Kaos och oberäknelighet

september 28, 2014

Funderar en hel del på medberoende – eller rättare sagt de spår som ett missbruk hos en anhörig lämnar hos en. Det är ju rätt aktuellt nu i och med Sanna Lundells och Anna Söderlunds teveserie i tre delar om missbruk – Djävulsdansen. Det bloggas och twittras lite här och där om medberoende och det är ju skitbra att även anhöriga får komma till tals.  Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Katerina Janouchs bok Anhörig – som berörde mig mycket och nu när jag har sett på Djävulsdansen väcks väldigt mycket funderingar igen.

(Själv är jag lite allergisk mot ordet medberoende – det luktar AA och tolvstegsrörelsen lång väg och jag klarar inte av deras snack om att man är någonting – alkoholist, narkoman, medberoende – och man är det resten av livet och måste ty sig till AA så länge man lever. Jag köper inte deras religiösa snack heller om en kraft, starkare än mig själv och så vidare, men nu var det inte det jag tänkte skriva om.)

Det är spåren i ens liv , spåren efter att man har levt med en vars beteende styr den anhörigas beteende, som är det märkliga. Det är ju den andre som dricker/drogar och har ett oberäkneligt beteende vilket gör att jag som anhörig anpassar mig, vänjer mig vid att aldrig vara säker, att alltid ha en reservplan, alltid är beredd på en besvikelse.  Man vänjer sig och det blir det normala – att alltid vara beredd på att alla planer spricker. Man vågar inte hoppas, man vågar inte riktigt tro på att något gott – för allting kan raseras när som helst. Kaos, mer eller mindre blir ens vardag, man lär sig att hantera det – man kan bli väldigt bra på att hantera det!

Men även när man har lämnat ett sådant förhållande kan man dras till kaoset i ett nytt förhållande – man känner sig i trygg i den, man vet hur kaos och besvikelser hanteras. Man kanske inte hamnar hos en drog- eller alkoholmissbrukare igen, men man kanske helt plötsligt upptäcker att den andres sjukdom eller arbete – eller vad som helst som gör livet oberäkneligt – medför exakt samma besvikelser och spruckna planer, samma oberäknelighet i livet.

Det kan vara svårt att se att man upprepar ett tidigare beteende, speciellt när man befinner sig mitt i det – för man har ju gift sig med en som inte dricker/drogar, man har ju bytt helt och hållet, tycker man. Det kan ju inte den andre rå för att hen är sjuk, har ett sådant arbete  eller annat kaos i sitt liv.

Går det att sudda ut spåren av åratals besvikelser och kaos? Kan man ändra på sitt beteende och lära sig ett nytt sätt? Kan man lära sig att leva i ett icke-kaotiskt förhållande? Eller kommer man att vara kaos-magnet resten av sitt liv?

Framför allt – kommer man att känna sig nöjd och trygg i ett förhållande där inte kaos och oberäknelighet råder?

Annonser

Dagboksanteckning 18 juni 1999

juni 19, 2014

Detta skrev jag 18 juni 1999, dagen då jag beslutade mig för att söka hjälp.

//
Jag tror inte att detta är riktigt sant. Jag har gjort det. Känslan är lite overklig – vad kommer att hända nu? Nu går det ju inte att backa, hur gärna jag än skulle vilja. Fast jag vill nog inte backa heller. Nu gäller det att ta tag i saken och genomföra detta. Ajajaj.

Vilken mardröm att ta fram all denna skam. Vilken känsla av misslyckande, total kaos. Jag fixar inte detta längre själv. Men samtidigt en slags lättnad, nu finns det möjligheter.  Det är en känsla av att få tillbaka friheten. Att kunna välja. Det är ju det jag gör, väljer mitt liv.

Men ska jag göra det öppet? Är det inte att ta i lite för mycket? På ett sätt känns det att jag inte har rätt till det, så besvärligt är det inte, jag borde ju klara det själv. Det är ju bara att ta sig själv i hampan, inte ska väl jag utnyttja andras pengar till detta? Fast å andra sidan – ska jag vänta ännu längre? Tills skammen är ännu större? Tills det nästan är försent. Klarar jag föraktet? För det kommer att finnas folk med den attityden, jag vet inte om jag fixar det. Men det känns skönt att kunna tänka bort alkoholen. Det har tagit alldeles för mycket energi av mig att tänka och planera. Vilken massa energi helt åt helvete. Och vilken massa tabbar som bara ger skuld. Men har jag kunnat ta dom tabbarna och kunnat gå vidare bör jag väl klara det här också? Men ajajaj – vad det smärtar att behöva gå igenom detta. Känns lite bedövat i hjärnan efter dagens bekännanden. Det är som om kraften att tänka har tagit slut. Känslorna är också blandade, bedövade ena stunden och nästa stund gräver de i magen. Ångesten har dock hållit sig borta, jag har lyckats intellektualisera rätt mycket redan.

