Gilla läget

februari 23, 2017

Dags att gå till sängs snart. Jag gruvar mig redan, har återigen problem med att somna. Och så vaknar jag mitt i natten, klarvaken. Tankarna far omkring i huvudet, jag har svårt att besluta mig. Eller rättare sagt – jag har svårt att förhålla mig till olika saker. Bestämma mig för om jag ska acceptera eller om jag ska kriga. Bestämma mig för att agera eller att avvakta. Båda alternativen kan vara rätt. Och båda kan vara fel.

Får nöja mig med att gilla läget.


Nästa helg

januari 19, 2017

Om fyra dagar får jag reda på vad som kan göras med mitt knä. Det är ju lite skadat av … ålder – medial artros med helt nedslitet brosk, havererad medial menisk och en delvis rupturerad muskel. Plus lite smågrejer också. Känns inte alls bra, känns riktigt illa faktiskt.

Just nu har jag kunnat träna några pass karate med en ortos runt knät, men det räckte med ett litet snedsteg igår för att smärtan och svullnaden skulle komma tillbaka. Jag som var så glad över att jag kunde genomföra ett karatepass. Och för några dagar sedan kunde jag springa 5 km utan smärta. Men nu är det svullet och smärtande igen.

Jag drömmer mardrömmar om amputation, jag går och tänker på allt som kan hända. Om det blir en operation – hur lång rehabilitering, hur länge måste jag vara stilla? Hur kommer mitt psyke att reagera på inaktivitet … kommer Livet att bli en massa svarta ränder igen? Jag vill inte vara i svärtan, jag är så jävla trött på det! Jag är så jävla trött på mig själv när jag är i svärtan. Gnällig kärring.

Nästa helg ska jag delta i instruktörsutbildning för karatetränare.

 


Det är stort det!

december 10, 2016

Idag har Monster aka Lillasyster visat sig på styva linan.

Min lilla Lillasyster har skrivit en avhandling, försvarat den och blivit godkänd.
Min lilla Lillasyster har jobbat i fem år med att forska om patientupplevelse vid strålbehanding.
Min lilla Lillasyster har idag erhållit en doktorsgrad.

Det är stort det.


Minus på karmakontot

augusti 19, 2016

Det känns som om någon har trasslat till det på mitt karmakonto ordentligt.

Var på röntgen av knät och det visar att det är rätt illa med knät. Brosket är nästan helt borta på insidan. Inte konstigt att det gör ont när jag springer, inte konstigt att det värker. Det går ju att byta ut en del av knät också, men det brukar inte hålla för löpning eller karate sedan. Känns så där lagom roligt. Jag kan också fortsätta utan att göra något, men då kommer det att göra än mer ont och jag vet inte om jag klarar det. Nu går det fortfarande att stå ut, lite värktabletter ibland och jag är nästan smärtfri. Det känns rent av för djävligt.

Någon får fixa mitt karmakonto nu. Jag bör ligga på plus.


Vi avvecklar ett hem

februari 14, 2016

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.


Kaos och oberäknelighet

september 28, 2014

Funderar en hel del på medberoende – eller rättare sagt de spår som ett missbruk hos en anhörig lämnar hos en. Det är ju rätt aktuellt nu i och med Sanna Lundells och Anna Söderlunds teveserie i tre delar om missbruk – Djävulsdansen. Det bloggas och twittras lite här och där om medberoende och det är ju skitbra att även anhöriga får komma till tals.  Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Katerina Janouchs bok Anhörig – som berörde mig mycket och nu när jag har sett på Djävulsdansen väcks väldigt mycket funderingar igen.

(Själv är jag lite allergisk mot ordet medberoende – det luktar AA och tolvstegsrörelsen lång väg och jag klarar inte av deras snack om att man är någonting – alkoholist, narkoman, medberoende – och man är det resten av livet och måste ty sig till AA så länge man lever. Jag köper inte deras religiösa snack heller om en kraft, starkare än mig själv och så vidare, men nu var det inte det jag tänkte skriva om.)

Det är spåren i ens liv , spåren efter att man har levt med en vars beteende styr den anhörigas beteende, som är det märkliga. Det är ju den andre som dricker/drogar och har ett oberäkneligt beteende vilket gör att jag som anhörig anpassar mig, vänjer mig vid att aldrig vara säker, att alltid ha en reservplan, alltid är beredd på en besvikelse.  Man vänjer sig och det blir det normala – att alltid vara beredd på att alla planer spricker. Man vågar inte hoppas, man vågar inte riktigt tro på att något gott – för allting kan raseras när som helst. Kaos, mer eller mindre blir ens vardag, man lär sig att hantera det – man kan bli väldigt bra på att hantera det!

