Slappa resten av året

december 12, 2016

Det har varit några intensiva dagar – från Umeå flög jag till Göteborg för att tillbringa kvällen med Lonesome Runners över en Nobelmiddag som var finalen på ett event där vi skulle försöka hinna med 50 löppass på 100 dagar. Jag nådde inte ens hälften, men en fest är en fest – och jag ville gärna ha lite fest. God mat, gott prat och lite dans var det hela kvällen. Fick bo hos en Mycket Trevlig Löperska och det blev sent innan vi kom i säng, trots att vi lämnade festen i anständig tid. Det är så roligt att träffa nya människor, hitta beröringspunkter, lyssna på andras tankar och funderingar – på festen var det även en Annan Trevlig Kvinna som jag talade om väsentligheter med.

Söndagen tillbringades på tåg, jag gjorde färdigt sista redovisningsuppgiften medan jag reste och idag har jag varit i Uppsala och äntligen gjort sista dagen på kursen som har gått i höst. Det har varit en mentalt påfrestande kurs, kanske för att jag inte riktigt har varit motiverad till att läsa. Har ju haft en hel del annat att tänka på under hösten, hjärnan har haft svårt att producera intelligenta tankar. Men jag klarade det!

Nu ska jag slappa resten av året.


Jul i Phoenix?

oktober 25, 2016

Håller på att planera in en resa till Phoenix till jul, vill ju så gärna träffa Dottern och hennes Amerikan igen. Dessutom har jag lite ångest inför att behöva fira jul ensam. Jag brukar visserligen inte vara så jultokig, brukar klara mig alldeles själv utan problem, men i år tror jag att jag behöver familj och Människor omkring mig för att inte hamna i svärta igen.

Och jag tror nog att det skulle vara intressant att fira amerikansk jul också, Dottern och Amerikanen firar både på svenskt vis med julafton och naturligtvis på amerikanskt vis på juldagen. Och julskinka finns på Ikea, så det behöver vi inte vara utan. Vörtbröd till doppet har Dottern redan beställt, det finns tydligen inte over there.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tilltalande verkar det. Jag tror jag beställer flygbiljetten i morgon.

Jul i Phoenix låter ju inte så illa.


Planlöst för Lonesome Traveler*

november 19, 2015

Planen var att överraska Dotterns Amerikan med min närvaro på ceremonin i morgon fredag, då han blir färdigutbildad polis. Alla gillar väl när svärmor kommer på oväntat besök? Planen var alltså att jag just nu skulle sitta på planet till Phoenix och landa lagom till torsdagkväll (de ligger 9 timmar efter oss, så det går).

Men.

Planet som skulle ta mig och en massa andra människor till London visade sig vara oplanerat trasig. Först hotade personalen med en timmes försening, sedan en timme till och det slutade med att vi fick kliva av. Alla som bara reste med handbagage bokades in på följande plan till London, men vi som hade bagage fick snällt hämta ut våra väskor, gå genom passkontrollen och därefter stod vi ett antal timmar i kö för att bli ombokade. Naturligtvis fanns det inga flyg som skulle kunna ta mig till Phoenix förrän imorgon, paret som stod strax före mig fick sin resa förskjuten med många timmar och extra byten – jag hade tur för det fanns en plats över till morgondagens flyg. Det kan alltså ha sina fördelar att vara Lonesome Traveler. Nu är jag alltså planerad till morgondagens plan och kommer fram ett dygn senare.

Flygbolaget (Brittish Airways) bjuder på hotell och middag – för mig blev det Radisson Blue på Sky City. Middagen blev en fet hamburgare – jag hade ju inte ätit alls under dagen, planerad ju att äta frukost på planet till London, men har mest rantat runt på flygplatsen och stått i köer hela dagen. Det är nackdelen med att vara Lonesome Traveler – man vågar inte lämna kön för att köpa sig något att äta.

