Negrer, kukar och fittor

oktober 11, 2012

Bo Hanssons ”svartingar” har diskuterats i ett par dagar. Jag har naturligtvis också pratat om det, funderat över det och blivit förbannad. Mest förbannad på dessa gubbar som inte förstår, i sin manliga vita översitteri, att en kränkning inte bestäms av den som kränker, utan av den som blir kränkt.

Prova att byta ut ordet svarting… mot kuk till exempel. Nu kommer den där kuken in. Det är för många av de där kukarna i laget. Det är ju sant, förvisso har ju de flesta män en kuk. Men alla vi som hör detta förstår att det inte är en beskrivning av någons utseende, utan en nedsättande benämning. Svarting, neger, guling – det är ord som har fått en värdering i sig, de orden är inte neutrala beskrivningar.

Neger må betyda svart på latin, men kuk är också en benämning på penis, fitta en benämning på kvinnans könsorgan – men inte säger vi fitta om en kvinna förutom då vi har avsikten att trycka till henne, kränka henne. Varför ska då människor envisas med att säga neger och komma med den idiotiska förklaringen att det betyder svart.

Neger, svarting, guling – det är ord som är nedsättande, kränkande. Att använda de orden om människor är att kränka. Att envisas med att kalla chokladbollar för negerbollar är inte barnsligt, det är oförmåga att känna empati med de som i långa tider varit förtryckta.

Men min kompis Ahmed som kommer från Etiopien han tycker inte att ordet neger är rasistiskt, det är ungefär lika gångbart som att säga att alla muslimer är galna förutom min granne Reza, för han är trevlig – det är bara olika sidor av rasism.

Däremot tycker jag att det kan vara okej att säga svart människa, när det är befogat – exempelvis vid signalement. Då tycker jag att man även kan använda sig av asiat, latinamerikansk och så vidare. Precis som jag kan säga den blåögda, den blonda, den med rastaflätor.  Att undvika ordet svart helt när man talar om människor med svart/mörk hudfärg kan bli riktigt konstigt, hur ska man kunna ge ett signalement utan att ange hudfärg? Det är inte rasistiskt eller nedvärderande att beskriva någons utseende.

Nä, Bo Hansson och hans försvarare har inte förstått att de är översittare. De försvarar sig med att hänvisa till en dåtid då det var allmänt accepterat att kränka icke-vita människor, att de är uppväxta på den tiden. Men de är precis lika oskyldiga som chefen som klappar sekreteraren på rumpan och säger – Men jag menar inget sexuellt med det, det är bara en klapp på rumpan.

Empatilöst. Det är vad det är.


Nämnvärt?

augusti 22, 2012

En förälder skriver om sitt barns första dag på skolan. Hur läraren förkortar och till och med ändrar barnens namn till något som hon tycker är lättare. Jakub blir Jakob, Joaquin blir Joakim, Theodor blir Theo – det blir helt ju andra namn. Hon bara bestämmer det, så där auktoritärt som bara en småskolelärare kan göra. Över barnens huvud. Läskigt!

Petitesser tycker någon kanske. Men jag tycker inte det. Jag tycker det är rätt viktigt med rätt namn. Speciellt när människor kommer från fjärran land, då kan de väl åtminstone få ha sitt rätta namn kvar? Namnet är en del av vår identitet. För mig är mitt namn – och hur det stavas – viktigt. Jag vill att det ska vara rätt. Efternamnet är jag inte så noga med, men förnamnet är jag lite petig med. Turligt nog är mitt förnamn – Jaana – lätt att uttala, trots att det inte är svenskt. För den delen har jag inte heller något emot att bli kallad för Ister eller Ninja Ister, jag är bekväm med det också, jag har ju levt med de aliasen så länge (språktaliban-Anna, är det rätt pluralform av alias?). Det var Lillebror som kom på namnet Ister, för mer än femton år sedan, för han ville kunna skilja på mig och min syster (aka Monster), vi undertecknade alltid med Sister när vi kommunicerade med honom … eftersom jag var störst – inte bara äldst – blev jag Ister. Min Älskade kallade mig också ofta för Ister, det var ju det namnet jag använde i våra första mail till varandra, han sa sällan Jaana, bara när han var irriterad på mig. Efternamnet har jag bytt så många gånger att jag ibland säger fel själv när jag är stressad, så det är jag inte så noga med! Jag är faktiskt inne på mitt femte efternamn om man räknar med dubbelnamnet jag använde ett tag …