Sällsynt jobbig dag. Har tillbringat några timmar med A och diskuterat livets vara eller ickevara. Hon är mindre farlig att prata med än E eller P just idag. Dom står för nära och ser mig för bra, idag behöver jag distans till mig själv. Hur ska jag gå vidare, vad är det jag behöver. Vad är det som är det egentliga problemet, den egentliga smärtan. Varifrån kommer den här förfärliga skammen. Varför kan jag inte hålla min ångest i schack såsom normala människor.

Jag vill bli gammal och vis och fortsätta att vara nyfiken, jag vill inte supa bort min hjärna. Jag vill ha kickar av livet istället för av alkoholberusning. Och nu väljer jag att avstå från alkohol. Vad får detta för konsekvenser? Hur blir det med min familj? Det kan väl bara bli bättre, men vad det kommer att göra  ont. Men det är det enda rätta valet nu, vad finns det för framtid annars. Det har tagit så mycket energi att dricka så jag kan nog inte riktigt överblicka detta nu. Det kanske blir bra att inte behöva dricka utan förbli nykter, kontrollerad och vid sina sinnes fulla bruk, utan ångest och vånda som ständig följeslagare. Destruktiviteten måste få ett slut. Ska jag bli gammal och vis får det lov att vara färdigdrucket. Men hur kommer arbetskamraterna att reagera? Kommer jag att klara föraktet?… //

Jag har inte ångrat min nykterhet en endaste dag. Inte ett endaste andetag.


Svart bälte

april 12, 2013

Dagarna går och det känns bättre för varje dag, åtminstone säger jag det till mig själv, jag vet inte hur mycket jag lurar mig själv till att tro det, men det gör inget. Vissa självlögner är nödvändiga.

Hydran börjar ge sig, huvuden som försöker sticka upp kickas ner på en gång, utan pardon. Förebygger med en hel del fysisk aktivitet – om det så är bara några push-ups, en kort promenad eller en löptur.  Jag läser texter som ger näring, ord som lindrar. Jag talar med människor, jag hämtar energi från de som är mina vänner.

Nu är det bara smärtan och skammen över det självförvållade nederlaget som är kvar. Jag släppte garden medvetet, trodde i min enfald att jag var så jävla bra. Och stryk fick jag.

Men jag ska ha svart bälte i det här också.


Väckte hydran

april 8, 2013

Ibland gör jag saker som jag vet att jag inte borde. Jag anser mig vara normalbegåvad, men ändå gör jag saker som jag vet skadar mig. Den här gången visste jag vad jag gav mig in på, men ändå gjorde jag det. Jag visste exakt vad jag gjorde, det var ingen som tvingade mig, jag valde helt själv.

Jag såg en möjlighet och blixtsnabbt vaknade hydran och det dödliga huvudet tog över, med min goda vilja. Jag visste att den fanns där, lurandes och jag matade den f-n! Dag efter dag gav jag den mat, ljög för mig själv – medvetet – och blev alltmer fixerad.

Jag visste vad jag gav mig in på och ändå, ändå gjorde jag det. Normalbegåvad, jag?

Försökte svälta ut hydrans huvuden, men de poppade upp igen, ännu flera, måste hålla dom i schack, mata mera! För att fortsätta med detta skulle jag bli tvungen att ljuga. Ljuga för en människa som jag gillar och respekterar. Där någonstans vaknade intellektet.

Och då kom skammen.

Då kom skammen. Jag talade om det för mina vänner, som fanns där, igen. De fanns där och jag fick mod, jag fick styrka ur deras lyssnande, deras stöttande.

Jag högg av och eldade upp huvud efter huvud, jag slogs för mitt liv.

Nu finns bara skammen kvar.

Du tror du kuvar mig Liv?


Hon orkade inte

augusti 29, 2012

Fick idag höra att en bekant i periferin hade begått självmord. Hon valde döden, hon orkade inte leva. Jag kände henne inte väl, bara genom vänners vänner, men visste om att hon hade alkoholproblem, att hon var alkoholist. Hon hade genomgått någon behandling, men inte förmått att hålla sig nykter. Vad jag vet så skötte hon jobbet fortfarande, det krävs ju ganska gravt missbruk innan kvinnorna faller igenom och blir parkbänksalkoholister. Senast jag pratade med henne, något år sedan på en fest då hon drack vatten, visade hon fram sina bästa sidor; intelligent och rolig, kunnig i saker som jag inte hade en susning om. Men hon orkade inte att leva. Hennes ångest tog över och (sannolikt) i alkoholdimman, valde hon den vägen som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Jag minns när jag beslutade mig, när jag tog steget och bad om hjälp. Det var en av de stunderna i livet som jag varit som mest rädd, jag var skräckslagen inför en framtid utan alkohol. Jag visste att den dagen var det slut med att döva ångesten med alkohol och det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag, trots att jag visste att jag var beroende, hade väntat länge med att söka hjälp. Det var en skrämmande tanke att bara tänka på ett liv utan att ha möjligheten att bedöva ångesten.