Mina planer sprack rejält idag, bara för att ett plan hade oplanerat fel. Jag tröstar mig själv med att jag åtminstone har en bra hemförsäkring med utökat reseskydd – jag får tillbaka en del pengar.

I morgon är en ny dag för en Lonesome Traveler

* Traveler används i USA och traveller i UK


Hinner nog längta

augusti 17, 2014

I oktober ska jag resa till New York och träffa bästaste Dottern – vi ska ha fyra härliga dagar tillsammans i det stora äpplet (som eliten säger). Jag har aldrig varit där så det ska bli spännande, känner mig riktigt förväntansfull inför resan. Dottern har fått i uppgift att ordna med ett bra hotell, det enda kravet jag har är att det finns tak och fönster. Det jag måste göra i NYC är att springa i Central Park med min Lonesome Runners-kepa på mig. Det är bara ett måste. Sedan har jag tänkt en massa annat också, men de planerna är ännu väldigt vaga och kommer att ändras in i  det sista. Men löpturen i Central Park är inte förhandlingsbar. Det är tur att Dottern också gillar att löpa, trots att hon måste hålla igen lite när hon är ute med mig.

Det är lite trist ibland när hon är därborta och jag är här, saknaden känns tidvis rätt mycket. Speciellt när hon har det jobbigt, då vaknar mamma-generna och jag vill dit och skydda och trösta henne. Men nu har hon ju ett eget liv, hon har en egen familj och en man som stöttar, skyddar och tröstar henne när det behövs. Så mamma behövs inte längre … och det är väl det som är vitsen med föräldrarskapet – att göra sig själv onödig. Hon har blivit vuxen och vågar leva det liv som hon själv vill.

Nu är det bara två månader kvar tills jag ska resa. Jag börjar inte längta än, tids nog hinner jag.


Expedition The Levant 2014

april 30, 2014

Kom till Amman igår, efter en lång dag med flyg från Arlanda till Istanbul och från Istanbul till Amman. Däremellan fick vi vänta flera timmar på Istanbuls flygplats där jag passade på att besöka Starbucks och dricka en Mocha Frappucino och fick självklart brain freeze då jag sög i mig den goda drycken för fort – jag förstår inte varför jag inte lär mig?!

Naturligtvis var det förseningar, vilket innebar att vi inte kom i säng förrän efter två på natten, vi var så trötta att vi bara fnissade och flamsade innan vi kom i säng. Min rumskompis är helt okej, vi har inga svårigheter att flamsa ihop.

Dag två började med knapp medveten uppstigning 06.30 – och sen har det varit full rulle. Först dryga två timmar med buss till norra Jordanien till Umm Qais och därefter till Jerush.

I Umm Qais finns lämningar från antiken, både greker och romare har byggt och lämnat efter sig fantastiska byggnader, men det häftigaste där var faktiskt utsikten – en storslagen vy över Golanhöjden och Genesaretsjön.

Jag har alltså idag stått och blickat över Golanhöjderna. Höjderna som det berättas om på nyheter, höjderna det skrivs om i tidningarna. Det kändes lite häftigt … och att samtidigt se sjön Genesaret, den som det berättas om i bibliska myter, kändes lite läckert.

Därefter åkte vi till Jerush – en hel stad som romarna byggde upp och där det finns en amfiteater kvar, en massa kolonner och torg – fantastisk väl bevarat trots årtusendens väder och vind. Vi gick och gick – dammet yrde och fötterna svullnade men det var värt det!

Jag kan inte missa att berätta om maten, lunchen vi åt fem minuter från Jerush – det var en restaurang som såg ut som ett utfodringsställe med långbord, men visade sig har helt fantastiskt käk. Först en massa smårätter, inspirerade av det libanesiska köket, därefter grillat kött – både lamm, nöt, kyckling och färs och massor av gott bröd att doppa i de olika geggorna. Jag var i mathimlen!

Middagen på hotellet däremot var ganska vardaglig, men dög att stilla hungern med. Hotellet är ett helt okej hotell, förutom att det inte går att koppla sig mot wifi på rummet utan jag måste ner i lobbyn för det. Lite irriterande. Lite.

