Jag köper inte deras religiösa snack heller om en kraft, starkare än mig själv och så vidare, men nu var det inte det jag tänkte skriva om.)

Det är spåren i ens liv , spåren efter att man har levt med en vars beteende styr den anhörigas beteende, som är det märkliga. Det är ju den andre som dricker/drogar och har ett oberäkneligt beteende vilket gör att jag som anhörig anpassar mig, vänjer mig vid att aldrig vara säker, att alltid ha en reservplan, alltid är beredd på en besvikelse.  Man vänjer sig och det blir det normala – att alltid vara beredd på att alla planer spricker. Man vågar inte hoppas, man vågar inte riktigt tro på att något gott – för allting kan raseras när som helst. Kaos, mer eller mindre blir ens vardag, man lär sig att hantera det – man kan bli väldigt bra på att hantera det!

Men även när man har lämnat ett sådant förhållande kan man dras till kaoset i ett nytt förhållande – man känner sig i trygg i den, man vet hur kaos och besvikelser hanteras. Man kanske inte hamnar hos en drog- eller alkoholmissbrukare igen, men man kanske helt plötsligt upptäcker att den andres sjukdom eller arbete – eller vad som helst som gör livet oberäkneligt – medför exakt samma besvikelser och spruckna planer, samma oberäknelighet i livet.

Det kan vara svårt att se att man upprepar ett tidigare beteende, speciellt när man befinner sig mitt i det – för man har ju gift sig med en som inte dricker/drogar, man har ju bytt helt och hållet, tycker man. Det kan ju inte den andre rå för att hen är sjuk, har ett sådant arbete  eller annat kaos i sitt liv.

Går det att sudda ut spåren av åratals besvikelser och kaos? Kan man ändra på sitt beteende och lära sig ett nytt sätt? Kan man lära sig att leva i ett icke-kaotiskt förhållande? Eller kommer man att vara kaos-magnet resten av sitt liv?

Framför allt – kommer man att känna sig nöjd och trygg i ett förhållande där inte kaos och oberäknelighet råder?


Inte en bitch, inte!

september 21, 2014

Efter en lugn och härlig morgon tog jag mig ut på en promenad i det fantastiska höstvädret, det kändes lite overkligt att det var så varmt i mitten på september! Bestämde mig under promenaden att jag skulle köra ett lass till återvinningen, det börjar bli rätt mycket bråte både i vindsförrådet och i källarförrådet – jag förstår inte riktigt hur jag har lyckats fylla båda förråden på bara tre år!

När jag väl kom hem stod det en annan bil med släp framför andra porten och blockerade infarten, precis som den har gjort flera dagar under veckan som gått. Jag pratade lite med hen som kom ner och lastade i något och frågade hur länge hen tänkte stå där idag. Hen trodde på en timme eller två och då kom bitchen fram och jag tyckte att hen nog kunde flytta på sitt ekipage så jag kom in – det är minsann ingen parkering där, sa jag och gick upp till mig, muttrandes. Och sedan ångrade jag mig. Varför behövde jag vara så j-a sur för, det skulle väl inte vara hela världen om jag parkerade på gatan och bar mitt skräp några extrasteg? Men när jag sen kom ut med mina grejer, då hade ekipaget försvunnit så jag kunde köra fram min bil. Jag fick lite mer utrymme i källarförrådet, men det skaver fortfarande att jag var så himla bitchig.

För jag vill ju vara en trevlig, varm och generös människa. Inte en bitch, inte.