Men även när man har lämnat ett sådant förhållande kan man dras till kaoset i ett nytt förhållande – man känner sig i trygg i den, man vet hur kaos och besvikelser hanteras. Man kanske inte hamnar hos en drog- eller alkoholmissbrukare igen, men man kanske helt plötsligt upptäcker att den andres sjukdom eller arbete – eller vad som helst som gör livet oberäkneligt – medför exakt samma besvikelser och spruckna planer, samma oberäknelighet i livet.

Det kan vara svårt att se att man upprepar ett tidigare beteende, speciellt när man befinner sig mitt i det – för man har ju gift sig med en som inte dricker/drogar, man har ju bytt helt och hållet, tycker man. Det kan ju inte den andre rå för att hen är sjuk, har ett sådant arbete  eller annat kaos i sitt liv.

Går det att sudda ut spåren av åratals besvikelser och kaos? Kan man ändra på sitt beteende och lära sig ett nytt sätt? Kan man lära sig att leva i ett icke-kaotiskt förhållande? Eller kommer man att vara kaos-magnet resten av sitt liv?

Framför allt – kommer man att känna sig nöjd och trygg i ett förhållande där inte kaos och oberäknelighet råder?


Dagboksanteckning 18 juni 1999

juni 19, 2014

Detta skrev jag 18 juni 1999, dagen då jag beslutade mig för att söka hjälp.

//
Jag tror inte att detta är riktigt sant. Jag har gjort det. Känslan är lite overklig – vad kommer att hända nu? Nu går det ju inte att backa, hur gärna jag än skulle vilja. Fast jag vill nog inte backa heller. Nu gäller det att ta tag i saken och genomföra detta. Ajajaj.

Vilken mardröm att ta fram all denna skam. Vilken känsla av misslyckande, total kaos. Jag fixar inte detta längre själv. Men samtidigt en slags lättnad, nu finns det möjligheter.  Det är en känsla av att få tillbaka friheten. Att kunna välja. Det är ju det jag gör, väljer mitt liv.

Men ska jag göra det öppet? Är det inte att ta i lite för mycket? På ett sätt känns det att jag inte har rätt till det, så besvärligt är det inte, jag borde ju klara det själv. Det är ju bara att ta sig själv i hampan, inte ska väl jag utnyttja andras pengar till detta? Fast å andra sidan – ska jag vänta ännu längre? Tills skammen är ännu större? Tills det nästan är försent. Klarar jag föraktet? För det kommer att finnas folk med den attityden, jag vet inte om jag fixar det. Men det känns skönt att kunna tänka bort alkoholen. Det har tagit alldeles för mycket energi av mig att tänka och planera. Vilken massa energi helt åt helvete. Och vilken massa tabbar som bara ger skuld. Men har jag kunnat ta dom tabbarna och kunnat gå vidare bör jag väl klara det här också? Men ajajaj – vad det smärtar att behöva gå igenom detta. Känns lite bedövat i hjärnan efter dagens bekännanden. Det är som om kraften att tänka har tagit slut. Känslorna är också blandade, bedövade ena stunden och nästa stund gräver de i magen. Ångesten har dock hållit sig borta, jag har lyckats intellektualisera rätt mycket redan.

Sällsynt jobbig dag. Har tillbringat några timmar med A och diskuterat livets vara eller ickevara. Hon är mindre farlig att prata med än E eller P just idag. Dom står för nära och ser mig för bra, idag behöver jag distans till mig själv. Hur ska jag gå vidare, vad är det jag behöver. Vad är det som är det egentliga problemet, den egentliga smärtan. Varifrån kommer den här förfärliga skammen. Varför kan jag inte hålla min ångest i schack såsom normala människor.

Jag vill bli gammal och vis och fortsätta att vara nyfiken, jag vill inte supa bort min hjärna. Jag vill ha kickar av livet istället för av alkoholberusning. Och nu väljer jag att avstå från alkohol. Vad får detta för konsekvenser? Hur blir det med min familj? Det kan väl bara bli bättre, men vad det kommer att göra  ont. Men det är det enda rätta valet nu, vad finns det för framtid annars. Det har tagit så mycket energi att dricka så jag kan nog inte riktigt överblicka detta nu. Det kanske blir bra att inte behöva dricka utan förbli nykter, kontrollerad och vid sina sinnes fulla bruk, utan ångest och vånda som ständig följeslagare. Destruktiviteten måste få ett slut. Ska jag bli gammal och vis får det lov att vara färdigdrucket. Men hur kommer arbetskamraterna att reagera? Kommer jag att klara föraktet?… //

Jag har inte ångrat min nykterhet en endaste dag. Inte ett endaste andetag.