Det känns som om Expedition The Levant 2014 kommer att bli succé.


Bonustid

januari 28, 2014

Det är rätt skönt att åka tåg länge. Att sätta sig vid sin plats, plocka upp tidningen, datorn, matsäcken och göra sig bekväm. Sitta med bra musik i öronen, titta på folk, se världen utanför susa förbi.

Tänka.
Drömma.
Planera.
Organisera.

Det tar ungefär 5 timmar att åka till Umeå, ungefär lika länge tar det att flyga och ta tåget hem från Arlanda, med all ställtid inräknat. Men nu får jag sitta på samma plats hela tiden, behöver inte stå i kö, behöver inte stressa.

Och nu när det är så simpelt att koppla upp sig mot nätet också – och att det finns eluttag så det går att ladda alla pryttlarna också. Det är bonustid att åka tåg – förutsatt att man inte behöver oroa sig föra att tåget ska vara försent och det behöver jag inte nu. Så jag sitter och surfar, mailspammar och twittrar hejvilt.

Bonustid, är vad det är att åka tåg.


Sparsam som vanligt

september 10, 2013

Gårdagens resa till Umeå, där jag befinner mig nu, var ingen hit; jag klev upp halv fyra på morgonen för att hinna till tåget halv fem. Mjölktåg till Uppsala, byte till annat mjölktåg från Uppsala till Arlanda. Det tog alltså en timme och 45 minuter att ta sig från Gävle till Arlanda. Jag var på plats redan 06.15 och flyget skulle gå 08.15.

Jag vågade inte chansa på tåget som skulle vara framme 07.15 eftersom den kom från övre Norrland – de brukar ju vara sena rätt ofta. Så jag var på Arlanda i god tid. I mycket god tid skulle det visa sig.

Vid 07.30-tiden ändrades flygavgången till 09.05, vid 08.45 ändrades tiden till 09.30 och strax efter 10 lyfte äntligen planet som tog oss till Umeå. När vi hade boardat planet berättade kaptenen för oss vad som hade hänt; planet kom från Göteborg där det hade blivit försenat pga trasigt hjul. När det väl kom till Arlanda var det sådan dimma att planen fick omdirigeras för landning och fick cirkla runt i en halvtimme innan de fick gå ner, men nu hade dimman lättat och allt skulle flyta på, det var bara några före oss som skulle lyfta först.

Efter 10 minuters väntande hördes kaptenens röst i högtalarna igen – han hade inte fått tillstånd att taxa ut (?) och han förstod inte riktigt varför men skulle meddela oss så fort han fick instruktioner från flygtornet.

Efter ytterligare några minuter meddelade han att inget plan fick lyfta eller landa för att det sprang en hund på landningsbanan. En hund. En lösspringande hund som de var tvungna att få tag i innan trafiken kom igång.

Till slut kom vi iväg och landade i Umeå strax efter 11 istället för 9. Nästa flygbuss till stan skulle gå 12.40, så det blev att ställa sig i taxikön. Jag lyckades få kontakt med några unga kvinnor som också skulle till sjukhusområdet och vi delade på en taxi och under resan kom vi fram till att vi skulle gå samma kurs och livet blev genast ljusare – en av tjejerna hade dessutom studerat här i Umeå så hon kände till var närmaste lunchställe fanns så vi fick i oss lite käk innan uppropet.

Nu ligger jag på vandrarhem och svär över gnällande sängbotten, det är inte riktigt hotellstandard på vandrarhemmet, men helt okej om man tänker på att det är halva priset mot vanligt hotell. Jag försöker ju hålla ner kostnaderna, som jag är så bra på. Säkerligen har jag sparat en tusenlapp genom att åka mjölktåg till Arlanda och sova på ett halvsunkigt vandrarhem istället för att åka snabbtåg och bo på hotell.

Så jag kunde med gott samvete äta en fin middag på en bra italiensk restaurang igår.