Dottern, som heter Emilia, kallades för Billabilla när hon var liten, det var hon själv som började med det. Men när hon sedan började på dagis när hon var 2 1/2 år och fröken frågade vad hon hette svarade hon ”Emilia” och så blev det, Billabilla föll bort, det var hennes eget val. Sedan i tonåren blev det Billa igen, främst var det hennes vänner som kallade henne så. Jag kan visserligen fortfarande tänka och säga Billabilla ibland, speciellt när hon ligger i min famn och vill bli kliad på huvudet. Så hon är både Billabilla, Billa och Emilia – alla de namnen är hon, bara lite olika delar av henne. Men hon är inte Emmilie eller Emily, definitivt inte.

Billabilla & Ister aka Emilia & Jaana

Jag kan ha lite problem med nätvänners AFK-namn, för jag har ofta lärt känna dem med nät-alias och då kan det vara svårt att komma ihåg det riktiga namnet. Lottchenn, Ken, Puppe, Basic – det är nästan omöjligt att tänka och säga deras AFK-namn, trots att jag numera känner till namnen. Men det är som om de blir till andra människor när jag hör deras AFK-namn, men bara nästan. Märkligt hur det kan bli och jag hoppas på att de känner sig nöjda med sina nät-namn, att det är okej att kalla dem med alias – förhoppningsvis har de själva valt namnet och är nöjda med det.

På jobbet träffar jag en hel del människor från olika länder och jag gör allt för att lära mig uttala deras namn korrekt. Visserligen är det svårt ibland att komma ihåg namn som man aldrig har hört förut men jag försöker i alla fall, det händer att jag har fusklappar med fonetisk skrift för att komma ihåg. Dessutom är det så ibland att jag inte har en aning om om vad människan heter i tilltalsnamn när de har fyra, fem namn som kommer efter varandra och alla är lika obegripliga för mig. Men aldrig har någon tagit illa upp när jag har frågat, aldrig har någon tagit illa upp när jag har försökt att uttala dessa märkliga sche-ljud långt nere i halsen – möjligen har de skrattat lite åt mina försök och då själva kommit med förslag på enklare uttal. De flesta blir faktiskt glada när jag försöker, även om det blir fel. Det händer också att jag får reda på vad de ”konstiga” namnen betyder också – Özlem, bara för att ta ett exempel, betyder längtan, på turkiska. Vackert att heta så, eller hur?

Så låt människorna få behålla sina namn. Alla människor är värda att bli benämnda rätt.


Persona non grata eller gratiis?

januari 14, 2012

Vaknade i morse – före klockan – och kände mig förväntansfull och glad inför dagen. Tre olika symtom; vakna före klockan, glädje och förväntan på fastande mage. Något allvarligt håller på att hända med mitt psykiska tillstånd. Ett tag trodde jag att jag hade blivit utnytt under natten, men åtminstone kroppen såg ut som jag. Men tankarna, tankarna! Helt förvridna och verklighetsfrämmande.

Jag ser fram emot att börja läsandet i eftermiddag. Ämne? Vetenskapsmedtodik- och teori. Ni ser – vanföreställningar, oförutsägbart beteende, grava problem att förhålla sig till verkligheten. En ny personlighet har tagit min själ i besittning.

Funderar på om det är persona non grata eller gratiis som har infunnit sig.

[Redigering 10 minuter senare – ser att jag har stavat fel och skrivit utnytt istället för utbytt. Men ju mer jag tittar på ordet, desto mysigare ser det ut. Utnytt.]