Det är stort det!

december 10, 2016

Idag har Monster aka Lillasyster visat sig på styva linan.

Min lilla Lillasyster har skrivit en avhandling, försvarat den och blivit godkänd.
Min lilla Lillasyster har jobbat i fem år med att forska om patientupplevelse vid strålbehanding.
Min lilla Lillasyster har idag erhållit en doktorsgrad.

Det är stort det.


Vi avvecklar ett hem

februari 14, 2016

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.


Det hänger på viljan?

juni 29, 2013

Hen bestämde sig för att kämpa, hen gav inte efter för cancern/sjukdomen.

Vad jag hatar det uttrycket. Jag blir rasande när jag hör det! Precis som om det bara vore att bestämma sig för att kämpa, då löser sig allting. Som om Pysan inte kämpade, hon som hade en son på 6 år, som om inte Mumlan kämpade, som om inte min kollega kämpade, hon som hade två barn i yngre tonåren. Som om inte Kristian kämpar just nu, när detta skrivs, han som inte är 30 fyllda. Nä. De gav bara upp, gav upp för sjukdomen och dog? De hade inte vilja nog.

Och min Älskade, han kämpade inte? Han som genomgick cytostatikabehandlingar, borttagning av magsäck, ännu mer cytostatika. Tappade håret, slogs med fingrar som inte lydde, munsår som skavde, inopererad venport, först i armen sedan vid nyckelbenet. Han som bar en väska med cytostatika runt magen, dygnet runt i flera veckor. Han som inte kunde ta saker ur kylen för händerna tålde inte kyla efter cytostatikan. Han som inte kunde äta mer än barnportion för han saknade magsäck gick på restaurang med mig eller slevade i sig ett par skedar fil vid middagsbordet, bara vi åt tillsammans. Han som knappt kunde gå när metastaserna satte sig i skelettet ville ändå till stan och fika med mig. Han kämpade inte, eller?

Väska på magen, slang i armen.

Väska på magen, slang i armen.

Som han kämpade!
Som han slogs!
Som han ville leva!

Men man kan dö ändå.


Matrevolutionen – jag blir förbannad!

januari 16, 2011

Jag har, som så många andra, läst Kostdoktorn Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen. En bok som är skriven på ett lättillgängligt sätt men ändå har vetenskapliga referenser för den som vill lära sig mera och fördjupa sig i olika studier.  Jag gillar sättet den är skriven på – det enkla först och referenserna i slutet för den som orkar. Den är så pass flytande skriven att den faktiskt går att sträckläsa, vilket jag naturligtvis gjorde.

Och jag blir så in i hel-ve-te förbannad! Förbannad på alla dessa kostråd som vi har matats med sedan 80-talet:  att minska på fetter och öka kolhydrater,  att mättat fett är farligt,  att vi måste äta fyra-fem måltider om dagen för att må bra.  Livsmedelsverket, socialstyrelsen, sjukvården – alla har förespråkat tallriksmodellen som den enda rätta – trots att det knappt finns några som helst studier som kan visa på att så är fallet.

Och jag blir så in i hel-ve-te förbannad! Förbannad över att jag själv har gått på det: ätit lightprodukter, tryckt i mig fibrer och frukt – vilket har resulterat i 30 års ständig kamp mot suget och lika många kilos övervikt (mina data från kroppsmätning i juni 2010, bör tolkas med en nypa salt dock).

Och jag blir så in i hel-ve-te förbannad! På hur jag, genom att följa idiotråden, har misshandlat min kropp med ständiga toppar och dalar av socker och insulin. Jag har följt råden och på det viset lagt en bra grund för hjärt- och kärlsjukdomar, för cancer och andra vällevnadssjukdomar.

I boken Matrevolutionen kan man läsa om varför kroppen mår så mycket bättre av låg halt kolhydrater, om varför insulinet ska hållas på låg nivå, om vad som sker när kolhydrater invaderar kroppen – och framför allt reder Eenfeldt ut detta med kolesterolens farlighet och ofarlighet.

Läs boken, om du har turen att få tag på den! Själv ska jag grotta in mig i några av studierna och lära mig mera!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Cykeln fixad!

oktober 22, 2010

Idag blev det ett löppass på löpbandet; dryga 6 km varav 10×200 m intervaller. Det var precis så äckligt jobbigt som jag förväntade mig, inte alls skönt. Dessutom kändes hälsenan rätt bra efteråt, men smärtan försvann efter några excentriska övningar.

För övrigt har det blivit två pass karate denna vecka och cykeln är fixad så jag har kunnat cykla till jobbet igen. Bromsvajern som var av är lagad, kedjan är smord och dubbdäcken är på. Det är skönt att få cykelturen på morgonen, det är skön början på dagen!

P är bättre idag, efter tre dagars riktigt  dåligt mående. Ett tag trodde jag att vi skulle vara tvungna att åka in på sjukhuset, men han återhämtar sig bra. Nu gäller det att föda honom under helgen och nästa vecka, innan nästa cytostatikakurens biverkningar sätter in!