Vad jag inte visste var att ångesten skulle minska med flera hundra procent när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att mitt liv skulle bli så mycket bättre när alkoholen inte fanns med i bilden.
Vad jag inte visste var att jag faktiskt var en bra människa när alkoholen inte fanns med i bilden.

Alkoholen gjorde mig destruktiv, den fick mig att avsky mig själv, jag skämdes inför mig själv och min svaghet. Jag var en dålig människa. Jag presterade bra – jobbet och hemmet var helt i sin ordning – men jag var en dålig människa som när som helst kunde bli avslöjad. Jag var inte värd att älskas. Jag älskade inte mig själv. Många gånger hade jag skrämmande tankar, speciellt i alkoholdimman kunde de destruktiva tankarna ta över, jag var en dålig människa. Dagen efter hade jag ångest över gårdagens fylla och tankar, som bäst dövades med mera alkohol – och det vanliga var att jag inte slutade när ångesten var dövad utan fortsatte så länge jag kunde.

När jag väl kom till behandling och började hitta mig själv, insåg jag att jag faktiskt var älskansvärd. Det gick några år, mina närmaste vänner fanns kvar och stöttade mig och så smått kom insikten; jag var värd att älskas. Bara för att jag fanns till. Jag behövde inte prestera. Jag behövde inte vara rolig. Jag behövde bara vara jag.

Jag är älskansvärd som jag är.

Och det gör ont när jag tänker på att hon inte kunde hitta glädjen och tillfredsställelsen i ett nyktert liv.
Och det gör ont när jag tänker på vilken skam och ångest som ligger bakom ett så drastiskt beslut. Så mycket smärta att man väljer döden istället för att leva.
Och det gör ont när jag tänker på hennes man, som lever kvar med all den skuld det innebär när en anhörig tar sitt liv.

Att hon inte förstod att hon var älskansvärd.

 
 


Utsättningssymtom

juli 1, 2012

Käkat Tramadol en längre tid,  50 mg 2-4 ggr om dagen, inga stora doser, helt inom ramen vad som är normalt. Har ju problem med nervsmärta i axeln/armen som ibland tar över rätt ordentligt och Tramadolen gör att jag står ut. Det är förmodligen en nerv som är i kläm i nacken och det är inte så mycket att göra åt det, mer än att stå ut. Tramadolen tar inte bort smärtan, men den gör att jag skiter i smärtan, lite märkligt, men så upplever jag det.

Men bestämde mig nu för att sluta med dom och tog den sista på fredag vid lunchtiden. Det känns inte bra att gå på opiater, hur mycket jag än behöver för smärtan, det känns som om kroppen behöver vila från gifter. Tramadol har ju en kort halveringstid så abstinensen sätter igång 6-8 timmar efter att man tagit sista dosen. Turligt nog brukar den klinga av rätt fort, om man står ut det första dygnet.

Så gårdagen sov jag i princip. Vaknade till och tog en promenad. Kom hem och hade svårt att sitta still, ångesten smög sig på och all jordens elände och sorg tog över mitt sinne. Tog flera svängar förbi badrumsskåpet där lindringen fanns, men lovade mig själv att inte ta någon förrän på söndag eftermiddag om inte symtomen hade lagt sig.

Vaknade i morse efter tolv timmars orolig nattsömn, tröttare än någonsin. Funderade på att ta en tablett, men tog mig till badet och simmade 1000 meter i snabb takt – ett test för att se om armsmärtan ökar, vilket den inte gjorde. Just nu känns det helt okej, bara lite oro i kroppen som lätt botas med en promenad, skulle jag tro.

I morgon kommer jag att vara som vanligt igen, utan kemiska tillsatser.


Socker-fett-missbrukare.

oktober 31, 2011

Underbart, tänker jag när jag läser att socker och fett ihop är lika beroendeframkallande som narkotika.

Varför jag tycker att det är underbart? Jo, för att jag idag till lunch käkade baklavas, Mohammeds baklavas, baklavas med perfekt balans mellan sötma och sälta, krispighet och mjukhet. Jag åt bara tre, till lunch. Och en till förmiddagskaffet. Och till eftermiddagskaffet tog jag kaka. Så sockerberoendet är igångsatt igen. Alldeles nyss smällde jag i mig några digestivekex med mandelsmör och tjocka ostbitar på. Mitt begär har inga gränser.

Jag är ju sockerfettoman! Jag kan inte hejda mig! Måste ha! Måste ha! Mitt belöningssystem i hjärnan skriker efter mera, mera, mera. Jag kan inte motstå, det går inte.

Jag har ju inget att säga till om, eller hur?